Blå Maj

Sen så länge jag kan minnas har jag haft ett ganska tungt sinne. 

Ja, jag skrattar mycket också. Gläds och känner lycka. Men ofta med en liten underton av sorgsenhet. Det är på gott och ont. 

Lycka slår an en sträng hos mig och jag kommer genast i kontakt med den där djupa rädslan av att förlora det som gör mig lycklig. 

Kanske är det också så att för att fullt ut kunna känna tacksamhet och sann glädje över något måste man också vara medveten om alltings förgänglighet. 

Jag vet inte. Men sån är jag. 

Idag i kyrkan när min gospelkör deltog så tänkte jag verkligen hur jag pendlar mellan känslorna. 

En sångtext eller bön kan beröra mig oerhört. I den ena bisatsen känner jag hur skrattet och leendet sprider sig i mig och i hela mitt ansikte. Så i nästa strof av text väller gråten upp i mig. 

Och så där håller det på. 

Mitt liv också. 

Maj månad har alltid varit blå för mig. 

När andra levt upp och kommit ur sina mörka skrymslen och deppiga vrår sjunker mitt sinne till botten. Kanske är det just ljuset som triggar - jag vet inte. 

Det är i alla fall en mycket gammal tradition i mitt liv och när Maj sen går över i Juni är det som allra värst. Det har också något med terminsslut, avsked och (sommar)uppehåll att göra... Det känner jag långt in i märgen. 

För att bryta såna här invanda och etsade mönster måste man göra många, ständiga och medvetna val. Man måste lära hjärnan att inte automatiskt förknippa denna tid med deppighet utan skapa nya tankebanor och associationer. 

Och det måste man göra varje dag - många gånger om dagen. 

Förra året födde jag en dotter i Maj och det var nog min största seger mot vårdepressionen hittills. Mitten av Maj kommer för evigt att vara förknippad med denna starkt lysande lilla stjärna i mitt liv och den enorma tacksamhet jag kände då och fortfarande känner varje dag över välsignelsen att få vara hennes mamma. 

Och där kommer tårarna igen...

Som sagt - så här håller det på. Mitt liv. 

Ska man bryta depressiva mönster hjälper det att vara någorlunda utsövd. Och nånstans där falerar det just nu. Regelbunden, sammanhängande sömn har jag inte upplevt sedan förra årsskiftet så det är inte utan att man börjar längta efter åtminstone fyra timmar ostördhet på kudden. 

Kanske ska jag planera in en spavistelse med övernattning i Maj....

Det är inte heller någon dum association.