Slutet och den goda fortsättning

"Gott slut" säger nån i en hast när jag lämnar av sonen på spontan innebandyträning på självaste nyårsafton.
Jag blir tyst.
Vet inte vad jag ska svara. Personen tar ingen särskild notis utan springer vidare ner på parkeringen.

Jag sätter mig i bilen.
Slutet är inte gott. Inte gott alls.
Inget känns gott denna årets sista dag.
När 2013 drar sin sista suck kommer det att vara mycket svårt att skrattande skåla och utbrista "Gott nytt år".

Nytt blir det ju vare sig det blir gott eller ej.
Annat blir det. Annorlunda. Nytt liv, nytt hem.
2014 blir mitt första år som ensamstående.
Men jag sluter ögonen och ber att det inte ska bli så ensamt.

Året som gått har varit det mest ensamma i mitt liv.
Och denna nyårsafton är den första utan A.

Jag har gråtit en flod. Varit så fruktansvärt arg och besviken och sårad.
Väntat, hoppats och hoppats ännu mer.
Känt mig värdelös och bortkastad.
Gråtit en flod till.
Vakat nätterna igenom och somnat in till mardrömmar som vägrat släppa taget.

Jag har haft så ont. Så fruktansvärt ont i kroppen.
Och ändå har min värk varit knapp märkbar i jämförelse med den i själ och hjärta.

Jag har hållit hårt, hårt i mina barn. Låtit deras andetag och värme hålla mig vid liv.
De har varit mina ankare.
Min mening och mitt fokus.

Jag har kämpat. Så hårt har jag kämpat. Hela 2013.

Och nu vill jag vila.
Jag vill bara andas och vila.
Jag vill omge mig med kärlek och lycka.
Bädda ner mig i värme och andetag som stannar kvar hos mig.
Jag vill ge all den här kärleken som bor inom mig till någon som älskar mig tillbaka.
På alla sätt.

Så kära 2014, kom med hopp och ljus och förtröstan.
Låt mig känna att det vänder.
Visa mig.
För just nu ser jag varken ett gott slut eller en god början.


Men ge mig hoppet om en god fortsättning.

Mellandagar

"Det var den bästa julen nånsin" sa hon när hon slog upp ögonen på juldagen.
"När är det påsk?"

Vi firade julen tillsammans. Trots allt.
Ändå.
Och barnen var så överlyckliga.
Korta ögonblick kändes det nästa som förr.
Ibland fick jag andas djupt för att behålla fokus och inte dras med i gråten som väntade i halsen.
Men jag gjorde det.

Mellandagarna har följt.
Och som ett sätt att varsamt ta farväl av huset och vårt gemensamma liv har vi haft vapenvila.

Tröttheten är bedövande så här nära slutet. Målsnöret.
Jag borde packa oändligt många lådor men kan inte riktigt förmå mig att komma igång.
Motståndet inom mig är tjockt. Ogenomträngligt.

När lugnet sänker sig och stormen inom mojnat...
När krigets larm blir avlägset och panikens klor släpper taget en aning kan man plötsligt inte se vad felet var från början.
Från distans vet man inte varför det började gå fel eller hur vägen hit kunde bli så sårig.
I efterhand undrar man om det verkligen kan vara värt det.
Är det det? Värt det?
Offret?

Och vad spelar egentligen roll i slutändan?
Inte mycket.
Inte mycket alls.

Tårarna rinner stilla.
Om en vecka är det över.
Livet här.
Och jag undrar om något någonsin kommer att kännas helt igen.

Hus av lycka

Jag försöker se mig själv i framtiden.
Eller bara om ett litet tag.
Försöker se mig själv leva i den nya lägenheten.

En ny lägenhet. Där inga golv knarrar eller vinklar är sneda.
Där alla fönster är nya och det är långt ner till marken.

Jag försöker se mig själv leva där.
Det är så svårt.

För mitt inre klär jag lägenheten i mina saker.
I mina färger och inreder med min själ.
Jag försöker med all min kraft att övertyga mig om att jag någon gång ska trivas.
Ändå.

Ett nytt kapitel.
Minnen att skapa.
Liv att leva.
På egen hand.
Min lägenhet.

Tre veckor.
En jul. Ett nyår. En trettonhelg.
Sen är det dags att lämna ett hem och försöka skapa ett nytt.

Jag kommer att sakna vårt kök mest.
Och vår trädgård om våren när häggen och syrenen bedövar med sin doft.

Vardagsrummet ska tydligen äntligen få en kakelugn.
Det gläder mig.
Och jag hoppas att den nya familjen lyckas förbli lyckliga i vårt hus.
För det är ett hus att vara lycklig i.
Ett hus man kan vara lycklig i.
Om man bara vill.

Så lycka till huset - med din nya familj.
Jag kommer att sakna.

Är inte

Jag drömde inatt att han höll om mig.
Så som han brukade.
Han stod bakom mig, helt intill med armarna tätt runt min kropp.
Ansiktet inborrat i min nacke, just där min hals möter min axel.

Helt omsluten av hans kärlek.
Helt omsluten av hans värme.

Det var så skönt.
Och jag var så lugn.
Paniken och ångesten var borta.
Allt var som det skulle. Som då.
Han var han, jag var jag.
Vi var vi.

Sen vaknade jag.
Och mindes att nu är nu.

Han är han.
Jag är jag.
Vi är inte.

Dödskamp

Hur blev det så här.

Jag undrar. 

Hur blev kärlek till förakt?

Vilken dag hände det? 

För jag kan inte minnas. Eller förstå.

Hur blev omtanke till likgiltighet?

När slog det om? 

Jag kan inte se när det hände.

Hur blev kärleksfulla ord till knivar som genomborrar själ och hjärta? 

Knivar som sedan för alltid hänger kvar i luften. Svävar mellan oss. 

Sårar och trasar. 

Och när den största kniven av dem alla utdelat sitt hugg finns där inga ord kvar. 

Inte ens några knivar. 

Då blir allt bara tyst. Tomt. 

Som om något slutligen dött. 

Som om kärleken och omtanken drar sin sista suck, sjunker ihop och försvinner ut i det tomma intet. 

Så finns där inget. 

Allt är trasigt. 

Krossat i tusen och åter tusen bitar.

Hur blev det så? 

Hur kunde det bli så?

Av kärlek, omtanke och löften om nöd och lust. 

Blev knivar. Blev inget. 

Blev tomhet.

Måste orka dit

Jag grubblar över varför jag mår så dåligt.
Varför sorgen är så bedövande.
Borde jag inte bara tycka att det är bäst det som sker?
Kanske gör jag det, där längst under allt annat.

Någon undrade om jag ville ha honom tillbaka.
Jag frågade vem hon menade.
Vilken person hon pratade om?
Den jag älskade i 20 år eller den som lämnade mig
och nu är någon annans?

Han tillhör någon annan.
Jag tillhör ingen.
Den jag älskat i 20 år, varit gift med i 15 år, pappan till mina barn
är nu någons ...pojkvän.
Eller vad kallar man det för?

Det är en mycket märklig känsla - detta att man fortfarande sitter fast
i någon som  valt något annat.
Jag vill inte sitta fast längre.
Jag vill omge mig med människor som tycker om mig.
Som tycker att jag är viktig och betydelsefull.
Som får mig att känna mig älskad och prioriterad.

Jag vill inte känna mig bortvald och värdelös längre. Ersatt.
Jag vill inte.

Jag köper mjuka kuddar och varma filtar till mitt nya hem
och tänker att jag bara måste orka dit.
Orka lite till.
Sen kanske jag kan börja mitt nya liv.
Och i det livet ska jag återigen känna mig oerhört värdefull och älskad.

Värst är

Det är som om han är mer än ett år före mig i processen.
För mig försvann den allra minsta strimma hopp jag hade bara för ett par veckor sedan när skilsmässan (nästan) blev ett faktum och den realitet att han verkligen gått vidare uppdagades.

Jag är kvar här i vårt liv. I vårt vi.
Han är borta. Han bor inte här längre.
Och ändå är han överallt. I husets alla skrymslen och vrår. I barnen.
Ibland är hans frånvaro nästan fysisk.

Han är mer än ett år bort. Ett år från mig och oss.
Och kvar är jag och känner mig på alla sätt och i alla avseenden fortfarande gift.
Och därför så ointagligt sårad över att han nu är hos någon annan.

För mig är det "redan".
Och jag undrar hur han lyckades radera mig. Bortse. Se bort.
Och jag undrar om det inte känns...ovant och konstigt åtminstone.

Men förmodligen inte.
Kanske bara skönt och självklart.
Och det gör också obeskrivligt ont.

För kvar i vårt gamla liv är jag och försöker le när S sätter russin i lussebullarna och N och L och jag spelar UNO på fredagskvällen.
Jag vill inte ha jul. Alls.
Barnen vill såklart. Och häromdagen när jag pratade med pojkarna om julen och hur vi skulle göra och hur svårt det kändes så spände 13-åringen ögonen i mig och sa:
-Så ni kan inte ens stå ut med varandra en enda dag...
Sen gick han in på sitt rum. Igen.

Jag står inte ut en enda dag. Utan.
Varje dag är en kamp. Varje timme är en kamp.

Det är värst när jag vaknar. Sen fixar jag frukost, påminner om tiden, hjälper till med tandborstning, påminner om läxböcker och gympapåsar.
Sen blir det tyst. Har jag tur har jag något jobb som måste göras så att tiden går och mina tankar kräver närvaro. Annars blir det tyst. Och jag gråter medan jag plockar ur diskmaskinen för att jag inte orkar mer.
Sen är det värst i bilen. Det är tyst och ensamt även om radion är på. För han ringer inte längre och kollar hur det är. Jag kan inte ringa och berätta att N tappat bort sina handskar igen.
Det är tyst.
Sen är det värst på eftermiddagarna när jag är så bedövande trött men inte kan ge efter för den känslan. Utan måste fixa livet som trebarnsmamma och taxirörelse.
Sen är det värst när jag lagar middag.
Jag tänkte alltid på honom när jag lagade mat. Försökte laga mat som han tyckte var bra och nyttig. Väntade hem honom. Men nu är det ingen som ska komma hem.
Det är ingen som vill komma hem till mig längre.

Sen är det värst när barnen har somnat. Då är värken i kroppen, tystnaden och ensamheten så bedövande att det är bortom metaforer och jämförelser.

Det värsta är att vår tvåsamhet inte finns längre. Att han numera är tvåsam med någon annan. Att han äter lunch, skrattar med och bryr sig om någon annan. Att någon annan vet vad han planerar, får dela och är viktig och betydelsefull. Är kärlek.
Det är värst.

Varje dag.
Varje timme.
Varje minut.
Är värst.

I den stora sorgens famn är jag buren

Jag är buren
i den stora sorgens famn
Och ibland vill jag bara krypa ihop som ett barn
och låta den omsluta mig och uppfylla mig helt

Den är ändå så överväldigande
jag orkar inte streta emot
vill bara sluta kämpa och låta den skölja över mig som en flodvåg

Dränka mig, svepas med. Bort.
Låta den äta mig inifrån och ut
så kanske själva kampen åtminstone upphör

Bara ge efter
ge upp

Men så står det någon här
rycker mig i armen och säger
Släpp inte taget
Släpp inte efter

Någon ber om frukost
Någon undrar om jag kan skjusta
Någon undrar om de kan hjälpa
Någon frågar vad jag behöver från mataffären
Så jag stannar

Men ibland
Ibland vill jag bara sjunka
Låta mörkret omsluta mig och ge efter
Lägga mig i den stora sorgens famn
och låta den bära mig
Krypa ihop som ett mycket litet barn
och sova tills vintern blir vår

Jag visste redan då

Vi åker bil, jag och min dotter.
Som alltid ber hon mig att sätta på min senaste skiva.
Jag brukar protestera eftersom jag hört den ganska många gånger vid det här laget.

Men denna gång faller jag till föga och matar in cd-skivan i bilens stereo.
Dottern kan sjunga med i alla texter.
Det värmer i mig fastän vinterkylan bildar frostiga mönster på vindrutan och jag får stanna en extra gång för att skrapa bort dem ur sikte.

Så kommer sångerna lite längre in på skivan.
Och jag är tvungen att stanna bilen eftersom insikten sköljer över mig så starkt att jag har svårt att hålla fokus på vägen.
Jag hör mig själv sjunga om den skilsmässa jag nu går igenom.
Trots att skivan är inspelad för snart 3 år sedan.

Jag hör mig själv sjunga om det jag nu upplever.
Och det är med en oerhörd sorg jag konstaterar att jag visste redan då att han var på väg.
Inte så medvetet kanske - helt uppenbart inte så medvetet - men någonstans hade det trasiga redan då tagit över och jag kände att han var på väg ut ur det som var VI.

En av de vackraste sånger jag vet är "I can't make you love me" av Bonnie Ryatt. Och min önskan var att skriva en svensk text till den vilket jag såsmåningom fick tillstånd till.
Så den fick vara med på skivan.
Och nu plötsligt - 3 år efteråt - handlar den sången med titeln "Ingenting jag säger" om mitt liv som det varit det senaste året.
Och i texten till "Se på mig som då" beskriver jag redan det som gått förlorat och att jag inget hellre önskar än att få det tillbaka.

Jag visste. Men trodde aldrig att det skulle bli verklighet. Trodde att han behövde mig lika mycket som jag behövde honom. Älskade mig som jag älskade honom. Och att vi bestämt oss för att det alltid skulle vara vi - oavsett.
Jag sjöng om det då men jag hade ingen aning o hur ont det skulle göra.
Kunde inte föreställa mig hur bottenlös sorgen och övergivenheten skulle kännas.

"Mamma - varför gråter du?"
Jag snörvlar till och säger
"Jag är ledsen över att pappa och jag inte ska bo tillsammans längre"
"Ja, det är jag med....Men du vet - när jag är lite större, då ska vi ju skaffa en hund. Eller hur mamma?"
"Vi får se" säger jag och ler mellan tårarna.

Sen kör jag vidare.

Advent

Det är adventsfrukost.
För sista gången har jag gjort adventsfint i vårt hus.
Orkade nästan inte. Men Stellas lysande ögon när stjärnorna och ljusstakarna tänds är värda alla sista kraftansträngningar i världen.

Så jag försöker göra en mysig adventsfrukost. Med tända ljus och pepparkakor som extra guldkant. Julmusik i högtalarna och så ska vi tända första adventsljuset. Barnen läser vers medan de tänder. Precis som traditionen bjuder.
Sen sitter vi där och knaprar på pepparkakorna och tittar på varandra under tystnad.

För det blir inte bra. Det blir inte mysigt. Det är ett stort hål i våra traditioner och alla ansträngningar till trots gapar det så stort att ingen av oss förmår att ens försöka låtsas.
På stolen som är A´s sitter nu Stella och skruvar sig.
Jag dukar så numera som för att balansera oss. Som för att försöka göra det mindre uppenbart att han fattas.

Men det hjälper inte.
Han fattas.
Hela tiden.
Och på hans stol vill egentligen ingen sitta. Inte ens jag klarar det särskilt bra.

Han spenderar sin adventsmorgon någon annanstans. Äter frukost med någon annan.
Och inga ljus eller pepparkakor eller adventsstjärnor i världen kan väga upp det faktum att han inte är här.

Framför mig ligger julen som ett oöverstigligt berg av ångest och förtvivlan.
För om adventsfukosten känns såhär - hur ska då inte julen te sig?

En månad kvar i det här huset. Mitt hem. Och varje gång jag kör in på uppfarten stannar jag upp och tittar på det extra länge. Som för att bevara det i hjärtat förevigt.

Som för att bevara vårt liv som det var i mitt hjärta.
Det där hjärtat som nu är så sargat.

Det är advent.
För sista gången i vårt hus.

Som att

Som att skriva de sista raderna i ett kapitel i livets bok.
Där bläcket flyter ut av tårar på pappret.
Och där pennan inte mäktar med den sista punkten.

Som att ta avsked av en dröm man levt med sedan barnsben.
Där man visste att meningen med livet fanns.
Och där man trodde att lyckan bodde.

Som att stänga ett album fullt av familjebilder.
Där alla minnen är samlade i vackra perspektiv.
Och där vårt gemensamma liv speglas.

Som att stänga en dörr till ett hem.
Där man firat jul och födelsedagar och vanliga tisdagar.
Och där ingen längre bor.

Som att spela det sista tonen i ett musikstycke.
Där sången varit vacker och sällsam och speciell och unik.
Och där sista ackordet klingar i moll.

Som att lämna det käraste man har i någon annans händer.
Där någon annan får ta vid.
Och där all samhörighet och tillhörighet upphör.

Som att gå i tusen, och åter tusen bitar.
Och veta att man aldrig någonsin blir hel igen.

Så. Just så.
Att mista den man älskat i halva sitt liv.
Att mista det man önskat i hela sitt liv.
Så. Just så.

Imorron fyller jag år

Imorron fyller jag år.
Och jag minns hur det var för precis ett år sedan.

Han hade nyligen givit sig av för första gången. Och var helt försvunnen i den meningen att han flydde och inte höll kontakten med någon av oss.
Det skulle bli några vändor tillbaka men det visste jag inte då.
Jag förstod ingenting. Hade panik.
Nu har jag förstått mer vad som verkligen pågick då. Och ändå förstår jag ingenting. Fortfarande.

Jag minns att jag tänkte att födelsedagen det året kunde få strykas ur kalendern.
Det var inte precis något att fira. Och jag var, precis som nu, bedövande ensam.
Jag tänkte att det skulle bli den första födelsedagen någonsin då jag inte skulle bli uppvaktad på morgonen.

Jag minns också hur mina tre älskade barn tappert klev upp tidigare än väckarklockan bestämt. Fixade frukostbricka och små egenhändiga ihopsnörda paket med alldeles för mycket tejp. Innehållet var teckningar, en halv pärlplatta, fina kort med kärleksfulla budskap samt en klocka som en av pojkarna inte längre ville ha. Och de sjöng för mig. Alldeles själva.

Imorron fyller jag år. Och man kan tycka att mitt liv borde ha gått åt en något bättre riktning på ett helt år. Det har det inte. Om det var mörkt i november förra året så är det mörkare nu.

Själens dunkla natt.

Imorron fyller jag år.
Ett år till har gått.
Och det jag önskar mig mest av allt är känslan av att åter ha mitt liv i mina egna händer.
Det och långsiktig smärtlindring.
Och tre älskade barn som ordnar kaffe på sängen och små paket med alldeles för mycket tejp.

Mitt yttrande

Förresten är vi inte skilda än.
Inte i lagens egentliga mening.
Det kom ett brev häromdagen från Attunda Tingsrätt.

I brevet fanns en kopia på As ansökan om att fullfölja skilsmässan efter de 6 månaders betänketid som passerat. Tingsrätten meddelade mig att jag nu hade möjlighet att yttra mig i ärendet innan dom faller.
Yttra mig.
Domen har ju redan fallit vare sig Tingsrätten är involverad i den eller ej.

Hur skulle det yttrandet lyda för övrigt?
"Nej, kära Tingsrätten. Jag motsätter mig detta å det grövsta. Jag anser inte att alla åtgärder vidtogs för att utgången i ärendet skulle bli något annat än detta - därav kan inte ärendet fullföljas.
Betänketiden om 6 månader har ingalunda bestått i någon betänketid gällande vårt äktenskap utan har istället innefattat inledning av relation med tredje part varför utgången inte kan anses som rättvisande.
Jag yrkar istället på att ärendet avskrivs i väntan på att alla parter som i egentlig mening är målsägande är redo att ta upp det hela för korrekt bedömning igen."

Mitt yttrande skulle ha inkommit till Tingsrätten senast igår.
Jag skickade inget yttrande.
För domen har redan fallit. Som sagt.

Så nästa vecka kommer väl meddelande om dom i målet.
Att vårt äktenskap är upplöst.
Således är jag inom ett par dagar även i lagens mening skild.
Genom ett meddelande av dom från Tingsrätten.

Och så var ett femtonårigt äktenskap och juridiskt partnerskap till ända.
Vi är inte längre närmast anhöriga.
Inte anhöriga alls.

Bara ett avskrivet och avslutat mål i Tingsrätten.

Trött

Jag är så trött nu.
Varenda cell i min kropp är utamattad av all sorg och att kämpa emot när ångesten rullar in som en tsunami med jämna mellanrum. Täta, jämna mellanrum.

Hur sjutton är det tänkt att man ska klara sånt här? Hur ska man liksom göra?

Jag berättade att det här var vägs ände. Att vi måste bryta helt nu.
Och ändå är det lättare sagt än gjort. Eller nej - det är lika svårt att göra som det är att säga.

För vi har så mycket praktiskt kvar som binder oss samman.
Förutom det allra största, barnen, såklart.

Processen och resan och uppdelningen och skilsmässan - den är liksom inte i hamn än.
Jag är kvar i det här ingemanslandet och väntar ut den sista månaden i huset, i vårt liv.
Limbo.
Inget.
Och ändå måste allt ordnas.

Han är ju redan någon annanstans.
Och varenda gång jag måste skicka ett sms om en torktumlare som är trasig eller en ny tandläkartid för barnen så blir det verkligt. Varenda gång det plingar till i telefonen eller i mailboxen till svar så rivs det upp och bilderna av att han gått vidare blir så plågsamt tydliga.

Han är någon annanstans. Med någon annan än mig.
För jag, jag är här. I huset som var vårt.
Ensamstående.
Det är min nya civilstatus. Ensamstående.
Skild.
Klingar inte lyckligt eller lyckat alls.

Jag är så trött nu. I varenda cell är jag trött.
Fast sömnen är orolig och flyktig.

Men om jag lägger mig här tätt, tätt intill min älskade dotter.
Hör hennes lugna andetag och känner hennes värme.
Då kanske jag kan slumra en stund. Bort från bilderna. Bort från smärtan.
Bort från den ensamstående verkligheten.

Gonatt.

Farväl

Så slog det mig att jag måste ta farväl.
Jag måste ta avsked en gång för alla.

Så länge har jag kämpat. Alldeles för länge.
Och alldeles för länge har jag hoppats.

Först kämpade jag för vårt äktenskap.
Hoppades att han ändå någon gång skulle ångra sig.
När jag förstod att det inte skulle hända så ändrade min kamp och mitt hopp fokus.

Då kämpade jag för en bibehållen relation. Trots allt. En vänskap. En omsorg. Ett "vi".
För vår egen och barnens skull.
Och alldeles för länge hoppades jag.
Jag hoppades att jag ändå skulle fortsätta att vara viktig.
Kanske tillochmed viktigast. Om så bara för ett tag till.
Tills vi kommit ut på andra sidan. Gått igenom alla tuffa vägskäl och livsavgörande förändringar.
En stund till ville jag vara viktigast för honom. Eller åtminstone viktig. En stund till ville jag behålla honom. Jag ville att vårt "vi" skulle få fortsätta att existera om så bara på ett annat sätt. Att ingen utomstående skulle tränga in i det förrän vi alla hade landat.

Så jag kämpade. Med förklaringar. Kämpade för att stå där. Ta hand om allt. Finnas till för honom och hoppades att han därmed skulle finnas för mig. Att vårt "vi" skulle fortsätta att vara viktigt. Kanske tillochmed viktigast.

Trodde naivt att vi kanske skulle sörja vårt äktenskap tillsammans.

Det finns ju inget "tillsammans" eller "vi" längre.

Så nu måste jag ta avsked av den där tanken. Det där hoppet om ett "vi" på ett eller annat sätt.
För jag kan inte stå kvar vid sidan och se på när någon annan relation är viktigast.
Kan inte rätta mig i det ledet eller ta min plats längre ner på stegen.
Det gör för ont. Smärtan är obeskrivlig och fysisk och oerhörd.

Jag måste ta farväl.
Av hela relationen och allt hopp.
Jag måste ta avsked av drömmen om försoning, upprättelse och förståelse.
Samförstånd och vänskap.
Jag måste släppa taget och bryta.

Det gör för ont.
Helt enkelt. För ont.

Farväl.

Är det här botten?

Gud,
Är det här botten?
Är det som allra mörkast nu?
Vänder det snart?
För om det inte vänder snart vet jag inte vad jag ska ta mig till.
På riktigt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag gör bara som jag måste.
Gör.
Ställer mig upp, reser mig upp. Finns för barnen.
Brer smörgåsar sakta, sakta. Klär på stövlar och påminner om läxor. Nycklar.
Åker och lämnar in barn-glasögon på lagning.

Går in hos uppdragsgivaren där Han och Hon båda jobbar och försöker att andas lugnt så att inte knivarna som river i min mage får mig att tappa andan.

Så att inte känslan av förnedring får mig att kräkas mitt på golvet inför kunderna.
Och sen säger jag några meningar i en mikrofon om någon produkt som någon ska köpa.
Med min allra bästa röst.
Sen ler jag, säger något jättetrevligt, går snabbt ut och undviker allas blickar.
De vet.
Det nya är att jag också vet nu.
Och de vet att jag vet att de vet.

I bilen ute på gatan andas jag för fort. Håller hårt i ratten så knogarna vitnar och svettdropparna tränger fram i pannan.
Sen kör jag bilen till förorten, köper falukorv på ICA och hämtar en lerig unge på dagis.

Som i en film.
En grå film.

Är det här botten, Gud?
Är det som allra mörkast nu?
Vänder det snart?
För gör det inte det så vet jag inte vad jag ska ta mig till.
På riktigt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Ingen längtar efter mig

Det är en sak att bli lämnad.
Det är en hemsk sak. Såklart.

Men det är nästan värre att inte vara saknad.
Att efter 20 års samvaro inte vara saknad.
Att inte fattas.

Jag var inte förberedd på att just det skulle göra så ont.
Detta att det var så lätt att komma över mig.

Själv har jag fortfarande svårt att förstå hur man plötsligt slutar älska någon som man har älskat ett helt liv. För även om man inte är förälskad längre, även det händer saker som gör att man inte vill leva ihop längre så kan jag liksom inte förstå hur man bara slutar att känna kärleken för en männsika man nästintill har växt samman med. Jag tror inte ens att min hjärna och mitt hjärta är kapabelt till något sådant.

Men det är tydligen bara jag.

Vi har levt tätt ihop, jag och min före detta man.
Jag tror vi ringde till varandra 7 gånger om dagen. Smsade och mailade därtill.
Vi har varit involverade i nästintill alla områden i varandras liv. Vi har jobbat ihop. Varit privata ihop. Jag har delat allt med honom.

Så jag är så enormt ensam.
Och därtill inte ens saknad.
För det tomrum som jag eventuellt lämnade efter mig är nu fyllt av någon annan.

Jag har så många fina vänner. Jag har min familj. Jag har en mamma och en syster och som lyssnar på min nattliga gråt och mina våndor i timtal. Och utan dem hade jag inte klarat mig alls.

Ändå är jag så fruktansvärt och outhärdligt ensam.
Övergiven.
Och inte ens saknad.

Ingen längtar efter mig.
Och kanske är det det som gör allra mest ont just nu.
Ingen saknar mig.
Ingen säger "Jag älskar dig" till mig.

Ingen längtar efter mig.
För jag är inte saknad.
Bara bortvald.

Meningen med livet

Jag sitter och stirrar framför mig.
Det har varit oerhört jobbiga dagar. Tuffare än nånsin.
Så kommer han.
Böjer sig fram och kramar mig. Pussar mig länge i pannan och sen på kinden.
Tar min hand och säger:
-Det blir bra mamma. Det blir en nystart för oss. Vi kommer att få det bra tillsammans i lägenheten Du, jag, Noel och Stella ska du se.

Så släpper han min hand. Och går in och spelar Minecraft.
Älskade unge. Vad skulle jag ta mig till utan din kärlek?

Och aldrig mer ska jag hålla din hand

Jag ser mig själv i spegeln.
Får kisa för ögonen är så svullna av gråt.
Finns jag kvar där innanför nånstans?
Och hur kan det finnas fler tårar i min kropp?

Jag blundar.
Ser er tillsammans.
Ser din hand ta hennes. Ni skrattar.

Jag gråter.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Ur hennes närvaro har du hämtat kraft för att orka gå.
Var ska jag hämta kraft ifrån?
Hur ska jag orka gå? Vidare?
Orka fylla alla dessa flyttkartonger med minnen, dra upp barnen med rötterna och bege mig någon annanstans?
Hur ska jag orka? Vem ska ge mig den kraften?

Öppnar ögonen igen.
Långt inuti vet jag att ilskan finns men den förlorar hela tiden mot sorgen och vanmakten.
Jag famlar efter den som vore det en flämtande låga i ett djupt mörker.
Lyckas greppa den för korta ögonblick.
Sen dränks den i tårar.

Jag ser mig själv i spegeln.
En skugga.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Aldrig mer ska vi stå med pannorna tätt ihop och känna hur ett barn rycker oss i byxlinningen för att bli upplyft i vår famn. Inneslutas mellan oss i en familjekram.
Aldrig mer.

Den 5-åriga dottern kommer inte ens att minnas att vi en gång var en familj.
Att du och jag älskade varandra.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Förlorat sammanhang

Mina största önskningar i livet var barn och man. En familj. Ett hus som jag tyckte var fint och som vi alla kunde bo i. En självklar familj som skulle bestå livet ut. Alltid. Ett självklart sammanhang. Mitt sammanhang. I kärlek.
Och nu....

Vilse.
Som om jag driver på ett öppet hav och inte ens kan skymta land i vilket väderstreck jag än vänder mig. Jag har förlorat mitt sammanhang.
Min identitet. Min familj.
Jo, jag fattar. Barnen finns här. Jag och barnen är en familj. Fortsatt. Ännu. Och vore det inte för dem så vore inget.
Men jag kan inte dela dem och allt som är så fantastiskt med dem - med deras pappa längre.
Och glädje i ensamhet blir väldigt - ensamt.

Jag tvingar mig ur sängen varje morgon.
Tvingar mig att sätta mig upp och sen sätta fötterna i golvet. Motståndet är så stort ibland att det känns som om jag går i kvicksand när jag sakta tar mig ner för trappan för att väcka pojkarna.
Sen gör jag dagen.
Gör.
Håller tillbaka känslor av sorg, vanmakt, meningslöshet och förtvivlan. Biter ihop käkarna för att inte gripas av panik när jag i huvudet går igenom listor av allt som ska göras inför flytt och packning.

Jag kan inte lyssna på musik. Det går inte.
Vad än musiken handlar om eller låter så blir det för känslomässigt.
Kan inte koncentrera mig på Tv-program heller. Kan inte behålla fokus tillräckligt länge för att förstå handlingen.

Om kvällarna somnar jag ändå till just TVn i soffan. För jag kan inte gå upp i det som var vårt sovrum och grubbla i tystnaden. Då kommer ingen befriande sömn alls.
Istället slumrar jag i soffan tills småtimmarna är här och jag är så bedövad att jag kan ta mig upp i sängen utan att riktigt vakna.

Jag plågas av bilderna av att vara ersatt av någon annan. Att någon annan tagit min plats i hans famn. Tagit min plats som närmast. Och kvar står jag med hela sorgen i min famn. I min kropp. Den omsluter mig så kompakt att det ibland är svårt att andas.
Kvar står jag. Och undrar vad som är meningen att jag ska lära av det här?

En vän sa åt mig att jag bara behövde skaffa mig en ny affärsidé. Skrota den gamla. Se det som att jag sålt ett företag med ett dåligt fungerande lager och personalkonflikter och att jag nu får möjlighet att starta ett helt nytt - fungerande företag.

Jag ville aldrig ha nåt annat företag. Min affärsidé är halverad nu och ingen marknadsplan i världen kan sälja in något som jag inte tror på.
Jag vill bara sjukskriva mig tills allt är över. Tills det inte gör så ont mer.

Tills jag vet vem jag är när jag inte är den jag alltid velat vara.

Två sekunder

Två fridfulla sekunder.
Ni vet de där två sekunderna som följer efter det att man slår upp ögonen på morgonen och ännu inte riktigt vet vad det är för dag. Vad det är för tid. Eller vad som väntar.
De där två sekunderna som hjärnan och alla sinnen bara är inställda på autopilot och tror att allt är precis som det brukar vara.
De två sekunderna.
Varje morgon. I två sekunder vilar jag i att allt är som det ska vara.
För ett kort ögonblick tror jag att allt bara varit en lång mardröm.
I två sekunder tror jag att vi alla fortfarande är en familj.
Och att om jag vänder mig om på sidan så ligger A där bredvid mig och sover.

Det går så snabbt det där ögonblicket. Så oändligt fort passerar det förbi. Och lika lugnt som det är i mig innan - lika panikartat känns det i mig när verkligheten hinner ikapp och jag vet vad det är för dag, för tid och vad som väntar.
Som en kall il passerar sanningen genom min kropp och följs av vetskapen att han inte ligger där bredvid mig. Att vi inte är en familj längre. Och att jag är ensam.

För vi ska skiljas.
Vi ska inte längre vara ett vi. Utan två separata. Separerade.
Och i det hus och hem som vi byggt, målat, älskat ska någon annan skapa nya minnen och drömma andra drömmar.
Vi ska inte längre vara en familj. Barnen ska vara en familj med A och en annan med mig.
Två. Separata. Separerade.

Och jag, jag är förkrossad. Halv. Vet inte hur jag gör eller vem jag är om jag inte är hans. Och han inte är min. Ensamheten och känslan av övergivenhet är som ett hårt slag i magen och jag får kämpa flera gånger om dagen för att inte tappa andan. Sväljer gråt gång på annan trots att jag tror att nu finns det väl ändå inga tårar kvar att gråta.

Men i två sekunder om dagen är jag kvar i vårt "då". I två sekunder varje morgon är det vi.
I två sekunder är allt som det ska.
Sen är det över.

Längtan

Äsch.
Det kan ju dröja en evighet innan boken kommer ut och blir publicerad.
Om den ens blir det.
Så jag skriver en skvätt här ändå.

Idag ser jag ut på yrande snöflingor och tänker att våren förmodligen aldrig kommer i år.
Den kommer att hoppa över sin ankomst helt enkelt.
Jag längtar efter takdropp, solvärme och gräsmatta så det värker i hela själen.

Och så just när jag sitter här och längtar så minns jag min äldste sons alldeles lysande kommentar gällande detta med längtan.
- Om man längtar efter något, så har det redan börjat...

Är det inte fullständigt briljant?
I själva längtan efter något så tar skeendet redan sin form.
I praktiken är även längtan och förväntan en del av upplevelsen och verkligheten.
I min längtan efter våren kan jag i själva verket uppleva den varje dag.
Är inte det alldeles underbart finurligt?

Och ändå.
Det är svårt.
När man skyggt ser ut på snöstormen och helst vill krypa ner under täcket igen.
Inte komma ut förrän eländet är över. Och bortsmält.

Likväl.
"Om man längtar efter något så har det redan börjat"
Leo, 12 år.

Lysande.
Varmt lysande.