Perioden mellan 9-11 brukar kallas "den bortglömda åldern". Helt enkelt för att det finns ganska lite skrivet om denna fas i livet och vad det beror på kan man bara spekulera i.
En teori är nog att den föregås av "lilla tonåren" och efter kommer ju så småningom pubertet och "vanliga tonåren" och dessa faser är inte sällan stormiga, utåtagerande och går inte särskilt obemärkta förbi.
En 9-åring kan däremot gömma sig undan världen.
Det grubblas, funderas, tänks, dröms, spekuleras och massor pågår visserligen - men mest på insidan. Vid det egna skrivbordet, bakom en bok, eller i ett soffhörn sitter 9-åringen uppkrupen och försöker lösa världens gåtor och mysterium.
Det lyckas ju inte alltid som bekant och därför kan barn i den här åldern ibland tillochmed upplevas som deprimerade.
Jag har just nu en liten professor hemma.
Visserligen är hans personlighet som tänkare och grubblare ganska utpräglad redan men åldern bidrar onekligen till att detta drag förstärks.
Ordet "skynda" har ingen betydelse alls för honom. I alla fall ingen praktisk betydelse.
Det räcker med att det kommer en fjäril och flyger förbi på vägen till skolan så tar hela rutten en 15-20 minuter extra. Och då har vi hela 500 meter till skolan.
I snart ett läsår har han haft samma skolschema men igår glömde han plötsligt att gå till gympan. Fast alla andra gick, klockan ringde och gympapåsen hängde på axeln. Nån sa nåt kul till honom på skolgården och sen var allt annat som bortblåst.
I förra veckan glömde han att gå in från lunchen och missade en hel lektion. På frågan varför svarade han - Jag trodde kanske att det var påsklov...?
Disträ och tankspridd - visst. Men han kommer med de mest briljanta små utläggningar och filosofiska funderingar vid frukostbordet, i bilen eller på väg hem från skolan. Ofta föregås och följs de av långa tystnader.
På utvecklingssamtalet häromdagen fick han enormt mycket beröm för sitt skolarbete och när fröken sa att - "Visst, du kommer sent ibland, men du gör det på ett sånt trevligt sätt så det är ingen fara" - ja, då skrattade jag gott.
Disträ, glömsk och tankspridd på ett mycket trevligt sätt.
Och jag ska försöka minnas det när irritationen smyger på och jag frustreras över att han inte KAN skynda sig. Eller glömmer otaliga pinaler efter träningar eller hos kompisar.
Han är 9 och kan helt enkelt inte skynda sig. I hans huvud pågår just nu problemlösning av oöverskådliga mått så en fleece-jacka eller vattenflaska mer eller mindre är värdsliga ting.
Kanske kommer han också alltid att vara sån här.
Med tanke på hans mycket bestämda yrkesval så är gissningen ganska adekvat.
Vad han ska bli?
Uppfinnare...såklart!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar