Oro

Från det att graviditetstestet visar ett extra blått streck föds den oro i en förälder som jag misstänker kommer att bli livslång.

Naturligtvis en massa andra känslor med - men dock en stor portion oro...

Först över graviditet och förlossning och sen när barnet väl är där så blir ju oron ännu mer påtaglig. 

Jag minns att jag första gången ibland tänkte att det var mig övermäktigt. Att jag inte stod ut med att vara så orolig i resten av mitt liv. 

Det där går ju naturligtvis i vågor och man lär sig att leva med oron. 

Men den finns där ständigt...som ett hot runt hörnet. En evig brasklapp. 

För det är ju så att man kan inte älska något så högt och innerligt utan att ytterst vara rädd att mista det eller att det ska fara illa. Kärleken och oron går därför hand i hand, sammanlänkade ironiskt nog.

Men jag tror att det också är oron som gör oss till bra föräldrar. Som gör oss vaksamma och uppmärksamma på om något inte står rätt till, som får oss att reagera och ta det säkra före det osäkra, som gör oss till engagerade föräldrar. 

Jag försöker att ta min oro på allvar. Göra den till min bundsförvant. 

Faktum är att den är bästis med min intuition och magkänsla. 

Ibland spelar den dock mig ett spratt och skapar en rad av dansande hjärnspöken. 

Men bara ibland. 

Jag är mamma - alltså är jag orolig. Undrar vad det ordspråket blir på latin...