I mitten av en kram

Skogspromenad i september. Jag och Stella med valpen Charlie.

- Mamma, kommer du ihåg när du och pappa fortfarande var kära?
- Jaa...
- Då brukade ni kramas i köket och då sprang jag fram till er och ville vara med. Ni lyfte upp mig och så fick jag vara i mitten av kramen.
- Ja, det kommer jag ihåg älskling....
- Det var så skönt. Jag önskar att vi kunde kramas så igen.
- Det önskar jag också Stella....

Vi går vidare på skogspromenaden.

- Eller när jag skulle sova på kvällen och du låg på ena sidan och pappa på den andra och jag i mitten...
Då kunde jag somna där. Det var så mysigt.
- Ja, det var det älskling.
- Men nu vill inte pappa somna så med oss längre.
- Nej, inte med mig älskling, men med dig vill han ju fortfarande somna så.
- Ja, fast det var mysigare att vara i mitten.

Ensamma mamman

Solen skiner härligt på folkmyllret utanför Berwaldhallen i Stockholm.
September visar sig från sin mest inbjudande sida.
Det är familjekonsert med Lennart Hellsings sånger och min son och hans klass sjunger.
Således består myllret av en massa familjer. Och så jag.
Det är glada barn, mammor och pappor med en och annan blomsterbukett i handen som efter konserten ska ges till en femteklassare. Det är mormödrar och farfäder och mostrar som fått äran att gå med denna dag.
Och jag, jag är ensam. Skäms lite tillochmed över det märker jag där jag står i solskenet.
Jag delar inte de här upplevelserna med sonens pappa. Jag har ingen att vara stolt tillsammans med.
Och det är så förbaskat jobbigt och ensamt och trist.

Jag vinkar glatt till sonen på scenen när jag ser att han lyckats få syn på mig.
Han vinkar lite lagom och gör sen en gest som jag vet betyder: Var är de andra?
Han menar förmodligen syskonen. Men säkert även sin pappa.
Jag ler ännu större och vinkar bara tillbaka som om jag inte förstår.

Och så sväljer jag en gråtklump och lyssnar på Krakel Spektakel och Herr gurka i en timme.

Nästan varje dag händer det något med barnen som jag vill berätta för någon som älskar dem lika mycket som jag gör. Nästan varje dag behöver jag dela föräldraskapet med någon.
Men jag är ensam.

När mentorn i skolan berättar att Stella försvunnit en förmiddag och de har letat länge, länge efter henne hade jag behövt sitta bredvid någon som varit min partner i detta. När samma mentor sen berättade om att de screenat alla barns läsförmåga och kommit fram till att Stella ligger nästan två läsår före sin egen ålder i läskunskap - ja, då hade jag velat titta på hennes pappa i stolt samförstånd och sen gått och ätit bakelser tillsammans med denna fantastiska dotter som i stort sett lärt sig läsa på egen hand.

Jag är sjuk. Men har ingen närmast anhörig att fylla i på de papper man får på sjukhuset.
Och barnen är så oroliga för mig men kan inte dela det med någon.

Jag avskyr att vara ensam förälder.
Och förstår inte hur det kunde bli detsamma som att vara skild.

Ett brustet hjärta

När ett hjärta gått sönder tillräckligt många gånger så går det inte att laga riktigt ordentligt längre.
Ni vet, det är som en sprucken vas som gått sönder och där skärvorna hjälpligt fogats samman flera gånger. Tillslut stämmer inte skärvornas kanter med varandra och en eller annan bit är ohjälpligt försvunnen.

När ett hjärta sargats och brustit tillräckligt många gånger kan det börja slå i otakt. Kanske är det inte så konstigt. Det finns kanske inte längre någon fast rytm att gå efter i den spända kroppen.
Men kroppen får svårt att finnas med ett hjärta som inte går att laga och slår i otakt.

Jag står här bland mina skärvor och önskar mig en rustning.
Mest av allt en rustning. Som jag kan klä min kropp, min själ och mitt hjärta i så att inga pilar av ord eller handlingar når dit in.
Så att jag blir onåbar för det som gör ont. Så att det blir mig likgiltigt och rinner av mig. Studsar tillbaka på sin höjd och reflekterar det som är dess källa och ursprung.

Jag står här bland mina skärvor och försöker förtvivlat foga dem samman.
Och det går inte så bra.
Det går i otakt.
Och flera bitar saknas ohjälpligt.

Jag står bland mina skärvor och ber om en rustning.
Ber om skydd och vila.
Och kärlek.

När barnen är borta...

När barnen är borta bäddar jag om i deras sängar.
Jag sträcker de nytvättade lakanen över madrasserna. Det luktar rent och gott av sköljmedel.
Jag stryker handen varsamt över påslakanet för att släta ut veck och ojämnheter. Puffar kuddarna så att de ska vara sköna att lägga sitt huvud på.

När barnen är borta går jag genom deras rum och plockar saker från golvet. Har jag tur hittar jag en nyligen använd t-shirt i ett hörn som jag kan borra in ansiktet i och dra in doften i hjärtat.

När barnen är borta går jag genom deras rum på kvällen och tänder sänglampor och fönsterlampor.
Så att det ska kännas som om de egentligen är hemma och kommer in för att lägga sig i sina renbäddade sängar närsomhelst. Så att det inte ska kännas som om jag är ensam hemma.

Det finns inget så meningslöst som barnsängar som gapar tomma.
Inget.

När barnen är borta är jag ensam.
Och jag kommer aldrig att vänja mig vid det.

Jag förstår att jag måste acceptera det. Jag förstår att jag är skild och ensamstående och inte får vara med min familj och mina barn som jag hade velat.

Men jag förstår inte varför jag var tvungen att offras på det sättet jag blev, jag förstår inte allt det sårande. Jag förstår inte det förminskande och det som gjordes och sades så att även det som varit, vår historia, plötsligt inte var värt något heller. Jag förstår inte varför jag förtjänade att bli så illa gjord. Förstår inte varför det onda måste fortgå. Och att det inte spelar nån roll hur ont jag fått av det och hur förkrossad och sjuk jag blivit av det. Jag förstår inte hur jag plötsligt kunde betyda så lite och att det kan vara så likgiltigt att göra mig illa och såra mig. Igen och igen.

Och jag längtar så innerligt efter den dag då jag inte längre bryr mig om att jag inte förstår.

Semester

Den första semester vi åkte på tillsammans var till Bakvattnet i Norrland.
I mitten av ingenstans firade vi jul. Ensamma.
På hårda madrasser och åt julskinka, tomtegröt och tittade på svartvit TV.
Det var fantastiskt.

Jag följde med honom på fler Norrlandsresor där det fiskades medan man hade så mycket knott och mygg runt ansiktet att det var svårt att se en decimeter framför sig.
Vi fiskade i Fyrväpplingen.

Vi båtluffade i Grekland.
Fria, utan ansvar, ganska fattiga.

Vi åkte till Sorrento.
Till Sicilien på bröllopsresa.
Till andra sidan jorden och Bali.

Sen kom barnet. Det första.
Vi åkte tillbaka till Sicilien.
Och i takt med barnen förändrades givetvis semestrandet till något mer familjeinriktat och bekvämt för små-barn.
Tror inte det var nåt han uppskattade alls så här i efterhand.
Medan jag bara ville att vi skulle vara tillsammans. Och längtade till värmen.

Äventyr är svårt när man ständigt har något barn som är under tre år.

Och när det sista barnet äntligen nådde över den där magiska åldern... Ja, då var det strax försent och han började sitt uttåg ur familjelivet sakta men säkert. Just när det eventuellt hade kunnat bli bara vi två igen - då och då - då lämnade han.

Nu upprepar han de där äventyren vi gjorde han och jag innan barnen - med sin nya.
För de är utan ansvar. Fria.

Och jag, jag står här med mina packade resväskor och ska åka själv på familjesemester.
Och fattar inte poängen när man inte längre är familj.
Jag förstår inte hur något ska kunna bli bra igen.

The winner takes it all

Jag var alltid Agneta när jag var liten. Ja, alltså Agneta i ABBA. Om det skulle va ABBA. Mest för att jag var blond antar jag. Men nu tänker jag att vi har mer än så gemensamt. 

Jag var på ABBA-muséet häromdagen. Och lyssnade igen till en väldigt välbekant sång. 

Det slog mig då. 

Att det är precis så jag känner mig. 

Jag tänker att allt jag gjorde var att kämpa. För mitt äktenskap. För mina barn. För min familj. Allt jag gjorde var att älska allt vad jag kunde. Försöka hålla ihop allt. Och alla. Hela släkten tillochmed. 

Ändå är det jag som står här ensam. Det är jag som är förloraren.

Jag drog det kortaste strået. 

Jag blev den lämnade. Övergivna. 

Den som får se på när de andra går vidare, älskar och bygger nytt liv. Ny familj. 

Den som man inte bryr sig om eller hör av sig till fast man tillhört samma familj och släkt i 20 år. Jag blev den man suddade ut. 

Så lätt. Gjorde man det. 

Och jag tänker att om man kunde göra det på det sättet så var det aldrig värt nåt från början. Jag var inte värd mer. Och det. Det är så oerhört svårt att bära. 

Men vad ska man säga. 

The winner takes it all.

I don't wanna talk
About things we've gone through
Though it's hurting me
Now it's history
I've played all my cards
And that's what you've done too
Nothing more to say
No more ace to play

The winner takes it all
The loser's standing small
Beside the victory
That's her destiny

I was in your arms
Thinking I belonged there
I figured it made sense
Building me a fence
Building me a home
Thinking I'd be strong there
But I was a fool
Playing by the rules

The gods may throw the dice
Their minds as cold as ice
And someone way down here
Loses someone dear
The winner takes it all
The loser has to fall
It's simple and it's plain
Why should I complain?

But tell me does she kiss
Like I used to kiss you?
Does it feel the same
When she calls your name?
Somewhere deep inside
You must know I miss you
But what can I say?
Rules must be obeyed

The judges will decide
The likes of me abide
Spectators of the show
Always staying low
The game is on again
A lover or a friend
A big thing or a small
The winner takes it all

I don't wanna talk
If it makes you feel sad
And I understand
You've come to shake my hand
I apologize
If it makes you feel bad
Seeing me so tense
No self-confidence
But you see
The winner takes it all
The winner takes it all...

-Sitt du älskling, jag tar det här....

Jag sitter vid middagsbordet.
Delar av barnaskaran har visserligen dukat av sina tallrikar men framför mig finns resterna av maten och disk. På diskbänken kastruller och spår av matlagningen.
Och jag tänker att jag längtar så efter orden:
"- Sitt du älskling, jag tar det här...."

Ibland tror jag att jag kommer att gå under av att plocka ur diskmaskinen en gång till. Eller duka av, eller laga middag. Eller, gud förbjude, storhandla på ICA Maxi.

Men jag gör det. I alla fall. En dag i taget.
Jag "gör" generellt. Ler och är social och trevlig när det erfordras. Levererar jobb i tid. Packar picknickar till familjefester, åser konserter och uppvisningar. Kommer ihåg gympapåsar och ombesörjer medecinering och skolintyg. Går med på inskolning och skjutsar till träningar.
Gör, gör, gör. Som i ett vakuum på nåt sätt. Som att jag ser på allt som händer lite från sidan och utifrån.

Häromdagen hade en av mina allra käraste vänner sett till att jag fick komma på massage. Och när jag låg där på massagebänken fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka eftersom det gick upp för mig hur mycket jag saknar beröring och kroppslig kontakt. Det är som att kroppen är helt utsvulten på det.
Och själen och hjärtat är helt utsvultna på ord som:
-Sitt du älskling, jag tar det här....
eller
-Hur har du haft det idag?  eller
-När kommer du hem? eller
-Jag längtar efter dig... eller
-Jag älskar dig...

Det är så oändligt tomt. Jag är så oändligt trött. Och ändå skiner solen.
Och jag vill inte ha det så här längre.

Var jag är

När jag var liten brukade jag ibland inbegripas i en hissnande känsla av ensamhet. Som när jag gick på en landsväg i mörkret en klar vinternatt. Snön knarrade under skorna och allt var tyst och dämpat som det bara kan bli på landsbygden när det kommit mycket snö och plogbilen farit sin väg för länge sen.
Jag stannade och tittade upp på Karlavagnen som ju alltid står nära, strax österut på stjärnhimlen om vintern - och tänkte  - just i detta nu vet ingen var jag är.
Ingen vet var jag är. Hur jag mår.
Och om det händer mig något så kommer ingen att märka det.

I olika sammanhang brukade den där känslan komma över mig. Genom min barndom och mina tonår.
Den där känslan av att vara helt ensam i universum.

Och inatt.
När jag sitter på nattbussen, så kommer känslan över mig igen.
Att just i detta nu vet ingen var jag är. Ingen vet hur jag mår. Och ingen saknar mig om jag inte kommer fram. Och händer det mig något så kommer ingen att märka det.
Det är en fruktansvärd tanke. Och sanning att uppleva.

Och jag önskar mig bara detta:
Att någon återigen ska undra om jag kommer fram ordentligt efter en färd på en nattbuss.
Det önskar jag mig just nu.
Mest av allt.
Att någon ska undra.
Och vilja veta.

Med blicken ut över ett hav

Jag reste iväg en stund.
Bara ett par dagar. För att få en paus.
Komma ifrån.
Få lite värme så att jag kunde sänka axlarna och försöka slappna av.

För mig var det första gången jag reste utan familj och utan att samtidigt ha den där familjen som väntade hemma. Så på ett sätt var det första gången jag reste ensam i en ny dimension av det ordet.

Att resa i mitt tillstånd är ensamt. Oavsett sällskap.
Ute i den stora världen ter sig den egna världen så liten. Och om man är en vilsen själ känns havet oändligt och rotlösheten påtaglig så långt hemifrån. Sällan känner man sig så ytterst ensam som i en folkmyller med människor som pratar ett annat språk.

Och där - i ett annat perspektiv - med distans och avstånd.
Även där.
När jag sitter och tittar ut över havet. Hör ljudet av vågorna. Barn som leker på stranden.
När solen värmen mina skuldror.
Även där. Eller inte ens där. Kan jag börja förstå.

För med blicken ut över ett hav långt ifrån de du älskar undrar man ändå. Vad är i slutändan värt något? Vilket sammanhang är det viktigaste? Och hur kunde man välja bort det?

Och den plågsammaste tanken av dem alla är naturligtvis den att jag måste varit så oerhört betydelselös och fel för att det skulle vara värt offret.

Med blicken ut över havet finns nästan ingenting kvar.
Och det som verkligen betydde någonting är det som gick förlorat.
Jag sluter ögonen och tänker på mina underbara barn. Som ju finns kvar.
Och då är havet ett för stort mellanrum mellan dem och mig.
Så jag skyndar mig hem.
Till det som finns kvar av mitt sammanhang.

"Vän"

Jag har allra svårast att förlika mig med detta att bli utraderad.
Bortkopplad.
För det är som om det betyder att mitt värde är inget. Och att det inte varit det.

Jag saknar samvaron. Tillhörigheten. Saknar den så oerhört att det gör ont i kroppen. Saknar att ha nån som vill veta vad jag gjort idag. Hur jag mår.
Som kramar mig när jag kommer hem.

Mest av allt saknar jag detta att dela barnen och deras liv med nån som älskar dem lika mycket som jag gör. För hur många jag än kommer att ha en relation med i mitt liv så kommer detta att förevigt vara en omöjlighet.

Och jag trodde länge att vi alltid, ALLTID skulle bevara vårt "vi" i den här aspekten. Att jag skulle vara viktig för att DE är så viktiga och att jag är deras mamma.
Att vi skulle fortsätta dela kärleken till dem.

Men nu är det som det är.

Och han kommer aldrig att stå här framför mig -  ångerfull och be om min förlåtelse, förståelse och att vi till varje pris måste försöka vara vänner. Fortsätta vara familj fast på annat sätt. Fortsätta vara vänner och föräldrar ihop.
Och den verkligheten måste jag försonas med.

Det är dags att inse att jag inte längre är viktig och betydelsefull för honom. Det är hög tid att sluta hoppas. Hög tid att plocka upp sin sargade själv och sitt krossade hjärta och gå vidare.

Inatt förstod jag att jag är en bortplockad vän. Inte bara en före detta fru. Utan en "före detta vän".
"Vän" inom citationstecken.
Och fastän jag tänker att det nog är hälsosamt för mig att ha så liten inblick i hans liv som möjligt, fastän jag själv funderat över detta så river det inom mig att tänka:

Efter 20 års familj och kärlek och samvaro är jag en utraderad "vän" inom citationstecken.
Det blev resultatet.
Och sorgen över det kommer jag aldrig att komma över.

Jag minns...igen

Det krävs så lite egentligen.
Nästan inget behövs för att en vissnad blomma ska börja spira lite igen.
Bara lite, lite vatten. Och lite ljus.

Det krävs så lite för att en sargad själ ska börja öppna sina slutna rum och klä av sin rustning.
Så anspråkslöst små saker för att ett krossat hjärta ska våga slå igen.

Några ord. En lätt beröring.
En blick. Och så minns plötsligt kroppen hur det är att känna sig vacker. Sedd.
Så minns plötsligt själen hur det är att känna sig förstådd och hjärtat hur det känns att vara älskad.
Plötsligt minns man allt.
Vaknar till liv. Sakta.

Sakta, sakta.
Och svårt. För parallellt med uppvaknandet sjunker också den fulla vetskapen om vad man förlorat in.
Och hand i hand med hoppet går sorgen som en tung följeslagare.

Men kroppen minns. Och Själen minns. Och hjärtat minns.
Hur det borde vara. Och kan bli.

Hopplös

Länge hoppades jag att det skulle vända.
Att han skulle ångra sig.
Inse sitt fatala misstag.
Komma tillbaka full av insikt och kärlek.

Sen slutade jag hoppas på det.

Sen hoppades jag på att vår skilsmässa skulle bli bra. Eller så bra den kunde bli.
Att vi skulle vara viktiga för varandra. En familj fast på ett annat sätt.
Att han skulle inse. Ångra. Förstå. Att vi skulle försonas.

Sen slutade jag hoppas på det.

Nu hoppas jag bara på att jag ska må bra igen.
Att jag ska kunna känna mig lätt.
Att vemodet, sorgen, smärtan och ilskan och besvikelsen ska dämpas. Att jag ska få tillbaka mitt liv.
Börja på ny kärlek.
Och den finns där. Kanske inte inom räckhåll just nu. Men den finns.
Och det är nytt. Alldeles nytt.

Och det jag är allra mest rädd för. Nu.
Det är att den förhoppningen ska sluta i samma avgrund där alla de andra grusade drömmarna finns.
I en samling hopplöshet.

Det var en gång...

Jag var 17 år när vi träffades.
17 år.
Nästan ett barn. Han var 9 år äldre och hade levt mycket mer än jag.
Det var nästan omöjligt.

Och han blev så oändligt förälskad i mig.
Han klättrade på min fasad upp till min balkong. Så förälskad var han.
Jag, jag kände mig älskad, uppvaktad, sedd, trygg och längtad.
Det var fantastiskt.

Så jag valde honom.
Jag valde honom för livet. Tidigt, tidigt visste jag att jag aldrig nånsin skulle lämna honom.
Och för varje dag vi upplevde tillsammans vävdes våra liv ihop allt tätare och starkare.

Vi skapade musik. Han tyckte att jag var den bästa sångerskan. Den finaste.
Vi turnerade. Och jag hade aldrig tyckt det var värt något om inte han stått bakom mig på scenen.

Jag ville gifta mig med honom. Var bara 23 år men jag visste ju att det var vi. För evigt. Så jag inväntade inget frieri utan föreslog bara den fantastiska idén om ett datum. Jag tror egentligen inte att bröllopet eller giftermålet var viktigt för honom. Men för mig var det oändligt stort och viktigt. Löftet. Löftet som skulle rädda mig från ensamhet och vittna om att han aldrig skulle lämna mig.
Och han älskade ju mig. Så vi gifte oss en kylslagen dag i slutet av augusti, på randen till höst och strax innan den obefintliga sommaren var tillända.

Vi byggde bo. Lämnade det boet och barndomsstaden för huvudstaden. Det var spännande.
Men ingenting i vårt gemensamma liv skulle kunna mäta sig med det som ändå väntade.

Det föregicks inte av någon nämnvärd planering. En sen kväll kom jag bara hem och föreslog den fantastiska idén om ett barn. Och så blev det så.
Den 12e februari satt jag med ett positivt graviditetstest i handen. Jag satt blick stilla i vår gula soffa i två timmar och väntade på att han skulle komma hem från jobbet.
Blick stilla med starten på en liten Leo i magen.

Och när han kom. Herregud, när han äntligen kom. Ängeln.
Vi översköljdes av kärlek. Och vår egen kärlek djupnade till bergfast. Leo var den slutliga och sammanbindande länken som skulle hålla ihop oss för evigt.
För evigt.
Trodde jag.

Vi köpte ett hus. Ett eget hus med stor trädgård där barnens hundra äventyr och upptåg skulle rymmas. Där grillkvällar och skratt, pulkaåkning, studsmatta och kubbspel skulle finnas. Där rosor skulle växa och samhörighet skulle trivas.
Huset skulle inrymma, vardag, fest, umgänge, kramar, gråt, kärlek, julaftnar, födelsedagar, blodpudding och långkok.

Så kom Prins Noel. Den lilla späda varelsen. Lillebroren. Med kraft, envishet, upptåg och nyfikna ögon. Och vi som trodde att man inte kunde älska mer upplevde att för kärlek finns enorm plats.
Vi var småbarnsföräldrar med sömnbrist och som nästan aldrig hann hålla varandras händer.
Men jag var aldrig orolig.
Det var vi.
Vi hade klarat allt. Vi skulle alltid vara tillsammans. Jag visste det.
Jag valde honom varje dag. Ändå. Trots allt. Och på grund av allt. För kärleken. För jag älskade honom. Och han älskade mig.

Han ville inte ha fler barn. Till en början.
Men djupt i mig drömde jag om en dotter. Längtade. Och han älskade mig så han sa ja.
Sa ja till Stella.
Sa ja till en så oändlig frid och lycka och ännu mer fantastisk kärlek som infann sig när vår dotter äntrade vår värld.
Hon gjorde vår familj fullkomlig. Komplett.
Vi satt alla runt henne och bara såg på henne av kärlek och lycka som förenade oss alla på ett alldeles nytt sätt.
Hon var njutning i bebisform. Och jag, jag var tillfreds. Nöjd och så oändligt lycklig.

Jag planerade hennes dop och föreslog den fantastiska idén om att vi i samband med det skulle förnya våra löften. Och han älskade ju mig så han sa ja. Men den här gången var jaet kanske lite mer tveksamt än tidigare. Nu när jag ser tillbaka på det.

Och jag tänker att där någonstans började resan som skulle leda till förfallet.
Det känns så märkligt i efterhand.
Att just när vi var som lyckligast, eller när jag trodde att vi var som lyckligast, då började hans vandring bort från mig.

Sakta, sakta så klart.
Det tog ju flera år. Och var inte alls uppenbart i början. Men så här i eftertankens kranka blekhet ser jag tecken och steg längre tillbaka än jag egentligen vill minnas.

Sakta gled han ur min famn, min hand. Och när jag upptäckte vad som var på väg att hända var han redan på väg. Hade redan bestämt sig. Givit upp. Var redan i tanken hos någon annan, i ett annat liv.

Och jag stod där och stampade och skrek och slogs för att förhindra det han sa var oundvikligt.

Jag ville ha en familj, ett liv i det där huset. Den där tillhörigheten och samvaron. Och han gav mig det för att han älskade mig. Men kanske inte för att han ville det själv.
Jag styrde upp bröllop, lägenhetsköp, husköp, födelsedagar, julaftnar, fotbollsträningar, fester, skolval och kalas. Och han gav mig allt det där för att han älskade mig. Men kanske inte för att han ville ha det själv.

Och ett liv man inte själv tycker att man skapat är kanske lättare att lämna.

Han var så oändligt förälskad i mig.
Och jag valde honom för livet. För att jag älskade honom.
Och jag hade aldrig lämnat.
Men han lämnade mig.

Vi hade ett liv, ett hem, tre barn och kärlek som aldrig nånsin kunde ta slut.
Det var i nöd och lust.
Och nu - nu finns det inte mer.
Och ibland, om nätterna så undrar jag om det där livet jag trodde att vi hade - den där kärleken jag trodde vi hade - det där bandet jag trodde vi hade -
Fanns det nånsin ens?
Eller var det bara något jag så gärna ville ha.
Var det bara jag?

Mellanrum

Nya inre bilder river inom mig.
För varje passage en ångestpuckel att ta sig över.
Sportlov för första gången utan.
En annan resa på tu man hand där jag inte är en av de två.
Massor av saker han aldrig ville göra med mig som han nu gör med någon annan. Gladeligen. Nyförälskat antar jag. Utan krav och ansvar och vardag.
För allt det, det får ju jag ta.

När den där resan är över ska det nya sammanhanget skapas och inkluderas med barnen.
Nytt hem, pappas flickvän, ny familj. Mina barn ska bilda ny familj där jag inte kommer att vara delaktig.

Och trots den långa, långa helvetestid som passerat vet jag att så oändligt många ångestpucklar återstår.
Så många "första gången" på nytt sätt att genomleva. Så många besked att smälta, så många sting i hjärtat att överleva. Så mycket ensamhet och gråt att svälja.

Så mycket sorg och ilska och frågor och besvikelser från barnen att hantera.
Så mycket att förklara och trösta.

Jag vet att jag inte är ensam. Även om jag känner mig outgrundligt detsamma.
Många har genomlevt liknande situationer före mig.
Ändå känns försoningens väg helt omöjlig att gå.

Och jag tänker att det är av det enkla faktum att jag aldrig känt mig bekräftad i min fruktansvärda sorg, ilska och besvikelse. Och fortfarande får jag bemötandet att min känslomässiga reaktion inte är adekvat eller proportionerlig eller rätt. Ofta får jag höra. "Ja, tyvärr. Men nu är det som det är".
Ungefär som "Lessen att du fick ta skiten - men nu är det som det är. Bara att acceptera vetdu. Gå vidare." Det är ju extremt lätt att säga för den som orsakat skiten eller den som inte behöver bära den.

Försoning kan bara påbörjas när alla parter tar ansvar för sina handlingar och från hjärtat på ett uppriktigt sätt ber om ursäkt. Utan omsvep, beskyllningar eller mildrande förklaringar som tar bort ansvaret eller lägger det på någon annan.
Försoning är omöjligt en parts ansvar. Och det kan inte uppnås genom förnekelse eller undanflykter eller genom att säga "nu vänder vi blad".
Det är omöjligt.

Så jag står här.
Fortfarande helt chockad över vad som hänt och på vilket sätt det hänt.
Kämpar för att inte låta det förstöra alla bilder jag har av det liv som var.
Att inte låta någon annan förvränga mina minnen.

Det är ett grått ingenmansland här mellan en utsuddad historia och en förlorad framtid.
Ett oförsonat då och sen.

Det som aldrig blev

Så är det nu.
Dagarna går.
Ensamheten är som en envis klump i magen.
Jag dagdrömmer om att känna mig lätt och lycklig.
Och drömmer mardrömmar om det som inte blev, de som valde bort och de som var en bidragande orsak. I drömmen hånler de åt min ilska och sorg. Och jag vaknar kallsvettig.
Om jag ens sover.

Jag gråter inte varje dag längre.
Men nästan ändå. Fast sorgen ändrat skepnad.
Jag kommer på mig själv att längta efter något annat istället för att sakna.
Försiktigt öppnar jag mig för den tanken.
Och det är nytt. Tack vare något som jag misstänker att jag kommer vara oändligt tacksam för längre nedåt vägen. Tack vare någon.

I ensamheten finner jag ingen ro.
Och när barnen är ifrån mig har jag svårt att hitta mening.
Det blir en passage. En väntan på.

Blicken är suddig.
Men då och då skönjer jag en öppning.
Och anar att i mitt livs parallella historia, den som aldrig blev, kanske kommer att möta det som är så småningom.

Inget slut

Jag ser ut genom fönstret.
Grått och dimmigt. Vått.
Människor hastar vidare. Bussar och bilar kör förbi.
Livet pågår. Trots det gråa. I det gråa.

Mitt liv. Det pågår tydligen också.
Men det var länge sen jag kände att jag levde det.
Att jag hade något att fästa blicken på.
Jag stapplar, andas, samlar mig.
Tar ett och kanske ett par steg.
Sen händer något som sveper undan mina ben och jag förlorar fotfästet igen.
Igen och igen.

Och trots att jag kämpar så mycket jag förmår för att få allt att vända
så gör det inte det.
Jag ser inget slut på allt.
Ser ingen ljusning.
Har ingen tro om att det kommer att ordna sig längre.
Istället handlar mina tankar bara om hur jag ska stå ut under de här omständigheterna resten av livet.
Och de tankarna når inte fram till ett svar.

Jag vakar och grubblar nätterna igenom.
Slumrar och drömmer om samma tankar så jag har svårt att utröna vad som verkligen har hänt och inte när jag öppnar ögonen igen.

Min tid och mitt liv handlar på intet sätt om mig.
Det kretsar helt runt det jag allra minst vill att det ska handla om.
Det styrs av det jag allra minst vill att det ska styras av.

Och jag har mig själv att skylla.
Jag lät det bli så här.
Jag tillät.
Så nu är det så här.

Från och till

Så är jag här.
På andra sidan flytten.
Andra sidan det juridiska skilsmässodatumet som visade sig vara först nu den 14 januari.
På andra sidan årsskiftet.

Och du vet det är som ett vacuum efter vacuumet.
Luften är utpumpad och ett förvirrat filter har sänkt sig över tillvaron.
Jag har en lägenhet men inget hem.
Jag kör fel varje gång jag har lämnat på förskolan eftersom hjärnan är ockuperad med jobbiga tankar och går på autopilot i bilkörandet.
Kör in på vår "gamla" gata.

På dagisgården - som är granne med vårt gamla hus - står Stella med jämna mellanrum vid staketet och kastar skeptiska blickar upp mot vårt gamla hus.
På kvällarna frågar hon mig: - När ska vi åka hem till vårt riktiga hem igen?
Nu har hon frågat det så många gånger att hon vet mitt svar men vill bara se min reaktion.
Blir jag lessen? Kan hon skönja sorg eller längtan eller osäkerhet i mitt ansikte?
Hon undrar.

Jag kände mig starkare ett tag. Men det blir som tre steg fram och sen två tillbaka.
Bakslag.

Jag tänker på hur mycket alla andra relationer i mitt liv påverkas av att parrelationen upphör.
Hur de blir färgade av att en livskris infinner sig.
Jag har fått så oerhört mycket stöd från delar av min familj och vissa vänner. Andra relationer som man trodde var beständiga försvinner plötsligt när läget blir obekvämt, sorgligt och verkligt.
Relationer man haft länge gapar plötsligt tomma och sådana man trodde var en del av ens liv för evigt drar sig tyst och sakta undan för att sen helt försvinna.
I den allra värsta tiden av mitt liv försvann människor som jag funnits och ställt upp för, som jag värdesatte och trodde värdesatte mig och som jag innan allt det här skulle ha sett som ett självklart stöd.

Samtidigt trädde nya, oväntade vänner fram. Händer, hjälp och tröst har erbjudits mig från de mest oväntade håll. Tid, samtal, praktisk hjälp har strömmat in från fina, fina människor. Både från personer som jag redan visste var mina verkliga vänner och från nya människor som jag aldrig ens skulle drömt om att be om hjälp.

Vissa har dag efter natt funnits för att lyssna, trösta, höra allt igen. Bara säga att - Du överlever.
Hundra och tusen gånger. Vissa har kommit med mat, blommor eller fika. Andra har skickat meddelanden, ringt, mailat. Somliga har skjutsat mina barn när jag inte kunnat. Bäddat ner mig när jag inte orkat mer.
Till och med matat mig när jag inte ätit på länge.

Jag har inte alltid orkat lyfta på luren när de ringt. Inte orkat träffats alls ibland. Men de har fortsatt att ringa ändå. Fortsatt att finnas. Bara påminna om att "jag finns här och undrar hur du mår och hur det går".

Och jag kan säga att ni som har funnits, ni har räddat mig.
Och jag vill säga att jag fortfarande behöver räddas.
Jag är på andra sidan men jag är långt ifrån i hamn.

Så ge inte upp.
Jag lovar att rädda er tillbaka om ni någonsin skulle behöva det.

Att skiljas är...

Så gick flyttlasset.
Ett helt liv nedmonterat och packat i kartonger.
Rummen i det älskade huset ekade tomma.
Om hus kunde gråta så hade det gjort det. Som jag.

Otaliga hjälpande händer slöt upp och bar, skruvade, fixade mat, packade upp.
Bar mig.
Höll mig i övergången.

Barnen var exalterade. Till en början. Positiva. Tröstande.
Fast det borde vara tvärtom.
De var glada ända tills alla hade gått och vi låg i mörkret i en ny säng i ett nytt rum och skulle sova.
Då föll de.
Grät förtvivlat. Hjärtskärande. Länge, länge.
N över huset han aldrig skulle då se mer. Bo i mer. Han grät över att nu fanns det ingen chans att det skulle bli bra igen med mig och A. Med familjen.
S grät för att pappa inte var med. Hon grät för att det var långt till det riktiga huset. Och hon grät hysteriskt för att jag inte tagit med vattenspridaren.
Hur skulle hon kunna vara lycklig i sommar utan att bada vattenspridare?

Mitt i bunten av gråtande barn låg jag och ljög.
Lovade att allt skulle bli bra.
Sa att jag visste det. Som om jag verkligen var övertygad.
Att det skulle bli vattenspridare och lycka även i sommar.
Att allt skulle bli fint igen.
Och inom mig grät jag ännu mer. När de tillslut somnade utmattade var jag ensam.
Ensam med mina tårar.
Ensam.

Det kan bli ett fint hem. Det kan det.
Men det borgar inte för lycka. Långt ifrån.

Jag vet att jag ska göra allt för att det ska bli bra. Men jag vet inte hur långt det räcker.
Hur långt jag räcker.
För just nu är det inte så mycket kvar av mig. I mig.

"Att skiljas är att dö en smula"
Icke.
Att skiljas är att dö.
Punkt.
Och man kan bara hoppas att man återuppstår i en ny form och lyckas börja leva igen.

Denna andra kväll avslutades med samma gråt och bunt av ledsna barn.
Det sista S sa innan hon somnade var:
-Ni var ju glada när ni gifte er.... Varför kunde ni inte bara älska varandra alltid?

Ja, varför kunde vi inte det?

Brev till barnen

Älskade barn,

Mina fina, underbara ungar.
Om sex dagar är det dags. Då går flyttlasset och vi ska lämna det här huset som varit ert hem i hela ert liv. Det måste vara så svårt för er att föreställa sig hur det kommer att bli. Det är helt ogreppbart för mig så hur ska det inte vara för en liten kavat fem-åring, känslosam 10-åring eller en grubblande 13-åring.

Jag hoppas att det här ändå ska vara slutet på en lång och svår och sorglig period för oss.
Ni har upplevt alltförmycket tårar och ilska och besvikelse härhemma.
Livet har varit så tråkigt så länge.

Ni förtjänar att det blir lätt och lyckligt igen.
Och jag lovar - älskade fantastiska ungar - att jag ska göra allt för att det ska bli så.

Jag har kämpat så hårt.
Jag har slagits med näbbar, klor och allt jag hade inom mig för att livet skulle ta en annan vändning.
Men jag lyckades inte fixa det.
Jag kunde inte ordna så det blev bra. Så att det blev som jag ville och som det var tänkt från början.

Jag ville inget hellre än att ge er en intakt familj att växa upp i.
En trygg och kärleksfull bas att landa i och återvända till i hela livet.
Men jag lyckades inte ordna så att det blev så.
Och jag är så outsägligt, djupt och oändligt ledsen för det.

Ni har mig. Jag finns här. Alltid och hela tiden.
Ni har eran pappa som också älskar er.

Och kärleken mellan er barn och mig kommer alltid att vara så stark som den varit ända sen jag höll er i mina armar för första gången.
Inget eller någon kommer någonsin att komma i vägen för det. Jag kommer aldrig någonsin att kompromissa eller prioritera på något annat sätt än att ni är först och viktigast.
Ni är allt. Alltid.
Det är det som är familj.
Och i det - älskade barn - kan ni alltid landa.
Till det kan ni alltid återvända.

6 dagar kvar.
Det blir läskigt och sorgligt. Men alla minnen tar vi med oss när vi flyttar.
Och vi har rum för massor av fler.
Det blir ett nytt sätt. Ett nytt äventyr.
Ett nytt liv.
Med samma kärlek som alltid.

Mamma