Jag kommer hem och känner mig nedslagen av en bitsk kommentar, missförstådd och lite vilse.
Undrar vad det egentligen är meningen att jag ska lära av det här?
Vad hände med känslan av att vara på rätt väg, att göra det som känns viktigt för mig?
Och så ligger den där och väntar. En kommentar på bloggen.
Ett fint mail skrivet från någon som blivit berörd av en sång och en text jag skrivit.
Så vet jag ju. Det jag alltid vetat.
Vad jag ska göra. Hur jag ska uttrycka mig och i vilken form.
Det är så lätt att glömma de fina orden. De uppmuntrande kommentarerna. Mycket lättare att låta det andra ta plats. Människor missunnsamhet, avundsjuka och nedslående ord.
Därför vill jag passa på att tacka för alla de fina ord ni skickat till mig, alla berättelser om era dop, era barn och resorna ni gjort för att få dem i er famn.
Det är ovärderligt att få ta del av dem.
Era ord lyfter mig vidare till nya ord, nya sånger, nya uttryck.
Mitt varmaste och mest innerliga tack!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar