Västar och bentag

Ja, vad säger man? Härligt. 

Barnen är friska och imorse fick de trava iväg till dagis och skola iklädda fleecar och västar istället för de trötta vinterjackorna. Gummistövlar på! Fingervantar fram!

Bort med skidhandskar och termobrallor. Underbart!

Jo, jag vet - det kan komma bakslag och man ska inte ropa hej och allt det där. Men årets eventuella bakslag tänker jag missa då jag befinner mig på sydligare breddgrader nästa vecka. 

Idag har det varit simskola för 5-åringen. Under tiden passar jag på att simträna med 8-åringen som redan lärt sig de där första metrarna men behöver bygga på simkunnigheten. 

Men ibland när vi ska öva nåt tillsammans, det kan vara läxor, piano eller nåt annat - så är det som om något går i lås. 

Jag försöker förklara på ett pedagogiskt sätt men sonen blir plötsligt inte mottaglig utan arg och hyperkänslig. Det där eskalerar. Jag blir irriterad över att han vägrar lyssna när jag bara vill hjälpa honom och han blir mer och mer arg och frustrerad. Kommer vi in i den där spiralen slutar det allt som oftast att han börjar gråta och sen kramas vi istället. 

Idag var det bentagen. Jag såg att han liksom vände på rörelsen och frösökte få honom att ändra. Men då låste sig hela motoriken och han kunde plötsligt inte göra ben- och armtag samtidigt. Vi försökte öva men tillslut bara låste sig allt och vi låg där och guppade i vattnet i en kram och torkade tårar och klor ur ögonen. 

Som tur är var vi inte ensamma. 5-åringens bästis och tjejkompis J går också på simskola samtidigt så även hennes storebror och mamma var med oss och simtränade. När fina mamman C tog över och peppade Leo kunde han simma hela bassänglängden på 25 meter medan jag simmade tätt efter. 

Ibland får man släppa taget, så är det bara. 

Det är som om han inte står ut med att misslyckas inför mig. Och jag som tycker att jag gör allt för att stärka hans självkänsla i alla lägen. 

De starkaste relationerna är också de mest komplicerade. Och även om han ju vet att jag tycker att han är fantastisk alldeles oavsett så är det ju naturligtvis viktigt för honom att visa att han kan och är bra för mig. 

Jag tror ändå att bra självkänsla inte nödvändigtvis innebär att man slutar bry sig helt om sånt. Vad som däremot är viktigt är att det inte spelar så stor roll vad precis ALLA andra tycker och tänker om en. 

Att skaran människor vars åsikter, tankar och känslor runt ens egen person som verkligen spelar roll, är liten. Några få utvalda och viktiga. 

Inte hela skolan, arbetsplatsen eller varenda kotte man möter på stan. 

Men det spelar roll  - och ska spela roll - vad mamma, maken, frun, sonen eller dottern tycker om den jag är. 

Helt enkelt för att den man älskar spelar roll.  

Vad gör mamma?

Igår frågade jag lite nyfiket vad min äldste son svarar när nån frågar honom vad jag jobbar med.

-Tjaaa, jag brukar väl säga att du sjunger....och spelar in reklam.

Hmmm, ganska nära sanningen får man ändå säga. Betydligt mer precist är vissa andra medlemmar av min släkt eller bekantskapskrets skulle kunna beskriva mitt yrke i alla fall. 

Jag brukar tänka på när min band-kollegas son en gång för drygt 10 år sen skulle berätta för sina kompisar i sandlådan vad hans pappa jobbade med. Pappan hade byggt en hemma-studio i en större garderob/förråd hemma där han satt och skrev låtar till våra skivor. 

4-åringen sa då missnöjt till sina kompisar att: Min pappa jobbar i garderoben...

Han tyckte antagligen att det varit roligare om pappan varit polis, brandman eller liknande. 

Nåja, mina barn vet att jag jobbar ganska mycket bakom mick i alla fall. Och det är sant. 

Men faktum är att när jag beställde nya visitkort häromdagen så smålog jag vid tanken på att jag skulle bli tvungen att sätta dit nån typ av titel på kortet. 

"Tusenkonstnär" kanske...eller "Superjonglör" eller helt enkelt "Har inte riktigt bestämt mig än". 

Men för er som känner mig och tycker att ni har svårt att få grepp om mitt yrke så kommer här en förklaring, en gång för alla: 

Jag jobbar mest som speaker, det vill säga lånar ut min röst till TV, radio, webb, information, talsvar m.m. Parallellt med det skriver jag musik och text. Exempelvis har jag givit ut egen skiva på eget skivbolag och förlag men just nu skriver jag en hel del musik på uppdrag av Svenska Kyrkan. Ibland ger vi mässor och konserter i kyrkor. Mellan varven arrangerar jag events och temakvällar, dels i egen regi men också på uppdrag av andra företag och organisationer. Där kan det också hända att jag själv sjunger och spelar. Ibland får jag copy-uppdrag, skriver texter, krönikor... Äsch - jag ger upp....

Säg bara att jag jobbar med min röst. På lite olika sätt, olika sammanhang och på olika platser.

Men mycket sällan i garderoben. 

Strep A Pos

Jag trodde nog att jag sett detmesta när det gäller just vår vän streptokocken. Men synen som mötte mig när jag sa gomorron till min 8-åring imorse var tämligen ny. 

Han var rödflammig i hela ansiktet och kinder, läppar och ögon var uppsvullna. Han så ut som om han fått ett par-tre allergichocker. Minst. 

Jag hann googla på de mest exotiska diagnoser innan vi kom fram i telefonkön till läkarmottagningen. Inga av dem särskilt uppmuntrande. 

Sjuksystern frågade i alla fall om jag hade något antihistamin (dvs allergitablett eller liknande) hemma. "Visst" sa jag och letade fram en flaska Tavegyl i mitt husapotek och som tur var hade den bäst-före-datum tom Mars 2009. 

Men vet ni vad som hände sen? Jo, maken tog alla barnen och åkte till läkarmottagningen. Inte jag. Jag följde inte ens med. Jag åkte kommunalt in till stan och klippte mig. 

Och det gick bra ändå, fastän jag inte var med hos läkaren. Nog för att jag skrivit en lång lista med symptom, historik och febergrader - men ändå - det gick fint. 

Strep A Pos. stod det så på Leos halsprov. 

Det betyder: Mamma hade rätt! Eller snarare halsfluss/scharlakansfeber. 

Lillebror däremot har tydligen nån annan liten virus och lillasysters prov är på odling. 

Så vi får se hur mycket piller det blir innan veckan är slut. 

Alvedonen går i alla fall som sagt på rullande band. Och aftonbönerna. 

Alvedon & Aftonbön

Så är vi där igen. Alvedon på löpande band, bafucin till en och annan, kortisonsalva till den minsta. Pyjamas på hela dagarna. Spel och TV och datorer står på i alla rum. Fast då och då stängs skärmarna av och grabbarna däckar i sängen med en Kalle Anka-tidning eller ritar en cool teckning vid skrivbordet. 

Febern hägrar i huset. 

Halsarna är röda och svullna och inget vill slinka ner i dem. 

Bara lite våfflor möjligtvis och kanske glass. 

Men man kan leva ett par dagar på det också, det har funkat förut. 

Imorron blir det en tripp med Trapp och Trull till Dr M igen. Och har storebröderna streptokocker - vilket känns som en riktig lågoddsare just nu - så får de ta prov på lillasyster också. 

Jag räknar dagarna i kalendern och ser att om de påbörjar antibiotika-kuren imorgon så tar den slut lagom till påsklovets början. Alltså kommer de inte behöva gå i skolan och på dagis just när de är som känsligast efter avslutad kur. På så sätt kan vi klara oss och faktiskt vara friska när vi ska resa till sydligare breddgrader. Men kan alltid hoppas. Och be. 

Mina aftonböner är alltid desamma. Oftast är de ganska korta och koncisa. 

"Bevara och beskydda mina barn från allt ont. Låt oss få leva länge tillsammans - friska och lyckliga. I kärlek - Amen"

Bönen är kort som sagt. Och ändå innehåller den allt som är viktigt. Hälsa är en förutsättning för lycka. Ingenting annat betyder egentligen något. Inte på riktigt. 

Alvedon och aftonbön kommer man ganska långt på. 

Ger både tröst och lindring.

Farmors kinder

Hon har så fantastiskt mjuka kinder.

När jag var liten kändes det som om jag kunde gosa i evigheter med dem, borra in näsan i hennes halsgrop. Kinderna var släta, mjuka och lagom varma. De luktade svagt av någon hudkräm, nybakade bullar och kärlek.

Min dotters kinder luktar precis likadant.

Och när jag lägger näsan mot hennes kind och blundar möts min barndom med min framtid.

Bakslag

Idag hade jag tänkt att svänga förbi en kompis som nyss blivit med hus och visa henne hur man bäst beskär sina äppelträd. Men jag kom liksom av mig när jag tittade ut imorse. 

Kändes inte alls så inbjudande att stå på stege och få en massa snö innanför kragen. Nej, har det inte lättat innan fredag får jag övertyga henne om att vänta in JAS-perioden istället. Då det ju egentligen allra bäst att klippa äppelträd. 

Sen vi flyttade hit till huset från stan har våren tagit avstamp när jag placerat ut penséer i krukor på altanen. Tidpunkten har varierat från år till år och som allra tidigast har de stått där och lyst från sista mars. 

När vintern varit som envisast har jag inte fått dit dem förrän sista april. 

I år gissar jag på någonstans mittemellan. Runt påsk. 

Ska vi bestämma att senast den 16/4 är det penséer på altanen?

Bra, då säger vi så. 

Lycklig

Det är lite speciellt att sonen sitter nere vid pianot och kör basgången och ackorden på "Lycklig" - en av de tidigaste fantastiska hitarna som hans pappas första syntgrupp låg bakom på 80-talet. 

Det är vår grabb, det!

Ner på golvet

Jag är ingen lekmamma. 

Jag är ganska dålig på att sitta med barnen och leka starwars-krig, bygga lego eller bilbana. 

Starta lekar är jag lite bättre på. Komma med förslag, visa på möjligheter men som sagt sämre på att sedan delta. Så är det med det. Bara att acceptera och gå vidare. 

Jag är bra på andra saker. 

Baka med barnen, gosa med dem, prata med dem, spela spel med dem (vanliga alltså - digitala spel är jag urusel på), spela piano och sjunga med dem. 

Jag är bra på att vara mamma - men är ingen vidare lekkompis. 

Jag kommer hellre med en bunt mackor till grabbarna när de har kompisar hemma och är i full färd med att vika tusen pappersflygplan eller spela Guitar Hero - än att delta. 

Det är inte heller jag som tränar på att stapla klossar eller trycka på knappar på aktivitetsbrädan med bäbisen. Nej, jag gosar, sköter om blöjeksem, sjunger sånger och ramsor. Men vill jag vara riktigt nära och med i bäbisflickans lek så lägger jag mig helt enkelt ner på golvet. Hon älskar när jag ligger där, stilla och närvarande. Hon pratar och gurglar av lycka och klättrar omkring på mig samtidigt som hon hämtar leksaker som hon visar för mig. 

Rätt som det är kommer hon på att hon ska utforska nån knapp på mina kläder eller pilla i mitt hår. Och jag känner mig lugn och harmonisk när jag ligger där och låter henne hållas. Som en lejonmamma ungefär. 

Det märkliga är att det omedelbart drar till sig även de äldre barnen och tillslut är vi en liten hög som umgås på köksgolvet.

Så om du inte är nån utpräglad lekmamma - eller pappa för den delen - lägg dig ner på golvet en stund varje dag. Funkar precis lika bra!

Borttappad röst

Idag är jag tyst. 

Min röst lämnade mig någon gång under gårdagkvällen. Troligtvis ligger den och flämtar tyst under nån stol på Junibacken eller vid bardisken på Bistro Jarl. 

Jaja, nu tror ni att jag var ute och slarvade bort den. Men sanningen är den att jag var hemma strax efter 22 efter att ha varit på jobb-mingel på Junibacken. Mycket trevligt var det för övrigt. 

Mindre trevligt är det nu att stämbanden hänger som slappa gummisnoddar i halsen och vägrar göra som jag vill. 

Inte praktiskt alls när man jobbar nästan uteslutande med sin röst. Förödande skulle man kunna säga. Åtminstone ekonomiskt. Sen kanske det finns andra som tycker att det är lite skönt att jag inte får ur mig så mycket just nu. Barnen slipper väl en del okynnes-tjat just idag. 

Jag orkar inte ens försöka yttra orden "Plocka upp kläderna från golvet" eller "stäng av spelet nu". Och allt som inte kan besvaras med nick eller huvudskakning svarar jag inte på. 

Blogg är ju bra på det sättet. Stumt men talande. 

Nåja, stöter du på min röst nånstans på stan så skicka hem den omedelbart. Den har utegångsförbud i minst en månad nu. 

 

Vinterklädernas klagan

Barnens ytterkläder vill inte längre. 

Varje morgon hänger de trötta, urtvättade och oformliga på sina krokar. 

Termobyxorna är fransiga i nederkanten, har hål eller åtminstone nästintill hål på knäna. Färgen på jackorna är inte vad de en gång var. Då i början av säsongen när de lyste i mörker. 

Handskarna har uppslitna hål efter kojbyggen, snowboardåkning och pinnsamling. Trots att det är minst det andra paret för vintern. 

Jag räknar ut att det nog bara är några veckor kvar av deras tjänstgöring. Sålunda ingen idé att försöka byta ut dem. Nej snart ska de rationaliseras bort till förmån för galonisar, fleecar, vårvästar och gummistövlar - och om barnen får välja - gympadojor och kepsar. 

Men, men - vinterklädernas utseende vittnar i alla fall om aktivitet, lek och skoj. De har fyllt sitt syfte får man ändå säga. 

Och hur trötta de än är så får de stå ut i några veckor till. Och jag också. 

Jobbiga minnen

-Mamma, du vet när jag gjorde illa mig och sydde läppen förut...?

Noel sitter vid det soliga frukostbordet med en ostsmörgås i handen. 

-Jaaa....

-Om jag hade varit 3 år då så hade jag sagt att jag bara ville mysa lite med min mamma innan de började sy...

Jag ser på honom. Så liten. Så stor. Han sitter där och tänker på när fem personer fick tvångshålla honom för att doktorn hade för bråttom med att sätta två stygn i hans trasiga läpp. 

Tårarna stiger i mina ögon. 

-Var det så du kände...?

-Ja, men jag vågade inte säga det. 

Sen kramas vi. Länge.

Sådärja...

Nu har jag handlat en helt bedårande liten babyklänning. 

Nu känns det genast lite bättre;)

Stämd i en lägre tonart

Rubriken kommer från en klokskap som Marcus Birro uttalat vid tillfälle. 

Han refererade till sig själv som medlem av den del av mänskligheten som har en tendens att grubbla mer, känna sig mer nedstämda och se hotande spöken i alla hörn.

Jag kände mig oerhört träffad av denna definition. 

Jag upplever att jag alltid har ett underliggande stråk av sorgsenhet i allt jag företar mig och i alla mina sinnesstämningar. 

Kanske är det bara så det är att vara människa. Denna ständiga medvetenhet om att allt har ett slut, är förgängligt. Att döden är själva förutsättningen för livet på något sätt. 

Usch - jag vet att detta är lite för tungt och svårtuggat en bister måndag i mars. 

Men det var ämnet som fanns på mina läppar eller i mina fingerspetsar när jag satte mig vid datorn denna morgon. 

Jag brukar tänka på min farmor. Hon har visslat sig igenom livet. Tror inte att hon genomgått många stunder av ångest. Inte så att hennes liv har varit enkelt - tvärtom - men deprimerad? Nej, det vet hon nog inte vad det är för något. Hon gråter en skvätt, snyter sig, joddlar och går vidare. Jag kan vara uppriktigt avundsjuk på detta. 

Likväl ser jag drömmande på barnen ibland när de far omkring härhemma. 

Tänk att ha hela livet framför sig. Alla möjligheter. Alla vägar att gå. 

Man är odödlig och evig och totalt ostoppbar. 

Åh, vad jag avundas den känslan. 

Kanske är det när man blir förälder som det sköra i livet uppenbarar sig med full kraft. 

Bara när man älskar så starkt fruktar man fullt ut slutet på allt. Innan spelade det kanske inte riktigt lika stor roll. Jag vet inte. 

Nej, nu ska jag ta en kaffe och lyssna på Knattetimmen i P4a radio Stockholm. 

Det piggar alltid upp. Har du andra tips på "pick-me-ups" så är de hjärtligt välkomna just idag. 

Våga vägra Facebook

Jag är ju en mycket gammal människa innanför dessa 33 års-yttre så att säga. Tant kanske vissa skulle säga. Andra - bara gammal och klok själ...

Därför har jag inte riktigt hängt med i svängarna när det gäller utvecklingen och nätverkandet på webben. Det tog ju tex ganska lång tid innan jag kom underfund med detta bloggandet trots att det känns som en mycket bra Linn-uppfinning. 

Nåja, i förrgår föll jag så till föga för nästa interaktiva begivenhet. Facebook. 

Jag säger bara - Herregud. 

Detta går alltså ut på att man ska ha en massa vänner och bekanta uppkopplade till sig. Ett sätt att hitta gamla, behålla befintliga och skapa nya kontakter antar jag. 

MEN JAG HAR JU FULLT SKÄGG ATT UPPRÄTTHÅLLA DE RELATIONER JAG HAR I VERKLIGA LIVET!!!! Hur sjutton ska jag hinna underhålla, chatta, skämta och konversera med ett par hundra FB-kompisar?????

Men det verkar som om jag är den enda som är skeptisk...

Nja, inte riktigt förresten. Imorse hörde jag på radion att de senaste vetenskapliga rönen från USA visar på att man löper risk att få ADHD eller åtminstone ADHD-betingade beteendemönster genom för kraftigt användande av Facebook. 

Hjärnan får svårt att sålla all information och stressas av att något ständigt påkallar ens uppmärksamhet så av detta blir man lättretlig, rastlös får sömn- och koncentrationssvårigheter. 

Så våga vägra. Åtminstone mellan varven.

När jag gick i skolan

När jag gick i skolan var jag en duktig flicka. Jag lärde mig snabbt att om jag gjorde färdigt fort och rätt så blev livet i klassrummet enklare. 

Livet på rasterna var desto knepigare. Jag var fylld av energi och kreativitet. Ville att min omgivning skulle lyssna på mig, se på mig och förstå mig. 

Jag var visserligen en duktig flicka men jag var inte tyst. Jag hördes och hade knutor på stämbanden till följd av att jag försökte göra min röst hörd i alla sammanhang. Man sa att jag var en teater-apa. "Teater-apa" - det är just en uppmuntrande etikett. Själv minns jag det inte som om någon i skolan någonsin lyssnade eller såg - fast jag kämpade så hårt. 

Jag var bra på att prata, förmedla budskap. Jag var bra på att sjunga, älskade att dansa och stå på scen. Men det var tydligen nåt lite fult med det. Det var inte lika mycket värt som att vara bra på annat. Så därför blev jag bra på tex. matte och svenska också. 

Men livet på rasterna och efter skoltid var ju inte enklare för det. 

Man sa att jag var så duktig och självständig. Jag minns att jag var ensam. 

Man sa att jag borde dämpa mig lite. Jag minns att jag tillslut gav upp. 

Man sa att jag skulle vända andra kinden till. Jag minns att jag vände mig åt alla håll och kanter. Och att det inte hjälpte. 

Jag kan stava, läsa, prata engelska och vet lagren i rullstensåsen tack vare skoltiden. 

Jag är bra på att prata och förmedla något, beröra och sjunga - TROTS densamma. 

Nytt och gammalt

Idag har jag gått en dag i skolan.

Eller gått med min äldste son rättare sagt. Jag kan konstatera att vissa saker i skolvärlden inte är som det var förr. Det är tur. Och bra. 

Medan andra är precis som de alltid har varit. Både på gott och ont. 

I Leos klass får man ligga på en matta på mage och läsa om man vill. Räknar man bättre i matteboken när man har hörselskydd på sig så får man det. I bakgrunden spelar lugn och trevlig musik som liksom sätter tonen för hela stämningen i klassrummet. 

Barnen planerar själva sitt arbete och bockar av vartefter de blir klara i sin planeringsbok. Man sitter runt bord i små grupper och arbetar. Borta är den svarta tavlan och katedern. Vill fröken (eller mentorn som det nu heter) ha genomgång eller samling så sitter alla barn i ring på en matta. Allt material står väl synligt i lagom höjd för barnen. Det är en kreativ miljö i klassrummet får man ändå säga. Leo går i en montessori-inspirerad klass men det kanske ser ut så här i svenska skolor överlag nu.

Man blir sugen på att lära sig och det ska väl vara hela poängen. Och jag tänker att wow - om det hade sett ut sådär när man själv gick i lilla Björklinge Kyrkskola.

Andra saker är precis som det alltid har varit. 

Hallarna där barnen hänger av sig är alldeles för trånga och det luktar lite unket av fukt. I matsalen är ljudnivån på gränsen till skadlig och man undrar hur någon ens lyckas föreställa sig matro i den miljön. Inte konstigt att barnen kastar i sig maten på 5-10 minuter. 

I den här klassen - liksom i alla andra klasser - finns några pojkar som har svårare att vara tysta och sitta still än andra. De är egentligen oerhört kreativa och intelligenta små killar som behöver få jobba i skola på lite andra sätt - men inte ens i en montessori-inspirerad klass finns det några större resurser och utrymme för det. 

Det finns en liten tjej som är tyst nästan jämt, säger knappt nåt fast hon blir direkt tillfrågad. Hon är enormt flitig och gör klart all planering långt innan alla andra. 

Sen finns det nån som är ledare och kommer med bitska kommentarer till höger och vänster. Nån håller reda på allt och alla andra. 

Nån har enorm humor. Nån kan knappt skriva en mening men när han får ordet på samlingen håller han det mest fantastiska föredrag i bilder och ord. 

Nån är blyg, nån vill alltid vara i centrum och nån hänger lite mittemellan - och syns knappt alls. Och jag vill bara krama dem allihop. Ljuvliga, känsliga, stora små 9-åringar. 

Otroligt hur vi tar våra positioner i livet tidigt och hur vuxenvärlden hjälper till att befästa dem trots att man önskar att spelrummet skulle få vara större lite längre. 

Det var i alla fall mysigt att få vara med och jag rekommenderar verkligen ett besök i barnens vardag. Man lär sig oerhört mycket. 

Intuition

Tänk så många gånger man efter att något gått galet, ett samarbete gått i stöpet eller saker och ting inte gått som planerat tänkt: Jamen, jag kände det på mig redan från början!

Man ångrar då alltid att man inte litade mer på den där känslan i magen, det där obehaget som grodde i ens inre. Som liksom gömde sig bakom en krök och bara lät mig se en skymt av dess närvaro. Men likväl - var där.

Med tanke på att jag är en känsloperson borde jag ha lättare att känna av och gå på just intuition och magkänsla. Men icke. 

Inte för att jag inte alltid känner starkt utan för att jag ständigt bemästras av en rationell röst inom mig som viskar att jag är nojjig. Att jag just är hysterisk känslig och och inte ska låta det styra mig. 

Ändå - när jag låter intuitionen guida mig blir det tveklöst och utan undantag alltid rätt. 

I alla fall känslomässigt. 

Häromdagen var jag på ett frukostmöte för att träffa nya personer att samarbeta med. 

Efter mötet var jag upprymd, inspirerad och glad. Glad verkligen. 

Och jag tänkte att - Jaha! så här kan det också kännas att ha möten med människor om jobb. 

Så enkelt, så självklart. 

Och omedelbart vet jag inom mig vilka möten jag nyligen haft som skapat totalt motsatt känsla i magen. Där det omedelbart börjat krypa och gro ett obehag i mig. Puffa rök av varningssignaler. Där motståndet känts innan projektet ens dragit igång.

Så nu sitter jag där med denna vetskap. 

Och för att fullt kunna säga JA till det som känns bra måste jag ju säga NEJ till det som varslar om negativa konsekvenser.

Varför är det då så svårt?

Kanske rädslan över förlorat arbete. Att jag är plikttrogen. Inte gillar att stöta mig med människor. 

Men allt det där är gamla känslor för mig. Jag har definierat dem och kan därmed enklare bemästra dem. 

Vet du varför jag vet att jag kan? Jo för att på det där frukostmötet serverades det gigantiska smörgåsar och ännu mer enorma och ljuvliga kanelbullar. Jag orkade inte en hel bulle - det visste jag när jag tog en men vet du vad jag gjorde? Jag tog bara ur och åt mitten av bullen, det godaste, det smörigaste. 

En sån sak hade jag aldrig gjort för några år sen. Då hade jag plikttroget ätit kanterna först. För man måste ju späka sig själv lite innan man får den innersta, god belöningen.

Icke!

Idag tar jag det mittersta först och säger JA till personer och miljöer som ger mig en bra magkänsla!

Så det så.

Ny känsla

Idag kom jag hem från jobb. Klockan var ungefär fyra på eftermiddagen. 

Hela familjen var redan hemma. Skolpojken, dagispojken och bebisflickan såklart. 

Pappan fejade i köket och plockade ur diskmaskinen. Skolväskan var upppackad, våta kläder upphängda. Bebisflickan sov middag och vi hade dessutom besök av svärmor med make. 

Middagen höll på att förberedas. 

Och av all den logistik som jag vet föregått denna situation, den planering av middag, tillagandet av densamma, fixandet med barnen och grejandet med prylar - så var jag inte delaktig i något av det. 

En ny känsla. Obekant.

Ganska skön faktiskt. 

Och nyttigt att se att det funkar utan min inblandning också. För oss alla. 

Det är bra med pappaledighet. 

Skräppost

Ibland när jag mailar vänner och bekanta kan det hända att mina mail åker direkt i papperskorgen hos mottagaren. 

Detta hände idag när jag mailade en vän som jobbar på en av de stora bankerna. Det plingade helt enkelt till i hennes mailprogram, hon tittade upp och hann se rubriken på ett mail från mig. Sen var det borta! Puts väck. 

När hon sen ringde mig och undrade om jag skickat mail till henne tipsade jag om att kolla papperskorgen och mycket riktigt låg det där. Rubricerat: Junk mail. 

Jag känner mig kränkt. 

Ska det behöva vara så att man diskrimineras av de prominenta företagens brandväggar bara för att man heter Linn Maria? Vad, exakt vad, i detta namn är det som klingar så dubiöst och moraliskt tvivelaktigt? Får man påminna om att Jesus mor faktiskt hette Maria och att det just i det fallet var fråga om jungfrufödsel till och med?

Nej - jag är inte bitter... Inte alls;)

 

Mårbackans löfte

I lördags fick de flytta upp i ljuset och värmen. 

Mina Mårbacka-pelargoner. 

De är så symboliska på något sätt. De ser verkligen förskräckliga ut när jag tar upp dem. Pinnar som sticker upp ur jorden. Sorgliga, nästintill döda. Men när man klipper ner dem vid omplanteringen sprider sig den omisskännliga doften från stjälkarnas snitt som också lyser ljusgrönt av hopp. 

Hopp om vår. 

Löfte om att i Maj kommer de att prunka ute på verandan. 

Och det är lika otroligt varje gång. Att något så fint och grönt kan komma ur dessa lik från källarens mörka rum. Men det gör det. Varje år. Visst - det tar lite tid och tålamod. Och man måste ha liken ståendes på synliga platser i fönstren helt emot inredningsstilens alla regler. 

Men sen får man lön för mödan. 

Mårbacka i Maj. 

Ljuvligt låter det - eller hur?

Kanske var det pelargonernas förtjänst att jag satte mig vid pianot igår. För första gången på otroligt länge lät jag fingrarna leta och treva efter toner och melodier. Det visade sig att det fanns en spröd och fin melodi helt färdig inuti mig... Den har nog legat där och väntat på att jag skulle hitta tillbaka till pianot. Tror att den har sitt ursprung i fjolårets Maj-månad.

Då när Mårbackorna fick flytta ut på altanen. 

Och Stella flyttade in.

Apropå...

Just när jag skrivit klart det förra inlägget gick jag ned och satte mig i soffan.

Efter nån minut kom min älskade 5-åriga pojke och sa med en gäspning: 

-Hej mamma, jag ville bara krama Dig lite...

Så la han sig i min famn och mitt knä och somnade. 

Han som sprang ut ur mig, som sprungit sedan dess. Som alltid varit på väg någonstans. 

Han återvänder ibland han också. Blir alldeles stilla. 

Och somnar i min famn.

Fri från frustration

Det är svårt att beskriva. Men jag vill ändå försöka. 

Min dotter satt i mitt knä en lång stund i eftermiddags. Hon satt där, ville inget annat, ville ingen annanstans. Efter en stund somnade hon.

Och jag tänkte att det är förunderligt. Jag har själv aldrig upplevt det förut trots att det ju är min tredje bebis.

När jag håller i min dotter känner jag ingen spänning eller frustration i hennes lilla kropp. Hon vill inte vidare eller bort eller någon annanstans. Hon är. Där och då.

Det sitter ingen irritation i hennes muskler. 

Ingen ilska i hennes leder. 

Ingen brist eller sorg i hennes kropp. 

Hon är avslappnad, tillfreds och nöjd med livet. 

Det fantastiska med detta är att jag som mamma plötsligt känner mig tillräcklig. Det gör ju i sin tur att jag inte avger några stresshormoner orsakat av känslan av att inte kunna möta mitt barns behov. Inte kunna lista ut vad som är fel eller gissa svaret på barnets signaler. 

Nej, mellan oss är det bara en lugnt ordlöst kärleksfullt band. 

Vi följer varandra på något sätt. 

Och vill inget annat. Ingen annanstans.  

Jag har fått höra att pojkar ofta klättrar upp i sin mammas eller pappas famn, tankar kärlek någon sekund, för att sedan omedelbart vända sig ut ur famnen mot världen igen. Redo att utforska. Gärna med famnen som utgångspunkt men det är ändå utvändheten som är målet. Jag kan känna igen det där. Jag kan minnas att det kunde kännas som mina pojkar ständigt var på väg ur famnen fast de ändå vill stanna kvar på något sätt. 

Som jag sa - det är svårt att förklara. 

Allt jag kan säga med säkerhet är att det är skillnad på barn även om de är sprungna ur samma genbank. De föds med en själ och en personlighet som är unik. Det är min fulla övertygelse.

Och den här lilla bebisflickan tycker att livet är fantastiskt. 

Just här. Just nu.

Vårtecken

Iklädd underställ i micro-fleece, överdrag, jacka, benskydd och de splitternya fotbollsskorna sprang han iväg idag. 

Säsongens allra första fotbollsträning utomhus. 

En konstgräsplan full av sprudlande -00:or som äntligen får kicka boll igen efter vinteruppehållet. Det är väl ett vårtecken?

Att mamman står bredvid och huttrar det är också ett vårtecken kan man säga. Eller ett tecken i alla fall, av något slag. 

Jag älskar att skjutsa, hämta och titta på barnens aktiviteter. Visst - jag kan klaga över olägenheten i att passa stressiga tider, att behöva ta med bebisflickan på diverse träningar, att det är krångligt med logistiken överhuvudtaget. Men innerst inne känner jag mig som en supermamma när jag ordnar så att mina barn får utöva de fritidsintressen de önskar. Det känns som om jag verkligen gör något meningsfullt.

Och jag älskar att jag får stå på sidan av och ändå vara en liten del av barnens aktiviteter. 

Jag får vara där. Se. Höra. Heja. Berömma efteråt. 

Veta vad tränaren heter, heja på lagkompisarna, prata en stund med pianolärarinnan, ha koll på vilken utrustning som behövs till tennisen. Basta en stund tillsammans efter simskolan. 

Jag älskar det. 

Jag är delaktig i det de tycker är kul. Och vi kan småprata om det i bilen på vägen hem.

Till min förtjusning är det dessutom en fullständig självklarhet för barnen att jag är med, att jag har koll, att jag fixar. 

Än så länge får jag hänga med på fotboll, bollskola, tennis, piano och simskola.

Tänk, sen kanske det kan bli lite dans, ridning, gitarr och en och annan drejkurs... 

Vad vet jag? Barnen bestämmer - jag hänger med!

Återseende

Heeeeeeeeeeiiiiiiii! 

Hon sparkar med sina små ben, viftar med sin lilla hand och låter "hejet" gå i en fallsettbåge genom luften. Exakt samma melodi på ordet som jag lärt henne. 

Jag har varit borta och jobbat i ett par timmar. Bebisflickan som snart är en 10-månaders liten ljuvlig sockertopp har varit med pappa på stan. 

Nu möts vi och jag plockar upp dem med bilen på Birger Jarlsgatan. 

Så oerhört glad blir hon av att se mig. Som om jag varit försvunnen ett halvt år eller så. Ändå är det nog jag som är gladast. Kärleken värmer i ådrorna som len varm choklad.

Jag är glad över att jag inte jobbar på samma sätt som andra mammor gör. Och behöver vara ifrån henne mellan 8 och 17 på dagarna bara för att pappan tagit över föräldraledigheten. 

Nej, det räcker bra såhär. Jag får fortfarande ta del av hennes dag, om än i något mindre doser än förut. Men separationen är inte så stor och definitiv att den märks på henne. Eller mig så mycket. 

Hon är mest glad över att hänga med pappa. Säkert också glad över att slippa hänga med på knasiga jobb i konstiga studios. Och sen blir hon plötsligt jätteglad över att se mig när jag kommer tillbaka. Hon är glad helt enkelt. Får vara med både mamma och pappa. Lite omvartannat på dagarna. Och ibland med båda två på samma gång.

Vardagslyx i bebisdefinition helt enkelt. 

Blödigare än blödigast

Om jag skulle beskriva mig själv som lättrörd vore det en lätt underdrift. 

Jag tror att jag är född med precis varenda nervbana på utsidan av kroppen. Dessutom verkar jag ha ett avgrundsdjup inuti mig fylld med starka känslor som omedelbart svämmar över vid minsta lilla skakning. Det väller liksom upp ur mig och är omöjligt att kontrollera. 

Redan som åttaåring grät jag ikapp med min mamma framför varje avsnitt av "Lilla Huset på prärien". Jag rörs till tårar av musik på radion, bilder på barnen och en gammal söt tant på gatan. Jag snyftar mig till och med igenom avsnitten där de visar vinnare i postkodmiljonären. 

Det finns ingen hejd på det helt enkelt. 

Otaliga gånger har jag klivit in i ett rum eller i ett sammanhang och omedelbart börjat gråta när jag mött någon väns blick. Efteråt har det visat sig att vännens mamma varit sjuk, pojkvännen lämnat eller jobbet gått förlorat. Det har jag inte vetat just i det omedelbara mötet men jag reagerar direkt på andra människors starka känslor. 

Det är väl som det är med detta. Inget att göra åt. Jag får snyfta vidare och hålla mig till vattenfast mascara. Och jag är iochförsig glad över att vara en känslomänniska. 

Men idag i bilen hände ändå något jag kan tycka rör sig i gränslandet för vad som är sunt och inte...

Tomas Ledins senaste låt spelades på radion. Första meningen jag uppfattade var: 

"Tänk att få vakna i ljus" och plötsligt kände jag den välbekant känslan i maggropen...

Och när refrängen kom med orden "Håll ut - några veckor till, håll ut - livet vänder i April", ja då strilade tårarna ner för kinderna...

Jag vet inte vad som är märkligast. Att jag gråter till Ledin's senaste alster eller att jag skriver om det här på bloggen... Döm själva.

Vem är mördaren?

Var det nån som såg Beck-filmen igår?

Det gjorde jag... Det vill säga, jag såg de första 30 minuterna. Sen somnade jag och vaknade jag om vartannat för att slutligen ge upp och stänga av TVn. 

Följaktligen hann jag se mordet men aldrig vem som utfört det. 

Samma sak händer varje söndag. 

Otaliga är de deckarfilmer jag sett inledning, mord och intrig i för att sedan aldrig få veta vem, var, när och hur. Under sommarhalvåret är det "Morden i Midsommer" som gäller. Eller inte gäller beroende på hur man ser det. 

Idag är första dagen som Stella leker med sin pappa hela dagen. Han är fr.o.m nu föräldraledig och ska så vara i ett halvår är det tänkt. Otroligt. Verkligen otroligt. 

Jag kan liksom knappt tro att det händer och än mindre föreställa mig hur vårt liv och vår vardag kommer att te sig under dessa månader. Jag kommer på nya saker varje dag... Idag när jag knallade till dagis med Noel kom jag på att jag inte kommer att behöva trixa och pussla nåt när barnen är sjuka det här halvåret....

Och sen kom jag på att jag nu kan boka in en dag att vara med i både skola och på dagis...

Och så kom jag på att jag faktiskt kunde beställa klipptid när som helst under dagen. 

Otroligt. Konstigt. Sant. 

Nu ska jag jobba lite...