Avsked

Jag är dålig på avsked. 

Att säga "Hejdå" när man vet att det är ovisst om ett återseende sker inom överskådlig framtid, eller ens någonsin, är en sann plåga för mig.

Ändå består ju livet av lika många avsked som möten. 

Det kan ha att göra med att jag har svårt att hålla distans till människor. Vilket jag ju inte vill heller så det är väl bra. Men ibland kunde det vara praktiskt med en liten känslomässig slöja att hänga upp så att de oundvikliga avskeden inte skulle kännas så mycket i hjärtat. 

Igår kom maken hem ifrån BVC där Stella fått sina ettårs-sprutor. 

I förbifarten nämner han att "Det var sista gången vi träffade Eva, hon slutar nu...". 

"-Va??!!!" säger jag och får en klump i halsen. "-Men....?!..."

Vår BVC-sköterska Eva. Som vägt, mätt och alltid kommit ihåg namn och historik på våra barn. Som kommit med hundratusentals tips om hur man ska få en liten Noel att sova. Som tittat mig i ögonen och sagt "Nu är det du som ser till att få lite lugn och ro". Som givit sprutor med lugnande röst, berömt balansgång och kloss-stapling och försett oss med AD-droppar. 

Nu ska jag aldrig mer se henne. 

Hon har varit en del av vårt liv i många år och nu ska hon inte vara det längre. 

Jag känner henne inte alls egentligen. Och ändå blir det sorgligt. 

Samma sak är det med Leos lärare som nu ska gå i pension. 

Noel dagisfröknar som han lämnar för att gå över till skolans värld. 

Det är personer man haft daglig kontakt med i flera, flera år. Som man anförtrott det käraste man har. Kämpat för att bygga upp en bra relation till. 

Så ska man bara säga "Hejdå" och på sin höjd "Trevlig sommar". 

Det är hemskt. 

Och det är inte konstigt att man tjuter så man hulkar så snart man hör första strofen av "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningen. 

Jag tror att vi alltför ofta glömmer bort att tala om för dessa personer som passerar i våra liv - hur de påverkat oss, vad de betytt - just för att själva avskedet i sig gör ont och är obehagligt. 

Det är liksom enklare att vidlyftigt vinka och frejdigt säga "Vi ses!" fast man vet att så inte kommer att vara fallet. 

Så nu ska skicka ett mail till BVC-Eva och säga tack för de här åren. Så hon vet att hon kommer att vara saknad. 

Och jag tackar Gud för att vi ska börja om på samma dagis med lilla Stella. När den dagen kommer då jag på allvar ska säga adjö till fröknarna på Parkstugan kommer jag att få stoppa i mig en och annan valium misstänker jag. 

Separationsångest heter det visst på psykologi-språk. Grav separationsångest.