Bara man får va med och leka...

Grupper skrämmer mig alltid. Särskilt om de består av majoriteten kvinnor. Det är en gammal rädsla som bottnar i skoltiden men jag blir bättre och bättre på att bemästra den. 

Fast med vissa känslor, rädslor och spöken från förr så är det ungefär som en stukad fot. 

Har man en gång sträckt ut ett ledband är det förbaskat lätt att trampa snett och skada sig på samma ställe igen. 

Det räcker med att man brådmoget går i träskor en dag så kan man ge sig sjutton på att nog knixar man fel på nån liten sten och så är stukningen ett faktum igen. 

Ensamföretagare är jag. Funktionellt ensambarn likaså. Ändå längtar jag efter grupptillhörighet ständigt men har alltid svårt att riktigt passa in. Komma in i grupper och känna mig som likvärdig och jämbördig medlem. 

Jag älskar ju möten, människor och har ett sant och genuint intresse av personer jag träffar  - av alla de slag. Och trots att jag är egenföretagare så vill jag inte alls vara ensam jämt. Är tvärtom ett utpräglat flockdjur. Och älskar socialt umgänge. 

Men som sagt - det är läskigt med grupper, relationer och psykologin som uppstår därikring. 

Det här projicerar jag givetvis på mina barn, hur mycket jag än försöker låta bli. 

Så vid första lilla tecken på att någon eller några medvetet utesluter eller avskärmar dem från gruppen i skola eller på fritidsaktiviteterna väller ångesten över mig som en ångvält. 

Och vet ni vem som tjänar mest på det för tillfället?

Jo - företaget som tillverkar den coola musikmobilen eller skate-hjälmen eller sneakersdojorna.

Nån pappa till en av grabbarna i klassen berättade att han överhört en konversation 9-åringarna haft om att Leos mobil var tröttast i stan... kass...töntig. Nu hade nämligen alla andra fått slide-mobiler. Men de hade samtidigt konstaterat att Leo ju ändå var först med att ha mobil så det var väl ganska okej ändå...

HJÄÄÄÄÄLP!!!

Vad tror ni mamma och pappa gjorde med omedelbar verkan igår? Jo, naturligtvis inhandlades det en slide-mobil, modell svart och cool illa kvickt. 

Ja, jag vet att det är hemskt att understödja kommersialismen och konkurrensen om prylar barnen emellan. 

Men herregud inte tänker jag offra min son för att jag ska stå med plakat på barrikaderna! Nej, jag får kämpa vidare med att ge honom sunda värderingar i alla fall och på annat sätt. Till min stora tröst så lägger faktiskt inte Leo själv särskilt stor värdering i det här med status och prylar. Han skulle aldrig kommentera att någon annan har en nördig mobil eller lam dator. 

Aldrig någonsin. Det vet jag. Han lägger heller inte sitt eget värde i den coola mobilen och det känns ändå som vår hittills största seger. 

Men jag vet också - alltför väl - hur lite det räcker att avvika eller sticka ut för att man ska bli utesluten. Och hur det känns att stå där och inte få va med. 

Så det blev som sagt en ny mobil... Men mest för att dämpa den egna ångesten.