Mammas mirakel

Så var det Mors dag igen. 

Mamma-dagen. 

Fortfarande kan jag ha svårt att riktigt förstå att jag verkligen är mamma till dessa tre, ljuvliga varelser som springer runt och berikar min tillvaro. 

De har alla börjat sitt liv inuti mig. Jag har burit dem närmast mitt hjärta och delat blodomlopp med dem i nio månader. 

Ikväll läste jag "Kråke i mammas mage" för Noel. När avsnittet om graviditet, förlossning och avklippning av navelsträng var avklarat pillade han sig själv lite drömskt i naveln och sa... 

- Här satt vi ihop du och jag mamma. 

Och jag tänker att det gör vi fortfarande. Ett band som aldrig klipps av eller knyts upp. 

Hur elastiskt som helst är det dessutom. 

Jag delar inte blodomlopp med dem längre men jag kan känna deras hjärtslag inom mig i alla fall. Om natten när huset är tyst kan jag höra deras andetag, fastän pojkarna sover på nedervåningen. 

Jag kan förstå dem innan de förklarat, veta vad de ska säga innan de öppnat munnen. 

Och jag ser att de är kissnödiga långt innan de själva kommit på att de är det.

De är sina egna, fast de är mina. 

Mirakel. Mammas små mysiga mirakel. 

Tre stycken dessutom. 

Heja mig!

Och alla andra mammor.