Släkterna bakåt har diverse åkommor, sjukdomar och vedermödor inplanterade i genuppsättningen så om sammanslagningen skulle misslyckas en aning kunde resultatet bli tämligen - vad ska jag säga - ogynnsamt. Minst sagt.
En sak var dessutom säker. Vårt barn skulle antagligen födas med glasögon.
Vid tre års ålder hade nämligen pappa A sprungit in i så många skåpluckor och fått sy på så många ställen att en doktor tillslut undrade om ungen alls såg någonting. Och vid en närmare undersökning så visade det sig att - nej, det gjorde han knappt.
Detta åtgärdades snart med ett av de två par glasögontyper man kunde få som barn i slutet av sextiotalet. Med glas tjocka som flaskbottnar.
Själv önskade jag mig glasögon högre än något annat under en period i mellanstadiet och tillslut fick jag ett par att använda i skolan och när jag läste. De var plastbågar, ganska tunna och svagt röda minns jag.
Sen dess har det bara gått utför och jag ser absolut inte min hand om jag håller upp den framför mig utan att synen på något vis är korrigerad.
När Leo så föddes hade han visserligen inga bågar på nästippen men vid tre års ålder stod han framför TVn och försökte vrida det i någon onaturlig vinkel för att fokusera. Då insåg vi att det nog var dags att kolla. Han kunde vid det laget hela alfabetet och läste obehindrat kortare meningar. Ändå visade det sig att han var översynt så till den milda grad att ögonläkaren berättade att han troligtvis inte skulle känna igen någon av oss till utseendet nu när han fick glasögon. Han hade i praktiken aldrig sett oss förut... Snyft!
Noel fick till sin stora lycka ha glasögon en period mellan 4 och 5 på grund av en liten skelning. Lagom till att han tappade bort dem någonstans i syrenhäcken eller möjligtvis komposten försvann skelningen och vi behövde aldrig köpa nya. Vid varje årlig kontroll är han emellertid lika besviken över att alla andra i familjen får ha glasögon - men inte han.
Ortoptist-Carin har lovat att i skolåldern, då är det nog dags igen ska du se!
Idag kollades vår lilla 1-åriga dotter. Tålmodigt lät hon två ganska knasiga tanter lysa in med linser och lampor i hennes ögon som innan droppats med avslappnande droppar.
Pupillerna var stora som femöringar på henne. Men som sagt - inte ett knyst sa hon.
Jo, hon var visserligen översynt, precis som äldsta brorsan, men inte så mycket att de ville sätta på henne glasögon än. Alla barn föds mer eller mindre översynta och när sedan ögat och linsen växer korrigeras detta förhoppningsvis på vägen.
Kanske får hon glasögon i treårsåldern hon också men har vi tur klarar hon sig. Åtminstone till skolåldern.
Nåja, det kunde ha varit värre. Nuförtiden har ju var och varannan människa glasögon och linser och när barnen blir äldre kommer säkert varenda kotte operera sig i alla fall.
Och "glasögonorm" det är nog ett av de snällare namnen man kan berikas med i skolvärlden idag. Så man får väl vara nöjd om det stannar vid det...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar