Borde busa och skratta lite mer med barnen. Det är som om jag fastnat i bilden av mig själv som mamman som kramas, fixar goda matsäcken, pratar allvarliga saker just när man släckt lampan för kvällen, kollar febern och hjälper till med läxan - åså kramas lite igen.
När man känner så finns det ett oslagbart botemedel.
En dag på Grönan.
Men framförallt - åka "bäckfisken" med grabbarna.
Det spelar ingen roll hur trött eller sur man känner sig.
Efter tre sekunder i den åkattraktionen skriker och skrattar jag ohämmat och åkturen lämnar ett bubbel inom mig som räcker länge.
Noel vågade inte först. Men jag vet att han växer ett par, tre decimeter av att överkomma sina rädslor så efter ett tags resonerande kom vi fram till att vi inte har något att förlora. Utan allt att vinna.
Bara han fick sitta med mig och hålla min hand så skulle allt gå fintfint. Och som det gick.
Han såg på mig länge efteråt med ett skönt leende på läpparna.
- Mamma, du skrek så högt att jag inte hörde mitt eget skratt.... Sa han sen lite finurligt.
När jungfruturen var avklarad åkte han flera gånger med kompisar utan mammas hand att hålla i.
Leo åker allt han får hur många gånger som helst.
Så nästa år när han når den sista längdgränsen på 140 skulle jag tippa på att han kommer att abonnera plats i Fritt Fall. Antagligen kommer pappa att hälsa på ofta. Men mamma går inte i närheten av den nära-döden-upplevelsen igen. Aldrig någonsin.
Stella åkte bara vagn men tyckte det var spännande med allt att titta på.
På väg hem kom vi fram till att det inte var nån i familjen som hade lust att laga middag så vi gjorde ett stopp på "Thank God It's Friday's" i ett soligt Kungsan.
Sen strosade vi till centralen och åkte pendeln hem.
En riktigt härlig semesterdag kändes det som. En söndag total befriad från söndagsångest.
I Maj till råga på allt...;)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar