Outgrundliga...

Outgrundliga vägar.

Kanske ska det vara så.

För en analyserande människa som jag blir det ändå svårt att inte alltid söka en förklaring. Ett logiskt mönster. Ett svar.

Jag lyckas inte så bra.

Inte ens när jag tittar i backspegeln alla gånger.

Ibland finns där glimtar av uppenbarheter. Uppenbarelser.

Absolut. Men ändå. Inte mycket att staka ut sin framtida riktning på.

Jag har kämpat hårt för många saker i mitt liv.

Och nu pratar jag om det som rör mitt yrke och min passion. Jag har inte fått något gratis. Det jag har gjort - det har jag sett till att ordna själv. Ingen har gjort det åt mig, kommit med uppbackning, kontakter och extra hjälp på traven. Inget stort bolag har stått bakom mig. Ingen namnkunnig kontakt med stort nätverk.

Jag har gjort det själv.

På min väg har jag då och då stött ihop med människor som jag samarbetar och samarbetat med - tack och lov. Men den allra största delen och tiden är jag ensam.

Och jag känner mig lite utmattad.

På att försöka förklara mina idéer och tankar så att någon annan i beslutsposition förstår.

Less på att övertyga, anpassa och lirka.

Häromdagen kom det för första gången en inbjudan gällande mina texter som jag själv inte hade haft något med att göra. Ingen jag hade kontaktat, inget jag själv initierat - det bara kom.

Och jag kände mig helt chockad.

Kan det verkligen gå till så här?

Att man liksom bara får en förfrågan? Att personen som frågar redan vet vad jag gör, gjort och utifrån det och enbart det bedömt att det här verkar bra och spännande.

Jag är fortfarande helt paff.

Så jag undrar. Är det bara min egen villfarelse om att för vissa andra så är det så där det alltid eller alltsomoftast går till?

Är det min litenhet som lockar fram avundet i mig och lurar mig att tro att somliga andra har det lättare? Eller är det faktiskt så att för vissa är det en helt normal företeelse?

Jag vet inte.

Men jag vet detta: Det är alldeles uppenbart att det inte är något jag kan räkna med i mitt liv.

Och ändå. Jag är som sagt lite trött.

Så jag funderar på om jag ska våga luta mig lite tillbaka en stund.

Vila armbågarna och luta pannan mot förtröstan.

Kanske ska jag det.

Och låta det komma till mig - det som är mitt.

Ord på D...

Driftig.

Jag har blivit allergisk mot det ordet.

Förr var det kanske ord som "duktig" eller "högpresterande" men nu är det just ordet "driftig".

Va sjutton är det för ord egentligen? Och är det något att eftersträva?

Det fanns en tid då jag gjorde allt för att uppfylla kriterierna som kunde tänkas vara inbakade i detta lilla ord. Men nu...

Häromdagen kom jag på mig själv att bli direkt rasande när någon sa att "Jag borde koppla ihop dig med ett par tjejer som också är så där driftiga som du...".

Jag vill tamejsjutton inte vara nån driftig tjej längre eller ens uppfattas vara någon sån.

För det är alltid tjejer som är driftiga. Eller hur?

Varför?

Jo, driftig är man när man otrutet med aldrig sviktande ambition, energi och vilja kämpar hårt för att få omöjliga och oavlönade projekt att fungera.

I tron om att de såsmåningom - när alla förstått storheten i dem - ska bli lönsamma.

Jag vet - det här är mina högst personliga åsikter och kopplingar.

Håll med eller förkasta.

Men mina "driftiga" dagar är över. Jag orkar inte.

Jag kommer alltid att vara en engagerad person dock. I sådant jag finner meningsfullt.

Sån vill jag vara. Däri ligger också så mycket hjärta att lönsamhet inte spelar samma roll.

Men meningen måste komma inifrån mig själv och inte vara sprungen ur jakten på epitet som börjar på "D"...

Duktig, duglig och driftig.

Tre ord jag skulle stryka ur min dotters framtida vokabulär om jag kunde.

Tillfreds och lycklig.

Det räcker långt. Längst.

Konsert nu på söndag

Kummelby Kyrka, Sollentuna 9/10 kl. 18.00

Välkommen till en konsert som bland annat kommer att innehålla sånger från mina skivor "Underbarn" och "Mamma Bland Annat".

Jag sjunger och pratar om min musikaliska resa, mina tankar om föräldraskapet, mitt liv och min tro.

Om vad jag behövde - och fick. Och varför jag inte fick det jag från början trodde att jag behövde.

Välkommen till en finstämd stund för eftertanke tillsammans med mig och mina eminenta musiker Anders Skogh (gitarr), Emil Skogh (kontrabas) och Peter Nilsbo (piano).

Entré löses i dörren eller köps i förväg i Kummelby Kyrka eller på Persson Bokhandel, Sollentuna. 100:- vuxen och 50:- för ungdom under 18 eller student. Man kan också ringa Kummelby Kyrka och reservera biljetter som upphämtas 30 min före konsert.

Konserten pågår ca 1,5 timme inkl liten mingelpaus.

Mer info på linnmaria.se och svenskakyrkansollentuna.com

Solminnen

Vi hade det himla bra där på ön i Medelavet...

Och alla var ganska harmoniska och glada.

Det var inte ens så mycket bråk mellan brorsorna....;)

Så jag drömmer mig dit ibland. Går igenom foton och ler. Försöker känna värmen från solen och havet i mina muskler.

Idag är det svårare att lyckas. Regnet och vinden piskar mot rutan.

En del har hänt sen sist jag skrev. Sonen - den yngre - har blivit 8. Det är åtta hela år sen han kastade sig ut i världen tre veckor före beräknat datum.

Han har sprungit sen dess brukar jag säga och det är inte en alldeles osann överdrift.

Denna tilldragelse firades såklart i dagarna....fyra. Som det blir med släkt som är delad i många och utspridd geografiskt. Dessutom var 16 stycken från samma årskull här i fredags på party. Tänk att man går på den lätta varje år...;)

I söndags sa jag ja. I kyrkan. Igen.

Nej, jag gifte inte om mig. Jag sa ja till mitt dop. En lite förvuxen konfirmand.

Men det var gott och efterlängtat.

Leo tyckte att "Var jag inte lite väl gammal för det här?". Och jag svarade att, inte riktigt, men att han förhoppningsvis kommer att vara dryga 20 år yngre.

"Fast jag vet inte vad jag tror på än..." sa han dröjande.

"Nej, sa jag. Du hinner ju ta reda på det. Jag vet inte heller alla dagar. Men jag känner att jag är på god väg...."

Sen var det inget mer med det.

Vardagen gjorde åter sitt intåg med galonisar och gympapåsar och värkande muskler.

Men det hjälper att titta på bilderna.

Och att säga Ja.

Vardagschock

I måndagskväll landade planet som tog oss hem från en veckas 30-gradig värme och bad i Medelhavet.

Pang! Sa det.

Så satte vardagen igång. Den överföll liksom.

Här står jag nu och känner mig helt påhoppad och inom mig skälver jag av oro över att det ska vara så här fram till jul.

Eller ännu värre - till nästa sommar....

Den här vardagen. Den som är livet. I alla fall större delen av det.

Ska den vara ett långdistanslopp? Ska den rusa förbi och se till att man utpumpad ligger i diket och flåsar när helgen kommer? Jag tänker att det nog inte var så det var tänkt.

Att det inte är så jag vill ha det.

Jag som brukar älska när höstterminen drar igång igen. När luften blir hör och jag känner mig effektiv och vill gå och köpa en hel bunt med välvässade blyertspennor. När jag sätter igång med allt.

Jag sitter här och vill inte börja alls. På något.

Stretar emot och känner mig så stresskänslig att ett sms-pling får mitt hjärta att slå hårdare.

Så kan vi ju inte ha det.

Två tredjedelar av vår barnaskara fyller år nu inom loppet av en månad. Då alla uppstarter, kickoffer, turneringar, föräldramöten, planeringar och möten samtidigt ska ske. Då alla viktiga lappar ska fyllas i och skickas in. Då alla regnkläder som nyligen inköptes har vuxits ur och plötsligt måste uppgraderas.

När äldste sonen är pre-pubertal och djup och känslig, när yngste sonen revolterar och tre-åringen är - treåring.

När synthlektioner, läxor, körövningar krockar med fotbollsträningar, innebandycuper och skoldiscon.

Mitt i allt detta - som är vardag - som är livet - ligger jag i ett dike och flämtar.

Och vette farskon om jag kravlar mig upp.

Typiskt

Jag ber om ursäkt i förväg. Det inlägg som följer nu är inte skrivet med hänsyn till svälten i Afrika, terrordåden i Norge, börsras, ekonomisk kris, dödligt sjuka eller människor i alla möjliga utsatta situationer.

Jag vill redan innan säga att - jag vet - det kunde varit värre.

Men jag behöver skriva det här ändå.

Så här kommer det:

Det är så förbannat typiskt.

När jag äntligen får veta vad som är fel på mig. Varför min kropp inte längre vill. Inte längre är min egen. När jag äntligen får en diagnos - då är det inte ens en "riktig" diagnos.

Då är det en slasktrapp man stoppar ner all min värk, smärta, orkeslöshet och sömnlöshet i och skakar på huvudet och säger att - det där går inte att göra nåt åt. Du får leva med det.

Då förklarar man att jag EGENTLIGEN inte har ont, det är bara min hjärna som tror att jag har det. När jag äntligen får reda på vad jag har för sjukdom - då är det ingen "riktig" sjukdom utan mer ett uppretat tillstånd. Ett uppretat smärtsystem. Kroniskt.

Då sätter man ordet FIBROMYALGI i min journal och slutar leta orsak. Hänvisar mig till alternativa metoder och sjukgymnastik med 80-åringar.

Så här går jag omkring med ett odefinierbart tillstånd och det har snart gått ett år sen jag fick den där icke-diagnosen. Ett år utan att jag accepterat att det här är sanningen. Ett år då jag inte fler än tre gånger uttalat att : Jag har fibromyalgi.

Istället säger jag: De säger att jag har fibromyalgi - men det är jag inte helt överens med dem om.

Vissa kvällar och nätter har jag så ont att jag skakar. Det gör ont in i märgen och jag har svårt att jämföra smärtan med något annat jag upplevt tidigare i livet. Jag andas darrigt och flämtande och önskar att jag kunde flytta ut ur min kropp. Om så bara för en liten, liten stund. Där ligger jag i min säng om natten och har en sån värk att jag vaknar av varje liten rörelse jag eller någon annan gör i sängen. Och ändå har jag inte ont på RIKTIGT. Tydligen. Det är bara min hjärna som tror det. Säg det till min kropp....och min hjärna....

Jag drömmer om morfin, lustgas, citodon. Men tar max en halv citodon en gång varannan månad när det är som värst. När jag inte tror att jag orkar igenom natten.

För jag är livrädd att bli beroende av en medicin som i längden ändå inte hjälper. Då sitter jag ju där med ytterligare en dimension i min icke-sjukdom. Och det kan jag gärna vara utan.

Allt jag gör är en kalkylering med smärta och energi.

Om jag gör det här så får jag betala det här priset i värk och ork - är det värt det?

Om jag försöker vara en rolig och närvarande mamma och studsa en stund med min dotter på studsmattan - då pajar ryggen och minst två sömnlösa nätter följer. Är det värt det?

Om jag spelar lite volleyboll med grabbarna så kostar det energi för resten av dygnet och jag kommer inte att orka vara så glad ikväll. Är det värt det?

Om jag åker till ICA Maxi och storhandlar är jag en lite surare fru imorron. Om jag dammsuger kan jag inte ta en promenad. Om jag cyklar till en kompis och fikar en kväll tömer jag depåerna för dagen därpå. Och så där fortsätter det i all oändlighet.

Och det är inte så lätt att prioritera. Man känner sällan i stunden exakt hur mycket man kommer att få betala i efterhand. Det kommer alltid som en liten härlig överraskning. Det jag klarat ganska okej en dag går inte alls en annan. Ibland måste man göra saker som kroppen tar stryk av bara för att psyket ska orka. Ibland måste man ha kul fastän man inte orkar.

Och ibland måste man säga nej till bra och roliga saker för att man ska kunna sova.

Och ibland går ingenting och jag ramlar ner i ett stort svart hål och har svårt att ta mig upp.

Det är så förbannat, jädra typiskt. Och ibland tycker jag hemskt synd om mig själv.

Ibland blir jag bara less, trött och arg på mig själv.

Så.

Nu har jag sagt det.

Tiden går...

Och går, och går.

Ledigheten tycks även innefatta orden. De strömmar inte ur mig på samma sätt. Antagligen för att jag knappt hinner tänka dem. Eller höra dem.

Så det blir inte mycket skrivet. Fast jag har upplevt massor.

Flera veckor av sommar med allt vad det innebär.

Och jag mår därav ganska bra. Men stundom känner jag att det skulle passa med lite semester från semestern. Särskilt när jag dukar fram middag strax efter att jag stoppat disken från lunchen i diskmaskinen. Men det blir sån semester också vad det lider. Utan matlagning och diskplock alltså. I ett annat land. Nån annanstans.

Och det finns ju papperstallrikar.

Kom jag just på.

För övrigt anser jag att lunchen kan man hoppa över då och då.

Midsommar

Midsommar på Högmarsö.

Familjen, vänner, skratt, prat, bubbel, sill, sol, bad, båtturer, fiskelycka och

stekt abborre till mellis.

Barn i flytväst, mer bubbel, dans runt midsommarstång, små grodorna, fiskdamm med godispåsar, grill, prat, vickning, bastu, nattbad.

Midsommar som hämtad ur ett reportage i nån veckotidning.

Enligt en önskeboks alla regler.

En drömstart på sommaren.

Fin trio på Högmarsö

Anders trivs i solen...

Äntligen nån som tycker det är roligt att dans runt midsommarstången med mig!

Finaste Leo

Noel kikar fram bakom kransen

Livet

I tisdags ringde min väninna och jublade för att berätta att nu, nu äntligen var hon gravid.

Efter flera missfall och misslyckade IVF-er hade ett barn börjat växa i hennes mage. Ett liv hade startat djupt där inuti henne.

I torsdags möttes jag av att grannens flagga vajade på halv stång och visste omedelbart att tragedin var ett faktum. Hon hade dött och han blivit änkling vid dryga 60.

Jag stod länge på altanen och andades djupt och försökte hitta modet och styrkan för att gå dit och möta sorgen. Döden. Ensamheten. Benen var oerhört tunga. Men jag gick dit. Kramade om honom och grät en stund. Pratade om begravning, musik och dikter.

Gick hem.

För båda dessa familjer och människor har livet på en enda sekund, ett ögonblick förändrats.

I den ena stunden finns inte livet för att i den andra plötsligt bestämma sig för att slå rot och börja växa. I ett trollslag och genom ett under vävs drömmen och verkligheten samman och där finns ett barn. Ett liv.

Och i det andra fallet försvinner ett liv lika fort. Ett sista andetag så är en människas stund på jorden till ända. En suck och hon finns inte. Finns inte mer.

När jag sitter vid mitt köksbord och stirrar ut på det röda grannhuset är det fullkomligt obegripligt. Därför att för min inre syn finns hon ju. Hon går där i trädgården, påtar, målar, vinkar och ler. Hennes träskor står vid altandörren och hennes sms finns kvar i min telefon med alla hälsningar från deras skärgårdsturer. Hon finns - likväl är hon borta.

En kommer och en går.

Lycka och sorg går hand i hand. Det ena ger det andra.

Och livet är så oändligt stort och förunderligt. Bitterljuvt och sorgsamt.

Lyckligt och underbart.

Hemma

Men jag gjorde det.

Nu är jag på andra sidan Malta-resan och kan säga att det gick bra. För att inte säga utmärkt.

Skype räddade situationen. Stundom kunde jag vara i samma rum som de här hemma och det fick allt att kännas lättare. Bortsett från det faktum att schemat på Malta var av den karaktären att det inte så ofta dök upp pauser där längtan och saknad fick ta överhand.

Det krävs en del fokusering när 46 gossar i varierande storlek ska vallas genom säkerhetskontroller, konserter, båtturer, stadsvandringar, sena middagar och tidiga frukostar. För att inte tala om att hålla koll på dem i höga vågor fulla med brännmaneter i Medelhavet.

Man måste parera hunger, hemlängtan, interna konflikter, solbränna, illamående, tarmbesvär, ostrukna skjortor och borttappade plånböcker.

Jag kan säga att jag var ganska utmattad när vi tillslut landade på Arlanda.

Men glad.

Jag har aldrig i mitt liv stött på en samling så oerhört trevliga och gulliga killar. Och de andra vuxna ledarna var av precis samma sort de också.

Konserterna och sången jag fått höra och insupa har varit magisk. Underbar. Jag har suttit i kyrkbänkar, blundat och låtit mig omslutas av de mest fantastiska klanger och toner.

Och gråtit såklart. När Sollentuna Gosskör framför Ave Maria, Lead me Lord eller Stämning - då rinner tårarna oupphörligen ner för mina kinder.

Medelhavsvärme är det ju även härhemma så det är inte alls dumt att vara på nordligare breddgrader.

Nu hägrar studentmottagningar, skolavslutningar, 40-årsfester, 60-årskryssningar, midsommar och ett långt och härligt sommarlov.

Jobba har jag plötsligt svårt att göra.

Har ingen energi kvar och orkar liksom inte tänka så mycket på hösten.

Fastän jag borde planera en del av konserterna, eventen och annat på agendan.

Det är som om jag stupar och kroknar lite innan mållinjen i år.

Jobba och planera får jag göra sen.... en regnig dag.

Idag är det sol och student i Sollentuna.

Separation

6 dagar.

6 dagar och 5 nätter.

Det är så länge som jag nu ska spendera tillsammans med min äldste son och dennes kör på Malta. Det är således även så länge som jag ska vara åtskild från övriga familjen.

Och det är ingen lätt sak för en sån som mig.

Man kan säga att separation är fysiskt plågsamt för mig. Avsked gör mig illa till mods och sorgsen även om det bara är för ett kortare tag.

Sen lilla S föddes har jag varit borta från henne i max 22 timmar. Vid ett enda tillfälle.

Sen Noel, 7 år, kom har han varit borta från mig i 2 dygn som längst men då sågs vi ändå en liten stund den ena dagen eftersom han fick panik och kunde inte gå på utedass. Han vred sig i magsmärtor och barnvakterna trodde det var blindtarmen varpå han fördes i ilfart in mot Uppsala. Vi åkte också från vårt då pågående restaurangbesök, lämnade mitt i huvudrätten och strålade samman med barnvakter och Noel på mack i Knivsta. Där Noel, efter ett besök på vanlig vattenklosett, mådde finfint och åkt med barnvakterna till sommarstugan igen.

Fast det där - det är egentligen en helt annan historia.

Anders och jag har varit tillsammans i 17 år. Vid ett enda tillfälle har vi varit borta från varandra motsvarande tid. Det var när jag tog min farmor som då var nybliven änka till San Torini. Det ångrar jag såklart inte men dagarna var plågsamt många ur perspektivet separation. De senaste 10 åren har vi inte varit ifrån varandra mer än 3 dagar i sträck.

Så nu bär det av. Till Malta.

I 6 dagar.

Och separationen - den känns fysiskt i mig.

Jag vet att när jag bara kommer iväg så lättar det lite - i alla fall i ett par dagar. De sista två dagarna kommer att vara tuffa. Och den sista resdagen allra tuffast.

Tur att jag har ett barn med mig. Och dessutom 40 andra gossar att distrahera mig med.

Ja, det där lät ju lite märkligt inser jag nu...;) Men ni fattar.

Jag kommer att ha ett späckat schema och det kommer att rädda mig.

Längtan är bra. Saknad är svårare.

När jag är tillbaka då väntar en hel, härlig sommar.

Tillsammans.

Och så här såg hon ut....

För tre år sen...

Låg jag med ett knyte i famnen och kände mig tillfreds.

Lycklig och tillfreds. Nöjd.

En liten tjej med rosiga kinder gjorde familjen och min tillvaro komplett. Där och då.

Jag hade inga fler önskningar, inga drömmar som kunde mäta sig med det jag fått.

Jag längtade ingenstans. Eller efter något.

Jag har ett kort på mig själv som är taget precis efter att hon kommit ut. Och allt det jag beskrev ovan syns i det ansiktsuttrycket. Barnmorskan hade visst svårt att stoppa nån blödning. Jag hade ingen känsel i halva underkroppen. Men jag - jag var bara nöjd.

Livet var så litet och så oändligt stort där mellan våra tre huvuden.

När jag ser på det där kortet försöker jag hitta tillbaka till den där känslan. För jag har ju precis samma sak idag. Och mer därtill.

I lördags stod hon i trappan. Förväntansfull. Fin i klänning och två inbakade flätor med ett guldhjärta runt halsen. Det var hennes kalas. Med tårta och paket och allt.

Och på något sätt var det som om det här var den allra första födelsedagen som hon verkligen upplevde. Som hon såg fram emot och uppskattade på riktigt.

Fast inte det där med att alla ska sjunga "Ja, må hon leva". Det var inte poppis alls.

- Mamma, vi kan ta fram tårtan men då får ni vara tysta!

Hon fick en cykel. Och en lekstuga.

Gissa om hon var nöjd.

Och jag gissar att det till en del berodde på att hon inte hade några förväntningar.

Hon hade inga särskilda önskningar om vad som skulle dölja sig i paketen. Hon var glad över att öppna dem. Hon visste inte hur det "borde" vara på kalas. Hon var glad över alla som kom och att det fanns tårta.

Hon var nöjd för att dagen bjöd på överraskningar hon inte förväntat sig.

Och jag tänker att det är väl lite konstigt ändå att ett folk kan vara så glada och nöjda över ett brons i Eurovision Songcontest men så besvikna över ett silver i Ishockey VM.

Men som sagt - det handlar nog om förväntningarna.

Själv är jag nöjd med helgen och dagen.

Och känner att det var en himla tur att hon kom, den där söta ungen....

Förbrukning

Hur många par skor kan det gå åt under ett år i tre-barnsfamilj?

Tänk på så många som du tycker är rimligt och sen dubblar du det. Minst.

Skor i långa rader och högar. Finskor, skol-skor, fotbollsskor, vinterkängor, innegympaskor, sandaler, gummistövlar, allvädersstövlar, pjäxor, sneakers, flip-flops. Ja, jag skulle kunna fortsätta men jag har en känsla av att du fattar galoppen.

Sen kan du klura på hur många par jeans det går åt.

Det spelar ingen roll hur många eller ofta jag köper. Det går hål på allihop efter en viss stund. Pris eller kvalitet spelar heller ingen roll. Samma slitagemotstånd. Eller icke motstånd. Och antal jeans på ett år är förbluffande många.

Det går minst en tandkrämstub i veckan. Två flaskor schampoo.

En hel liten pyramid toapappersrullar i månaden.

Den flytande tvålen ska vi inte tala om. Vem är det som okynnes-pumpar??? För det måste vara nån.

Det där med hundra liter mjölk i veckan - det kommer inte hända hos oss. Här dricks det inte mjölk till maten så här går det bara ett par-tre liter i veckan.

Men frukt. Herrejösses va frukt jag bär hem.

Har läst nånstans att varje barn man skaffar kommer att kosta sina föräldrar i snitt 1 miljon kronor innan de försörjer sig själva.

Jag har tre. Barn alltså.

Ändå tvivlar jag på att den där summan är tillräckligt tilltagen.

Bästa att jobba lite.

En timme i etern

Skratt, småprat. Roliga kommentarer.

Radiostudio. Massor av sladdar, kablar, kartonger (varför då?), stativ.

Mjuka personligheter packar upp instrument.

En av dem bär in en stor oändligt vacker kontrabas. Kontrabasar är bland det vackraste jag vet.

Särskilt den här. I mörkt trä och lagom sliten.

Basisten är som en kontra själv. Mörk, mjuk, stor och snäll. Varma ögon.

Trummisen skruvar upp sitt set. Lägger fram sina vispar. För här passar inga vanliga trumpinnar. Det vet han - och just därför tycker jag så mycket om honom.

Pianisten bläddrar bland noterna. Har stenkoll på allt. Tonarter, takter och tempon. Han är först på plats och allra mest förberedd. Har ambitionsnivå som överträffar mina vildaste fantastier.

Och ett strålande piano.

Gitarristen är min. Min vän och kollega. Min medkompositör och kompanjon. Alltså vet han allt redan. Inget behöver sägas. Det bara är.

Proffsmusiker rör sig ödmjukt. De andas ödmjukt. De tar inte upp mer utrymme än absolut nödvändigt och önskat. De bidrar bara till en god stämning. Ett lugn. Proffsmusiker - som de här - är genuint glada över att få spela musik tillsammans.

Vi har inte repat ihop i just den här konstellationen förut. Men jag är helt lugn. Alla har fått noter, skivor.

Och när någon räknar in och alla slår an den första tonen sprider det sig en värme och en lycka i min kropp.

Just här vill jag vara. Just nu.

Så skapar vi en timmes musik ihop. I radion.

Och jag blir euforisk över alla klanger och toner och önskar så innerligt att jag fick stå där omsluten av den här musiken och de här musikerna oftare.

Det är så lätt. Inget motstånd. Ingen ansträngning. Jag behöver bara öppna munnen, strupen och så kommer texten och sången.

Och jag tänker att om jag börjar sjunga "Bä, Bä, Vita lamm" nu så följer de mig - liksom jag följer dem om de spelar en extra refräng eller takt.

Så jag vilar i den där musiken en stund. I en timme.

Sen kramas vi. Vinkar hejdå och åker hem till dagishämtning, matlagning och tvätt.

Solen skiner och träden har spruckit ut i grönt.

Och jag hoppas på fler såna här dagar.

Schackrutiga kakor

I lågstadiet hade jag inte en enda vän.

Jag lekte iochförsig en del med en kompis på min gata men hon var ett år äldre så vi lekte aldrig i skolan.

Jag ville så gärna också leka med nån av flickorna i min egen klass. Men de hade redan parat ihop sig, två och två. Så jag lekte lite med pojkarna. Det var dock alltid bara på nåder och försämrade mina chanser hos flickorna. Jag minns att jag ibland fick vara med och hoppa rep - om jag lovade att stå först.

En blygare, snällare (eller vad man nu ska kalla det) flicka sa ibland ja när jag frågade om vi skulle leka efter skolan. Fast egentligen var hon bästis och granne med den elakaste flickan i klassen. Så det gick bara när den elaka flickan av någon anledningen var upptagen med annat. För det var den elakaste flickan som bestämde. Allt. Hon hade dessutom egen ponny och fröken i skolan var bästis med hennes mamma. Således var inget hon gjorde fel. Hade hon retat mig tills jag började gråta och skrika i klassrummet så var det mitt fel - inte hennes. Och jag ser än idag hennes skadeglada och grymma ögon för mitt inre när fröken skäller på mig för att jag dramatiserar och gråter på lektionstid.

En dag bjöd den blyga flickan hem mig utan att jag frågat först. Och inom mig jublade det.

Hon gav mig schackrutiga kakor som hennes mormor hade bakat och visade mig sina nya, fina barbie-hästar.

Mitt i alltihop hoppade den elakaste flickan ut ur den blyga flickans garderob och gap-skrattade.

- Trodde du att du skulle få vara med och leka på riktigt?

- Hahahaha!

Och den blyga flickan fnissade tyst.

Jag gick hem.

I mellanstadiet började jag musikklass. Visst - jag hade ett genuint musikintresse - men det var egentligen mest en väg ut, bort. Ett löfte om en nystart och kanske, kanske något lite bättre.

Det gick inget vidare det heller. Flickorna parade ihop sig där med och jag, jag var tydligen inget bra på att para ihop mig. Eller så var det ingen som ville vara i par med mig.

Flickorna jag så gärna ville vara kompis med låtsades bestämma nåt kul vi kunde göra ihop på rasterna och så kom vi överens var vi skulle ses. Sen stod jag där ensam och spanade vid gungorna eller skogsdungen och insåg att de i hemlighet bestämt en annan plats så att jag inte skulle få vara med.

De skickade hemska lappar, fnissade bakom min rygg och såg till att jag valdes sist på gympan. Ibland gav dem sken av att jag fick vara med för att nästa skratta åt min naivitet och att jag var så lättlurad.

På högstadiet bestämde de att ingen skulle applådera när jag sjöng i ensemblen och på musikteatern, jag fick sitta själv i matsalen och blev inte bjuden på de coola tjejernas partyn.

Vid det laget hade jag pojkvänner som inte gick i samma klass som jag, försökte hitta andra vänner i parallellklasserna men tillhörde liksom aldrig dem heller. De hade inte samma rasttider som jag, spelade i nåt fotbollslag tillsammans och hade en gemenskap som var etablerad och svår att komma in i på riktigt.

Jag stod egentligen alltid själv. Som vanligt.

På gymnasiet var man nästan vuxen. Vid det laget hade jag givit upp tanken på kompisar i klassen och försökte inte ens. Dessutom var några av mina forna plågoandar på samma ställe och några andra tillkom. Jag förutsatte att jag inte skulle tillhöra, få vara med.

Jag skapade ett liv utanför skolan. Därmed var jag inte lika sårbar.

Hade 120 frånvarotimmar sista året på Humanistisk linje på Katedralskolan och gick ändå ut med 4.7 i snittbetyg. Det är fortfarande en obegriplig ekvation för mig.

Med en sån här historik blir det oundvikligt så, att man någonstans - i alla sammanhang - väntar på att någon ska hoppa ut ur garderoben och säga:

- Haha, trodde du att du skulle få vara med på riktigt???? Hahahahaha!

Det finns liksom alltid med längst bak i huvudet att det faktiskt, trots schackrutiga kakor och fina barbie-hästar, kan bli så.

Man är på sin vakt.

I några få sammanhang tror man att man är med på riktigt, att man tillhör.

Men hur vuxen och gammal man än blir så skulle man ändå inte bli förvånad om det skulle visa sig att man inte blev vald i laget vid midsommarfirandets lek eller ingen vill sitta bredvid en i personalmatsalen.

Det är liksom alltid utgångspunkten.

Och det här blir ju ett moment 22.

En självuppfyllande profetia där man genom garden, som numera är fastbränd likt ett födelsemärke, håller sig lite, lite utanför - egen - och tillhör alltså inget sammanhang fullt ut.

Jag har många, många vänner. Men jag inte kontakt med en enda person från min skoltid.

Och det är faktiskt lite sorgligt.

Inte så konstigt då att den egna, lilla kärnfamiljen blir det heligaste av allt heligt.

Jag tillhör ju dem - fullt och fast - och de tillhör mig.

Min roll som mamma är självklar och någon vill alltid sitta bredvid mig och vara i mitt lag.

Så vad vill jag säga med det här?

Var rädd om ditt sammanhang om du hittat det.

Och lita aldrig på nån som bjuder på schackrutiga kakor.

Vad och varför i Påsk

Jag påskpyntar inte.

Påskens pynt och färger passar inte så bra härhemma. Eller så är det nåt med gult. Jag vet inte. Men några fjädrar kommer inte in i huset. Dessutom är Noel allergisk mot pollen så något ris blir det inte heller. Hönor, tuppar och kycklingar göre sig icke besvär. Inte min grej.

Mina barn går inte runt i husen och gårdarna och tigger godis. De har aldrig frågat och jag skulle aldrig drömma om att själv ta initiativet. Det godis de får har vi hemma. Och att gå runt och be andra människor om godis och pengar och girigt bli besviken över mandariner eller brist på snask - nej det är ingen tradition jag nödvändigtvis vill införa i familjen.

Jag vet - lutheranskt och trist - men sån är jag;)

Men vi målar ägg på påskaftonens frukost.

Många ägg i alla möjliga färger och modeller. Anders kokar egna ägg med rödlök, snören och lakansväv för att han tycker att det blir allra snyggast. Barnen målar alla möjliga och omöjliga motiv. Jag målar nästan alltid påskliljor på mina. Det är det jag kan.

Sen får äggen ligga på ett stort fat mitt på matsalsbordet och där har ni vårt påskpynt.

På påskafton får barnen gå på påskäggsjakt också. Efter nån snitslig karta som pappan har ordnat. Helst ska skatten vara nedgrävd. Då är det som allra roligast.

Sen sjunger jag Oh, Happy Day i midnattsmässan.

Och försöker nånstans - i rent utbildningssyfte - prata med barnen om varför vi firar påsk.

Igår när Noel frågade om varför det heter långfredagen och jag pratade om korsfästelsen så lyssnade han och avslutade med.

- Shit, jag skulle inte vilja vara Jesus!

Och nej, det kan vi ju vara tacksamma för att vi slapp.

Idag.

Glad Påsk...såsmåningom;)

Glad Påsk

Sett inifrån ett sjukhusfönster...

Sett inifrån ett sjukhusfönster är våren retsamt onödig.

Solen är obarmhärtig och de skrattande, glassätande människorna i solglasögon närmast arroganta och retsamma. Innanför ett sjukhusfönster står tiden konstigt stilla. Rummet blir en kokong där livet liksom stannar upp, väntar...

Timmar kan gå utan att man ens funderar på basala behov som hunger eller toalettbesök.

Och när man kliver ut ur sjukhusbyggnaden - ut på gatan igen - så blir man en aning förvånad och tänker att "Jaha, här har allt fortsatt precis som vanligt som att ingenting har hänt".

För så är det ju. Och så måste det väl också vara.

Min far har varit hemskt sjuk de senaste veckorna och i det där sjukhusrummet har jag alltså bara varit besökare. Åkt fram och tillbaka till min födelsestad och det sjukhus som jag tidigare känt en stor tillit och trygghet inför. Nu känns just det förhållandet lite skamfilat.

Vissa dagar har jag trott att det varit den sista. Men så tänds hoppet igen, sjukdomen tar en vändning och man tänker att kanske ändå...

Idag är en bättre dag. Än så länge.

Min egen mage har utlyst strejk och undantagstillstånd som den gör vid såna här tillfällen. Men det är väl egentligen oväsentligt.

Härhemma går som sagt livet sin gilla gång ändå. Barnen har ett ljuvligt och välbehövligt påsklov. Stella har varit påskgumma på förskolan, Noel har nya fotbollsskor - tydligen av samma sort som en viss herr Messi. Leo har med hjälp av ett nyinköpt pingisrack och lite uppmuntran utökat sin umgängeskrets sen det förra inlägget. Dessutom har han kommit hem med omdömen som får vilken mamma som helst att fullkomligt spricka av stolthet.

Så i övrigt är det härlig vår när den inte är sedd inifrån ett sjukhusfönster.

Bifogar en bild på sötaste påskgumman. Måhända även den argaste. I alla fall stundom - men det syns inte på den här bilden...

Bekymmer och funderingar

Just nu tampas jag med ett känsligt ämne.

Hur påverkar man en 10-årings umgänge? De är inga jättehemska eller superstora grejer i görningen. Men den senaste tiden har jag oroat mig för ett mönster som bli allt tydligare. Det har gjort sig mer och mer synligt och nu har jag även fått det hela bekräftat från skolans och lärarnas håll.

Jag har en mycket social son. Han har genom hela sitt liv lekt med massor av olika typer av barn. En sån där pojke som lätt funkar i alla möjliga sammanhang och hittar nya kompisar omedelbart i nya situationer.

Men den senaste tiden har kretsen liksom krympt. Kompisarna blivit färre, dvs de som han frekvent umgås med och de han pratar om när han berättar om skolan.

Så långt- inga bekymmer. Har man en eller två bra kompisar så är ju det toppen det också.

Men nu har jag börjat se något osunt i det här. Dessa tre pojkar skapar en ganska fysisk och bråkig lek tillsammans - och det är helt nytt i Leos värld.

Den ena pojken brottas, petar, knuffar och puttar hela tiden på Leo för att påkalla hans uppmärksamhet. Så fort Leo inleder ett samtal med någon annan i klassen så är nån av de andra där för att styra om hans fokus.

Leo säger att han inte vill fråga någon av de andra grabbarna eller tjejerna om de ska träffas efter skolan för det kan göra den här pojken i fråga lessen.

Han säger också att brottningen, puttarna osv är något pojken gör på Leo för att han gillar honom.

Må så vara. Men dessvärre har detta lett till att lärare anser att de alla tre är väldigt bråkiga och inte lyssnar på tillsägelser osv.

Det spelar ju ingen roll i deras värld vem som startar brottningen och stöket - de ser att Leo är med och alltså är han lika bråkig, han.

Jag ser att de andra i klassen är mer i större grupper, leker ihop på rasterna, pratar och skrattar. Medan de här pojkarna blir lite avskärmade från de övriga. Några av de andra killarna verkar ha gett upp om Leo - de frågade honom i början om de skulle ses men nu tänker de att det inte är nån idé.

Det känns oroande.

Leo har extremt lätt för sig i skolan. Han lyckas ändå hänga med och presterar fint på lektioner och prov. Det gäller inte den andra pojken.

Även om Leo klarar sig på lektionstid så vet jag mer än väl att en lärares samlade bedömning och uppfattning av ett barn spelar in i bemötandet av densamme och i bedömandet av dess prestationer.

Så jag är orolig. Men vet inte riktigt hur jag kan påverka detta - Leo själv blir bedrövad när frågan kommer upp. Han försvarar sin vän med näbbar och klor. Såklart. Lojala fina Leo.

Och egentligen är det ju inte vännen eller Leo det är fel på - bara en olycklig och begränsande kombination.

Jag är glad att jag var där idag. Satt med hela dagen och såg. Skulle rekommendera det till alla föräldrar att minst en dag per läsår, helst per termin, följa med en dag och titta in i barnens värld en stund. Man kan tänka att inget är som det brukar när man själv är i närheten men det är fel. Man ser otroligt mycket på en gång. Både bra och dåliga saker såklart. Och man får en ökad förståelse för sitt barn.

Så gör det - var med en dag i skolan eller på förskolan innan sommarlovet.

Att ni blir klokare av det kan jag inte lova - men att ni lär er nåt, det kan jag garantera.

Ett slut och en början

Så var det över.

Tisdagens event med 350 mammor och pappor på Uppsala Konsert & Kongress tillsammans med Knattetanterna gick bra. Och ut ur mitt huvud kryper sakta, sakta biljettbeställningar, utställarinformation, planskisser, tidsscheman, annonsering och teknikspecar.

Kvar är såklart redovisning, sammanställning och utvärdering.

Tack för sist-mail och uppföljning.

Lite fakturering.

Och jag tar det i lagom takt. Är faktiskt inte lika utpumpad som efter Rival och det är tur.

Nu ska jag ta upp mina pelargoner ur källaren. Det är minst två veckor sent men det känns som om våren också dröjde så det kanske inte gör så mycket.

Nu ska jag sakta av och invänta mig själv. Hinna ikapp.

Komma ner till botten av tvätthögen. Byta fotbollsskor. Boka massage.

Lägga mig ner på köksgolvet och vara mamma.

Igår kom Stella fram, lyfte på min tröja och sa:

- Mamma, jag vill vara bebis i din mage igen.

Sen kröp hon ihop som en boll i knäet med ansiktet tryckt in mot min navel.

Imorse bad hon mig bära henne som en bebis.

Så nu börjar en sån period.

En "oj, va stor jag plötsligt är och va stor världen är, bäst jag blir liten igen -period".

Och jag kan inte annat än hålla med henne. Om drygt en månad blir hon tre år.

Tre år. Min minsta bebis.

Förunderligt är vad det är. Livet.

TGIF

Klockradion drar igång. 06.30.

Det är Laleh som sjunger. Behagligt mjukt att vakna till.

Natten har varit trasslig. Stella har haft ont i magen på grund av förstoppning och varit uppe och vaken i omgångar. Efter en fullspäckad vecka och trötthet som odlats sen innan jul är det svårt att klara såna nätter. Eller snarare dagarna som följer.

Så jag struntar i det.

När jag drar upp rullgardinen och stirrar ut över en grått, blött och kallt ingenting så tänker jag att idag checkar jag och Stella ut.

Idag tänker jag inte jobba som en galning för att hinna allt som ska hinnas innan eventet på tisdag. Idag tänker jag inte svara på hundra mail eller telefonsamtal. Inte skriva listor i det oändliga. Inte lämna ett trött barn i vinteroverall och galonisar på en lerig dagisgård.

Idag är det hon och jag. Hemma.

Så vi har morgonrock på oss länge. Vi sitter i soffan och kollar Bollis tills klockan är över 10.

Vi skrotar omkring hemma och gör ingenting. Klär ut oss lite. Pratar.

Äter lite lunch.

Sen åker vi till centrum. Hon kvittrar och pratar som en liten papegoja bredvid mig. Vi läser sagor på bibblan, handlar lite på ICA och bär varukorgen tillsammans. Vi fikar lyxbullar med socker på Balders bröd och hon sitter mittemot mig och konverserar.

Vi kollar på fiskarna i dammen, på vattenfallet i Foodcourten, vi går upp och ner för alla spännande trappor, kollar fina leksaker, åker en omgång hiss och inte en enda gång på hela dagen säger jag: -Kom nu Stella, nu måste vi skynda oss.

Vi har en fin och lugn och härlig dag tillsammans.

Och vet ni vad det allra konstigaste av allt är?

Det kommer knappt några mail på hela dagen och det ringer bara två futtiga gånger i mobilen.

Thank God It's Friday!

Tack Gud för den här fredagen!

Långt är också bra

Tisdagen gick bra. Får man ändå säga.

Klänningen blev rätt. Sången och musiken blev som den skulle. Damerna gjorde det de förväntades göra och mer därtill.

Jag tror att de flesta gick från Rival med ett leende på läpparna och ett par till verktyg i sin mamma- eller pappaverktygslåda.

I stora drag blev det som det var tänkt. Och det är ju inte ofta det är så i livet.

Jag var så tömd och trött efteråt att jag inte kan minnas när jag kände mig sån sist.

Jo, kanske var det mitt i N's sömnstörningsperiod, eller under L's kolikmånader. Fast jag minns inte. Och det här med trötthet påverkar ju även minnet till en så hög grad att jag ett tag var lite orolig för mig själv.

Men nu börjar jag så sakteliga återvända till livet.

Laddar om för Uppsala Konsert & Kongress den 5/4.

Som säkert också blir bra. Och har jag tur inte riktigt lika uttömmande. Nu vet jag ju hur det kommer att vara i stora drag. Jag kan se det framför mig. Styra om det jag inte var nöjd med. Köra lite på volley.

Genomföra eventet med vetskapen om att jag verkligen gjort allt för att det här projektet skulle bli bra.

Allt jag nånsin kunnat.

Så det så.

___

Noel ser på mig i badrummet på morgonen.

Jag håller på att klä på mig efter duschen.

- Du har ganska stora bröst, du mamma.

- Va?! Jag har väl inte stora bröst???

Tystnad ett tag.

- Nej, men de är ganska långa......

Så skuttar han iväg på nya äventyr.

Och kvar står mamman med långa bröst.

Tisdagens klänning

Det hänger en klänning i mitt sovrum.

Synlig, liksom utanpå garderoben.

Den ska jag ha på Rival på tisdag.

Inför varje konsert eller event jag genomför hänger jag fram den tilltänkta scenkostymen en god stund innan. Så får den hänga där som att påminna mig om vad som ska komma, ge mig en inre bild av hur det kommer att se ut och såklart för att jag ska kunna känna efter om det är rätt klänning.

För det är oftast en klänning.

Jag gillar att det är ett enda plagg, vips så är man färdig liksom. Slipper tänka, matcha. Den ska såklart vara bekväm och fin. Men inte för fin, det skapar en distans till publiken anser jag och det vill jag inte ha. Den är oftast inte hellång. Nej, oftast slutar den strax under knäna. Det är bra längd på scen. För mig. Om det inte är i kyrkan för såna konserter brukar kräva ännu mer tilltagen längd.

Den här gången blir det ganska mycket färg. Rivals scen är stor så det går bra. Ju mindre scen, desto mindre stark färg brukar jag ha. Ljusa färger som vitt är också passande. Men aldrig svart. Det brukar annars vara poppis på scen - men jag har aldrig nånsin svart på mig på scen. Ganska sällan överhuvudtaget faktiskt.

Och varför jag idag reflekterat över det här har jag ingen aning om.

Men det känns bra när jag ser på klänningen där den hänger.

Och det måste ju ändå betraktas som ett gott tecken.

Drömmar i garderoben,

När jag var liten var det min högsta dröm att vara med i melodifestivalen.

Det var mer än en dröm. Det var ett mål. Den enda möjliga utvägen.

Jag såg alla festivaler. Kunde alla sånger utantill.

Såg mig själv i en vit scenkostym.

Brukade intervjua mig själv i spegeln. Öva på att se oerhört överraskad och stormlycklig ut efter utdelandet av en rad 12-or i min fantasi-omröstning.

- Va?!! Är det sant?!!! Jag????

Nu är jag 35 år. Och jag får nog förstå och inse att det inte kommer att bli nån festival för mig.

Det är lite sorgligt att lägga sina drömmar i arkiv, små förvaringskartonger och lägga undan dem längst inne i nån mörk garderob.

Oavsett dröm menar jag.

De packas omsorgsfullt ner och ibland kan man gå in i de där garderoberna och glänta på kartongernas lock, kika ner och bli lite sentimental över hur levande drömmarna var förr.

Som att titta i gamla fotoalbum. Minnas, le, känna ett stråk av sorgsenhet över att det är dåtid - stänga albumet och gå vidare.

Det kan handla om drömmen om huset vid havet, ett till barn, skådespelaryrket, jordenruntresan, kärnfamiljen - eller melodifestivalen.

Plötsligt en dag så vaknar man upp och inser att - shit, jag har inte hela livet framför mig längre. Jag har hälften bakom mig.

Möjligheterna är inte längre oändliga.

De val jag fortfarande har kvar att göra - de måste jag se till att göra nu. Om jag verkligen vill nånstans - ja, då måste den vägen utstakas och påbörjas omedelbums. För snart kan det faktiskt och obönhörligen vara för sent.

Och då måste man packa ner ännu fler drömmar i de där små förvaringsboxarna tills garderoben är alldeles proppad av ouppfyllda önskningar.

Och så kan vi ju faktiskt inte ha det.

Ändå. Mitt bland de där kartongerna dansar mina barn. Som brinnande löften om att kartongerna kanske kan packas upp en dag och jag får se drömmarna bli verklighet, fast i tredje person. Hoppet lever om att få vara mamma till en hel garderob av uppfyllda önskningar.

Och då står man ändå ut med att själv packa ner en och annan. För där finns de allra största drömmarna, livs levande, sanna och uppfyllda önskningar och de dansar och sjunger framför TVn när andra vinner melodifestivalen.

Skidor och skiftningar

Vi semestrar i fjällen.

Sol. Sol, sol, sol och snö överallt.

Fast här stör inte snön - här är den ljuvlig.

Jag blir saligt lycklig av lift-klonk, skidor som skär genom pisterna, pjäxor som knarrar.

Min själ jublar när jag får svänga hit och dit nerför lagom branta backar med sönerna framför mig. Vi gör något tillsammans som vi allihop tycker är prick lika roligt.

Ingen uppoffring för någon. Bara samhörighet, frisk luft och leenden bakom skidglasögon.

Lilla S testar skidor och pjäxor för första gången i sitt liv. För att inte ens ha fyllt tre så går det ändå okej. Ett tjugotal åk har hon hunnit med i minsta lilla barnbacken. Och liften - den är kul.

-Jag kan! Jag kan! Jublar hon när vi åker upp.

Hon lessnar dock ganska snabbt och vill hellre tulta omkring bland söndrivorna eller bara titta på andra som åker. Fast det gör inte så mycket. Man orkar inte så många åk framåtböjd med en liten tjej framför sig i backarna.

Det är lite trist att A och jag inte kan åka tillsammans dock. Det hade varit härligt men vi delar på dagarna så att den ena är med S medan den andre åker med grabbarna.

Härligt.

Fast inte bara såklart. Idag händer något som gör mig så outsägligt lessen.

Det är min tur att åka förmiddag med grabbarna. Vid nåt tillfälle nämner jag att om de vill öva på sin åkteknik ska de försöka hålla ihop skidorna parallellt så mycket som möjligt.

N fattar direkt. Han är motorikens konung och far som en kanon i backarna. Får in det här med prallellsvängar på ett kick. Men storebror tycker det är svårt. Och det blir inte hierarkiskt riktigt såklart.

Han är arg som ett bi och klagar att det är omöjligt. Jag fattar fortfarande inte allvaret i det hela utan mumlar nåt om att ingenting är omöjligt - det är bara att öva.

Han blir sur. Jag undrar varför och säger att jag bara vill hjälpa honom att förbättra sin åkning. Han blir surare. Tystare.

På toppen där det blåser drar han ifrån oss och när jag ropar och undrar varför han är sur vänder han sig om och skriker: "För att du inte kan acceptera mig som jag är!!!"

Sen åker han iväg utan oss.

Och inuti mig river det. Hålet under mig blir avgrundsdjupt och jag drar häftigt efter andan. Står som förstenad. Tårarna väller upp och lillebror åker fram till mig och undrar vad det är.

Han fattar omedelbart det oerhörda i vad L just sagt till mig.

Eller snarare hur oerhört ont det gör att få höra det där.

Det är nästan det värsta jag kan tänka mig att få höra. För det är det enda jag vill och önskar att mina barn ska känna - att de duger precis som de är.

Det är mitt största uppdrag som mamma, min yttersta strävan, det jag sätter högst upp på listan av vad som är viktigt. Och nu står jag där på en blåsig fjälltopp och har misslyckats med det enda och största jag företagit mig som förälder.

Vi åker efter honom. Såklart. Men det tar nästan en timme innan han motvilligt följer med upp i liften igen. Jag säger allt det där om att jag naturligtvis älskar honom precis lika mycket även om han aldrig skulle åka skidor i hela sitt liv igen osv, osv.

Tillslut säger jag ingenting och bara kramar honom. Men han är obeveklig.

Det går över. Såsmåningom.

Och leendet är tillbaka någon timme senare när han får åka i tricks-backen och i skogsbanorna.

På lunchen kramar och pussar han mig. Pratar som vanligt.

Jag inser att det är en prepubertal skör själ som sitter framför mig. Jag inser att jag ändå är oändligt bra på att bekräfta mina barn, försöka vara rättvis, älska, förmedla att de duger just såsom de är - och inte bara duger utan är fantastiska, unika underbarn.

Mitt förnuft är med mig i detta.

Men min känsla och mitt hjärta - det är kvar i stunden däruppe på den blåsiga toppen av fjället.

Och jag gråter en skvätt i smyg när jag på eftermiddagen blir ensam med lilla S.

Imorron är en annan dag. Ny. Och bra.

Håll ut

Ordningen är återställd. Igår när jag skulle hämta Noel från fritids möttes jag av flera barn som gastade: -Han är på fotbollsplanen!

Såklart. Han är på planen. Temperaturerna hade lagt sig på en mer normal nivå, alltså finns ingen anledning att inte spela fotboll längre.

Vårtecken. Det säkraste av dem alla.

Om prick en vecka får de komma upp.

Pelargonerna. Då ska det ansas, omplanteras och välkomnas.

Vårtecken. Det också.

Häromdagen när vi satt och åt frukost tittade plötsligt lilla Stella ut på morgonljuset och sa:

- Titta! Utet är tänt!

Och visst är det tänt. I alla fall mer än för några månader sen. Nu är det ljust när barnen äter havregrynsgröt och inte beckmörkt.

Vårtecken. Även det.

Håll ut! Skrev nån i ett sms till mig.

Så nu säger jag det till dig:

Håll ut! Utet är tänt!

Nära

Jag sitter på sängkanten mitt i natten och stirrar ut i mörkret.

Lilla S kastar sig av och an i sängen bredvid mig och gnyr med jämna mellanrum. Sparkar av sig täcket med fötterna trots att det är kyligt i rummet.

A sover tungt och lugnt på rygg. Snarkar inte inatt. Det är ganska tyst annars i huset sånär som på det där dova brummet från värmepumpen i källaren som fortplantar sig genom rör och väggar upp till sovrummet. Den går för högtryck nu. Det är säkert 20 minusgrader ute och jag längtar efter våren så att det gör ont i kroppen.

Tankarna snurrar i huvudet. Biljettförsäljning, låtlista, osamarbetsvilliga journalister, budgetar, uteblivna jobb, friluftsdagar, matsäckar, matlista, tvätthög, sponsorer, mailutskick.

Ska det vara så här? Ska man må så här?

Nej - det kan inte vara meningen. Jag vill bara fly nu.

Vad håller jag på med? Vad i hela friden håller jag på med?

Det känns som om jag har en tung, tung ryggsäck att släpa runt med och jag vill bara kränga den av mig och springa långt, långt bort ifrån den.

Sova kan jag inte. Och den sömn jag får är ytlig och gör inte gott.

Jag drömmer konstiga drömmar.

Timmarna går. Dagen gryr och klockradion slår igång lagom till 06.30-nyheterna.

Kramas en stund med en sömndrucken och rufsig dotter i nattlinne.

Vi går ner, äter frukost. Alla gör sina morgonbestyr, kommer iväg i tid. Jag låter dottern åka snowracer till dagis. Den röda för att så har hon bestämt.

Jag rör mig som en robot, på autopilot.

Och jag är farligt nära en kant nu känner jag.

Som tur är väntar lite miljöombyte om några dagar. Med skidor, sol och vänner.

Det är tur. Som sagt.

Rättvisa

Om man ska hålla på att skriva sånger till sina barn är det bäst att man är noga med rättvisan. Varje barn måste få samma antal sånger, ha lika mycket vackra ord i sina texter och helst ska ju sångerna bli lika poppis hos andra.

Jag menar, det är svårt om det ena barnets tillägnade sånger ständigt blir mer populära på exempelvis dop än det andra barnets.

"Himlen måste sakna en ängel" skrev jag ju till Leo. Han kom först. Han förvandlade mig till mamma. Och den transformationen händer ju bara en gång.

Det är det första tillfället som den oändliga och hissnande och avgrundsdjupa kärleken väller över en som en tsunami. Men undrar vad man gjort i hela livet innan barnet kom. Och var i hela friden han varit innan.

Det är oförklarligt. Förunderligt. Vidunderligt. Ogreppbart, hissnande för att inte säga chockartat.

När barn nummer två anländer är man redan mamma. Men man misstar sig om man tror att det ska bli på samma sätt. För det blir det inte. Helt unikt är ju detta barn. Helt unik blir kärleken till det, relationen man har från de allra första sekunderna han finns i rummet, i famnen. Man är visserligen redan mamma men man har aldrig varit mamma till det här barnet förut.

Så han är oändligt speciell. Inte störst och inte först. Men helt oumbärlig, oersättlig och lika självklar som livet självt.

Så mamman skriver "Prins Noel" och även den blir en populär dopvisa. Visan är inte först, den blir inte störst - men den är speciell. Och unik.

Så får man gåvan att bli mamma för tredje gången. Nu till en dotter.

En Längtans dotter. En önskedröm som blivit sann, vilar stilla i min famn och jag smeker andlöst hennes hår, hennes ansikte. Nu finns hon äntligen och ändå har hon alltid varit min dotter. Långt innan hon föddes älskade jag henne och ljuset från hennes ögon fanns i min själ. Innan hon fanns skrev jag hennes sång "Lilla Stjärna Där", den som gav henne namnet Stella.

Långt innan hon kom till världen formulerade jag drömmen om henne. Min dotter.

Så på den nya skivan finns "Längtans Dotter" och hennes egen dopvisa "Bortom alla ord".

Men när yngste sonen i bilen en mörk vinterkväll börjar räkna hur många sånger de har var, barnen. Då blir man kallsvettig och gör ett snabbt överslag.

Och sen är man tacksam över att ekvationen går ihop, någorlunda.

De har lika många sånger. Så när som på en liten, en.

Men jag har ju hela livet på mig.

Kontroll-semester

I fredags var det snöstorm.

Vi kom inte ut genom ytterdörren på morgonen.

A fick äntligen nytta av den nyinköpta snöslungan och var igång med både vår och grannarnas uppfarter från 07.30.

Bilar körde fast kors och tvärs över hela stan. Bussarna var inställda i hela Stockholm och jag fick skjutsa sonen till musikklasserna på morgonen. Efter det att vi lyckats gräva fram bilen det vill säga. Vilket tog sin lilla tid. Fast just den här morgonen var alla i hela länet sena till allt. Så det gjorde inte så mycket.

När jag slirade omkring i sakta mak i min bil den dagen undrade jag över det lugn och den lilla lyckokänsla jag ändå kände inom mig när jag såg ut på den yrande snön, drivbildningen och kaoset. Jag kom på att känslan av att jag faktiskt inte kan påverka de yttre omständigheterna skänker mig en sorts inre frid. När naturen gör som den vill så är det bara för oss människor att hänga med, anpassa oss, gilla läget. Det ligger inte i våra händer och vi kan inte göra något åt det. Vi kan bara hjälpas åt att skotta, putta på bilar som inte kommer loss, ge varandra lift och i samförstånd skratta åt eländet. Det är vi mot vädret. Eller snarare vi i vädret. Med eller mot spelar inte så stor roll.

Och det här är min slutsats. I snöstormen kan kontrollfreaket (dvs jag) ta semester.

Jag kan inget göra. Det ligger inte i mina händer.

Och det är nog det som resulterar i den lilla fridsamma lyckokänslan där i bilen.

Så ibland önskar jag att jag kunde inse det i fler sammanhang än just snöstormar och andra naturkatastrofer. Att jag kunde inse - inte bara med förnuftet - utan också i känslan att allt inte ligger i mina händer. Är inte mitt ansvar - hur gärna jag än skulle vilja.

Att det som är bortom min kontroll heller inte är värt att oroa sig för.

I alla fall inte jämt och ständigt.

Då kunde mitt kontrollbehov ta semester. Lite oftare. Och jag skulle förmodligen vara lite gladare. Fridsammare. Oftare.

Imorse när Stella för första gången sedan sin fyra dygns långa kräksjuka skulle till dagis skuttade hon omkring på nedervåningen och skrek av glädje:

Magen är glad! Och Stella är glad!

Där har ni sensmoralen av vinterkräksjukan: Är magen glad så är man själv glad.

Och vice versa.

Vabbens klagan

På mindre än en halv sekund vaknar jag och vet vad som är på gång.

Hon ligger visserligen bredvid mig i sängen men innan första kräkningen kommer vaknar jag och vet att det ska hända.

Jag hinner tänka att det borde finnas nåt pris för det där - att vakna på en nanosekund när ens barn behöver det. Och att jag förmodligen skulle ligga rätt bra till i den tävlingen. Jag hinner också tänka att -Hur ytligt sover man egentligen när man vaknar av det obefintliga ljud som föregår en kräkning...? Men sen tänker jag inte så mycket mer på det den natten.

Springer mest med handdukar, hinkar, nappar, nya nattlinnen och pyjamasar, lakan och håller pannan på henne när hon tillslut bara kräks utan att kräkas nåt.

Storebror är sjuk sen i helgen. Febern har sakta krypt ner från 40 till runt 38 men hesheten är kvar. Och hostan.

Februari är ingen kul månad.

Massor av sjukdomar. Fortsatt vinter. Firandet i december gör sig fortfarande lite påmint i plånboken och det tillsammans med få uppdrag (som alltid i februari) är också en dålig kombination för nattsömnen.

Ändå har jag ju precis hur mycket som helst att göra just nu inför de kommande eventen och hinner inte hälften av mina listor om dagarna. Särskilt inte när jag har sjuka barn hemma.

Men jag har köpt mina första offer-pelargoner. De som får komma in så här tidigt och därför aldrig orkar blomma ända in i sommaren. De som får stå tills mina egna fått komma upp ur källaren och kan ta över när de första inte orkar längre. Det är ett litet vårtecken i alla fall.

Och på mjölkpaketet läser jag att "man kan aldrig kramas för mycket" och tänker att stora sanningar får också plats på små tetrapak.

Små och stora äventyr

I helgen har jag övat på att skämma bort mig själv lite. Och på att längta efter barnen.

Det är svårt. Jag kan räkna de gånger jag varit borta från barnen mer än ett dygn på min ena hands fingrar.

Således är barnen inte heller vana vid att jag är utflugen.

Naturligtvis blev den äldste sonen sjuk och då längtar man ju ännu mer efter sin mamma.

Och sin son.

Men det gick ju såklart alldeles utmärkt utan mig härhemma. Ändå.

När jag kom hem var jag såklart nyfiken på vad de hade hittat på för spännande äventyr medan jag var borta.

-"Vi har åkt stoooor tvättmaskin" meddelade Stella så snart jag klev över tröskeln.

Det visade sig att den största begivenheten för helgen var att hon och pappa hade åkt och tvättat bilen. Detta var så spännande att hon berättade om den stora tvättmaskinen, borstarna, tvålen, torkblåsten och hur glad bilen blev av att bli tvättad - om och om igen ända tills det var dags att gå och lägga sig. Samma historia kom med jämna mellanrum även nu på morgonen innan det var dags att gå till dagis (förlåt, förskolan). Och det första hon berättade för sina fröknar var såklart historien om den stora, stora tvättmaskinen.

Jag var tvungen att stanna och förtydliga så att de inte trodde att vi av en händelse råkat stoppa henne i torktumlaren eller så i helgen.

Och jag tänker att här slår man ibland knut på sig själv som förälder. Vänder ut och in på plånbok, hjärna, kropp och sinne för att komma på storslagna, roliga och passande aktiviteter för familjens alla åldrar.

Åså räcker det med att dra till biltvätten för att ett starkt och bestående och värdefullt minne ska skapas i en liten snart tre-åring.

Fast jag misstänker att effekten inte kommer att vara densamma nästa gång.

Det där med biltvättseufori är nog ett enstaka tillstånd. Så vi får väl ta och dra till med nåt annat ändå. Som plane-spotting eller slambils-spaning.

Kan bli spännande.

Min röst

Det sägs att en kvinnas röst förändras ständigt genom hela livet.

En mans röst går från pojke till karl över en besvärlig ( eller mindre besvärlig ) målbrottsperiod.

Jo, kvinnor hamnar faktiskt också i målbrottet men det märks inte så tydligt som hos män. Det är en mer utdragen process. Kvinnors röst blir också sen mörkare och mörkare ju äldre de blir.

Medan mäns förblir ganska lika och samma.

Det sägs också att ju fler barn en kvinna föder, desto mörkare blir rösten.

Min röst är jättemörk nu.

Ibland lyssnar jag på skivorna från förr. Då när jag var popsnöre och sjöng eurodancedängor.

Jag har en så ljus röst. Det är vad som slår mig. Jag sjunger högt uppe i struphuvudet. Ivrigt, energifyllt men lite ytligt.

Skillnaden mot den nya skivan "Mamma Bland Annat" är så påtaglig att jag ibland undrar om det verkligen är samma person. Samma människa och samma liv?

Två oktaver och tre barn senare. Liksom.

Men den är också mer innerlig, eftertänksam och förankrad i mig. Djupt inne i mig på något sätt som jag inte kan förklara.

Som om sången bara är ett sätt att berätta. Inte att det först och främst är sången som är viktig. Just därför känns det bra att lyssna. Kanske.

Jag minns när Anders Nunstedt skrev att jag hade röst som en snuvig talgoxe.

Oj, vad jag inte kunde skratta åt det då. Det kan jag iochförsig inte jättemycket nu heller för jag tycker synd om den där ivriga 19-åringen som bara vill sjunga och stå på scen och som inte visste så mycket om världen utanför Björklinge eller Uppsala. Hon som var jag.

Fast även om jag då rakt inte lät som nån snuvig talgoxe då - så lät jag i alla fall lite mer snuvig. Det får jag väl tillstå.

Idag är jag glad över att distributionen verkar vara i hamn.

Skönt. Sen är jag glad över bokade tidningsintervjuer, bokade internetkampanjer och att planeringen för gigen i Sthlm och Uppsala flyter på.

Idag är jag glad för det mesta - utan nackspärren...

Fritt och sömnlöst

Jag har säkert pratat om det förut. Bloggat om det tidigare.

När man är egenföretagare jobbar man när andra säger åt en att jobba. Ibland är det ofta, ibland är det mer sällan. Aldrig någonsin är man bekväm med att det är mer sällan. Även om det föregåtts av långa perioder av väldigt, väldigt ofta.

I tanken jobbar man alltid.

Blir man väckt mitt i natten vandrar tankarna iväg till att göra-listor, strategier och saker-man-absolut-inte-bör-glömma. I huvudet finns alltid en reservplan utarbetad liksom en utformning av eventuell krishantering.

En buffert på banken för månader av sinande intäkter.

Ändå är känslan av att styra sin egen tid och sin tillvaro det som räddar ensam-företagaren.

Känslan - säger jag för det egentligen inte är någon praktiskt sanning.

Som sagt - om någon säger åt mig att hoppa så gör jag det. Oftast i alla fall.

Men möjligheten att gå till frisören en tisdagsförmiddag utan att behöva rapportera till någon om var jag befinner mig - det är vinsten.

Att kunna vara med på alla utvecklingssamtal utan skuldkänslor, kunna släppa allt för att undsätta en trött 10-åring vid en vintrig busshållplats utan att behöva stämpla ut.

Att vara hemma med sin febriga 2-åring för tredje dagen i rad utan att känna panik - det är vinsten.

Sömnlösa nätter och ständig beredskap - det är förlusten.

Årets äventyr är tillsynes oändliga, fantastiska, utmanande och mycket, mycket lovande. Men jag tror inte att jag kommer att sova så himla bra.

Fast herregud - jag har inte sovit på över 10 år - varför börja nu?

Jag kan ju alltid ta en tupplur på jobbet.

Lilla, lilla söta

Lilla, lilla söta.

Het panna, rosiga kinder.

Flämtande andetag.

Blanka ögon som vädjande ser upp på mig från famnen.

Som om du sa "Ta bort det här, mamma" "Ska det vara så här?"

Fast det säger du inte.

Du är tapper. Nickar lätt när jag erbjuder lite saft.

Men säger nej till allt annat. Till och med glass.

Lilla, lilla söta.

- Jag e huuuuuk, mamma....snyftar du.

- Ja, du är sjuk lilla gumman, svarar jag, men det blir snart bra igen.

- Sen blir det bra?

- Ja, sen blir det bra.

- Mmm, sen blir det bra. Sitta här och titta på Bompa?

- Ja det gör vi.

- Mamma....jag älskar dig....

Lilla, lilla söta.

Stäng av scannern!

Jag är en ganska ljudkänslig person. Det kan sätta en del käppar i hjulet när man arbetar med sånt som jag gör. Sällan orkar jag lyssna på musik som överstiger 70 bpm. (Bpm är förkortning för "beats per minute" och anger alltså takten.)

Sen får den inte heller innehålla så hårda ljud. Då går det inte. Det är inte för intet som min egen musik kan upplevas som lite sövande stundom.

Denna ljudkänslighet gör det också svårt för mig ibland när de egna barnen har kompisar hemma och plötsligt är antalet ben, armar och stämband fördubblat.

Min stressnivå ökar helt enkelt i takt med ljudnivån.

Föreställ er då en proppfull simhall. Eller en odämpad gympasal där det pågår innebandyturnerning för 7-åringar. Eller ett nöjesfält. Eller det värsta av allt - en skolmatsal.

Jag kämpar hårt i dessa miljöer för att behålla lugnet och jag lyckas ändå ganska bra tycker jag. Men det sätter sig i mina muskler istället och efteråt får jag ont och är spänd som en fiolsträng.

Den senaste tiden har jag funderat över om det inte är så att de flesta av mina sinnen är lite överretade. Jag kanske har lite ADHD. Overload på stimuli liksom.

Förr när jag till exempel skulle på middag eller fest och gick in i ett rum med männsikor scannade jag automatiskt av stämningen. Kände omedelbart in vem som hade en avvaktande attityd, vem som var avslappnad, vem som inte sa det han eller hon egentligen tyckte osv. Framförallt kollade jag av vem i rummet som kände sig ensam i sällskapet eller lite obekväm - och sen satte jag mig bredvid den eller de personerna för att hjälpa balansen på traven.

Som om det var mitt ansvar.

Jag gör prick samma sak fortfarande. Det blir så utan att jag vill eller försöker. Men jag agerar inte alltid på det. Jag försöker säga till mig själv att jag inte behöver eller ens kan skapa balans i alla sammanhang. Rädda nån. Täppa till nån vulkan som håller på att explodera. Skyla elefanten som står mitt i vardagsrummet.

Så jag är mer avvaktande. Försöker värja mig för intrycken. Lyckas inte så bra. Och så sätter sig även detta i mina muskler och sen begriper jag inte varför jag har så ont överallt efter middagen eller festen.

Jag förstår nu att det här är en av anledningarna till att jag är ensamföretagare.

Jag är så hyperkänslig för gruppdynamik och processer som pågår i sådana att jag skulle ha svårt att få nåt uträttat på en normal arbetsplats. Hälften av min tid skulle gå åt till att känna in hur andra människor har det, känner och tänker.

Jag förstår också att det här är anledningen till att jag är så dålig på att klura ut vad jag själv vill, orkar, känner, tänker, tycker när andra människor är runtomkring mig. Jag hinner helt enkelt inte känna efter för alla andras behov och känslor låter starkare i min hjärna och mitt hjärta.

Särskilt då när det kommer till min familj. När alla andra är hemma serverar jag mat - inte för att jag är hungrig - utan för att de andra är det - och jag äter utan att känna efter om jag egentligen är lika hungrig som de är.

Jag scannar hela tiden av vilka behov barnen och maken kan tänkas ha för att de ska vara glada och bekväma. Och i bruset hinner jag inte höra mina egna.

Jag säger absolut inte att inte mina behov eller min vilja är desamma som barnens och min mans ibland- så är det givetvis inte. Ibland vill vi prick samma saker. Men om du skulle fråga mig vems behov det är jag tillfredsställer just för tillfället - skulle jag ha svårt att utröna det.

Det måste alltså vara ganska tyst runt mig för att jag ska hinna känna efter. Och inte ens då är det säkert att jag hör. Mina egna känslor. Jag låter så mycket annat överrösta.

Nu låter det som om jag går omkring med en offerkofta men det gör jag inte. Inte jämt i alla fall;) Det här är bara en reflektion för att försöka komma till insikt och ändra ett beteende.

Så det här blir en ny övning för mig:

Varje dag ska jag komma på något som jag vill göra eller säga eller strunta i att göra eller strunta i att säga - bara för min egen skull.

Så ska jag planera in det i kalendern. Skriva in det även om det är en så liten sak som att "ta en promenad" eller "lösa korsord" eller "äta lakrits".

MEN trixet är att ingens annans behov, känsla eller tyckande får ligga till grund för beslutet.

I 15 minuter om dagen, på förmiddagen när alla har gått, ska jag sitta helt tyst och stirra rakt framför mig och komma på den här saken. Får jag tid över ska jag sitta kvar ändå.

Du kanske tycker att det låter helt vansinnigt. Både det beteende som föregått denna förändringstes och själva förändringsförsöket.

Men så får det bli

Jag ska stänga av min scanner 15 minuter om dagen.

Återkommer med en rapport.

Vit flagg

Det råder ett napp-krig här hemma.

Ända sen jag försiktigt började lägga fram en tes om att det kanske vore bra om den lilla tjejen inte har napp under dagtid har 2,5-åringen lagt i överväxlen på ilsken motsträvighet.

Min strävan har således fått alldeles motsatt effekt.

För från att lite då och då stoppat in nappen i munnen under dagtid, tex vid tårar eller trötthet eller längtan - har hon nu övergått till att hålla fast vid den krampaktigt, hela tiden.

Ja, såklart inte på förskolan. Där funkar ju allt som inte funkar hemma. Precis som det alltid är med alla barn. Hon fogar sig till att lägga nappen på napphyllan och har den endast och enbart vid vilan. Inget bråk där inte. Nänä, sånt spar hon till mamman.

Så snart hon får se mig trycker hon in nappen i munnen och stirrar stint på mig med stålgrå ögon. Hittar hon ingen att tillgå skriker hon tills hon får en. Och ja, det är jag som tillslut förser henne med densamma. Jag vet.

Man orkar ju inte hur länge som helst. Hon vinner oftast på utmattning. Vilket hon ju är så överdrivet medveten om också.

Eller så gäspar hon teatraliskt och meddelar att hon är så trött, så trött.

Tar nappen och går upp till sin säng och låtsas-sover en stund.

Minuter senare hör jag hur hon skuttar omkring däruppe och leker Madicken med dockorna och nallarna. Med nappen i munnen. Inte alls så trött.

Och om jag tänker efter blir det alltsomoftast på precis samma sätt när jag startar såna här kamper och krig mot mina barn. Det får nästan alltid motsatt effekt.

Vare sig det är speltider, lördagsgodis eller städning.

Missförstå mig rätt - vissa krig tänker jag givetvis fortsätta utkämpa alldeles oavsett. Vissa kamper kommer nämligen jag att vinna tillslut - på utmattning...;)

Men den här napp-kampen, den lägger jag ner nu.

I eftermiddag tänker jag strö nappar runt hela huset och säga till min dotter när hon kommer hem att:

- Varsågod! Här är dina nappar! Sug på dem, gosa med dem så mycket du vill. Tala sen om för mig när du tycker att det är dags att sluta, när du känner dig stor nog, så ska jag hjälpa dig med det.

När hon sen pratar med napp i munnen kommer jag att fortsätta säga - Va??! Nu hör jag inte riktigt...

Och när hon leker och har skoj och ändå har den i munnen ska jag lite fint undra om jag inte ska ta hand om den en stund tills hon är klar.

Men kriga - det slutar jag med prick nu.

Dirrarna

Musikbranschen styrs av män.

De kvinnliga skivbolagsdirektörerna lyser med sin frånvaro.

På PR-avdelningar hittar man en del tjejer. De som ska ringa runt, representera, knyta kontakter och vara ansiktet utåt - de är oftast tjejer. Men de som fattar de tunga besluten, lägger budgetar, säger ja eller nej - de är män. Oftast ska jag tillägga. För det finns förstås undantag. Problemet är att jag nästan aldrig haft förmånen att stöta ihop med dessa undantag och det är lite sorgsamt.

Det vilar nämligen stundom ett oengagemang över de som satt sig på skivbolagsstolarna. Särskilt i dessa tider. En cynisk ridå har gått ner och släckt varje liten låga av passion eller ambition i ögonen på de där männen.

De är såna som svarar på mail medan man sitter i ett möte med dem. Som ALLTID svarar i telefon mitt i en viktig konversation och som lyssnar på den skiva man lagt ner sin själ och sitt hjärta i med ett halvt öra först i samma ögonblick som man kliver in genom dörren - fast han dyrt och heligt lovat att lyssna in sig innan för att kunna föra en vettig diskussion runt materialet.

Och aldrig, aldrig, aldrig nånsin lyssnar han på texterna. Det har han slutat göra för länge sen.

Därför faller det så platt i de här sammanhangen för mig.

Jag som lever på hoppet om att beröra, min musik som bygger lika delar på text och musik och som har en huvudsakligen kvinnlig publik.

Men så hittar man plötsligt någon som går lite mot strömmen.

Som ändå tar sig tid att prata ordentligt en stund.

Som sätter sig in i omständigheter och förstår att om inte musikbranschen ska gå under fullkomligt så måste även skivbolagen anpassa sig och sin arbetsform en aning.

Och då blir man så övermåttan glad så att denne helt vanlige kille - som i vilken annan bransch bara skulle anses göra sitt jobb - plötsligt framstår som en superhjälte.

Nu är jag ju ändå min egen skivbolagsdirektör den här omgången. Kvinnlig dessutom. Men jag måste ändå samarbeta med en del av branschens män för att nå dit jag vill. Och då gäller det att hitta rätt.

Jag håller tummarna för att jag gjort det nu.

Igång

Jag har kommit igång. Det tog ett tag men nu känner jag att kugghjulen sakta gnisslar igång och börjar röra sig.

Det nya året tedde sig som en 10 meters snövall framför mig och jag hade liksom inte ork att ta mig över. Men så kavlar man upp ärmarna och börjar gräva och så plötsligt kommer nån förbi med en snöslunga. På riktigt faktiskt. Igår kom det äntligen hem en snöslunga till oss. En välkommen ny liten familjemedlem i maskinparken här på vårt ENORMT stora gods. Grannarna är också med på en del av slungan men jag misstänker att maken själv kommer att vara så förtjust i att köra den så han underhåller även deras uppfarter.

Således har det köpt in sig i en slunga med förare. Bra deal får man säga.

Jag närmar mig distributions-avtal och så småningom officiell release av skivan.

Det vill säga att den kommer att finnas tillgänglig på alla andra återförsäljningsställen också och inte bara i min egen webbshop;) Det gäller såklart även den digitala världen som Spotify, I tunes osv.

I nästa vecka skickar jag sången "Får jag hålla din hand" till alla P4 stationer i Sverige. Den kommersiella radion hoppar jag över. För nu i alla fall.

Det gäller att inte kasta pärlor för svinen...;) Eller Baggarna....;)

Nej, det är bättre att lägga kraften där den gör nytta.

Jag hoppar denna gång över alla led när det gäller promotion avdelningar och radiopluggare på de stora skivbolagen. Nu är jag ju skivbolag själv och tänker därmed kommunicera med media på egen hand. Jag är trött på att skriva biografier om mig själv i tredje person och låtsas vara "intressant artist". Den här gången blir det texter skrivna av mig, från mig - till dem som vill läsa. Och de som inte vill eller inte tycker att det är "på riktigt" då - de får vara.

Nu gör jag det här. Själv.

På riktigt.

Rackarns va roligt det är!

Ur en tallkottkörtels perspektiv

All jul är ute.

Av det gamla året och nyligen passerade högtiderna syns inte ett spår.

Det känns rent, undanplockat och luftigt. Andrum. Rum att andas i.

I köket har jag redan vågat mig på pastelliga accenter och ute återvänder ljuset sakta, sakta...

Idag kunde man tillochmed se altanens trä för att snön smält undan.

Annars känner jag mig inträngd av snön. Vallarna växer sig höga på tomten, på gatorna och kräver ett utrymme som jag anser mig ha rätt till själv. Åtminstone luften eller ingenting borde i få finnas där istället för snön.

Ändå känner man att man är på andra sidan.

Vintern är kvar - säkerligen ett bra tag till - men lyfter man blicken nu så ser man på horisonten att jordens axel börjat luta åt rätt håll...

Tallkottkörteln vädrar morgonluft. Eller morgonljus snarare.

Och visst är det konstigt hur den påverkar oss - den där solen - och den där lilla körteln.

Påverkar mig.

En stunds ljus efter månader av mörker och en plötslig känsla av utrensning och doft av såpa kommer över mig. Jag tar tag i gamla surdegar som mangelhögar, tvättstugestädning och källarsortering. Njuter av att kasta saker. Ut.

Imorron börjar vardagen igen. Åtminstone för fyra av fem i vår familj. Det är bara Noel som har ytterligare en dags jullov eftersom skolan och fritids passar på att ha planeringsdag just när alla ska till och börja jobba igen. Precis som vanligt.

Hur jag ska få lilla Stella ur sängen vid 6.30 är ännu ett mysterium. Imorse hade vi ställt klockan på 8.30 och hon vägrade öppna ögonen.

Storebror Leo kommer att ha det svårast. Han har blivit nattuggla och hatar morgnar överlag - oavsett när de startar.

Att dessutom ställa sig och vänta på bussen i ett kallt januarimörker gör inte saken lättare för honom såklart. Kanske får pappan förbarma sig och skjutsa honom för en gångs skull. Imorron.

Det har sannerligen varit mörkt. Mysigt stundom såklart.

Men mörkt. Och det gillar åtminstone inte min tallkottkörtel.

Fast nu ser jag ljuset. Jag ser ljuset, Jonathan! Jag ser ljuset.

Ljus och tulpaner!

Halleluja.

Nytt och gammalt

Ett år är slut. Ett Nytt år tar vid.

Sentimentalt. Vemodigt. Förväntansfullt. På samma gång.

Fint dukat i vitt och silver. Ljus precis överallt.

Ljuvliga bubblor i glaset.

Härliga smaker som trängs i gommen.

Lång sittning.

Frågesporter.

Reflektioner över året som gått och förväntningar och förhoppningar om det som ska komma.

Kramar, skålar.

Eldlyktor i papper som svävar mot skyn.

Samling runt en vedkorg. Kärlek och vänskap.

Ljuvliga barn i en enda stor bunt. 7 stycken som inte somnar förrän strax före 4. Det är nytt rekord.

Mitt ansikte möter kudden strax efter. Då har jag bäddat ner alla nattgäster, fixat köket och blåst ut alla ljus.

Det sista jag tänker är att det blir nog bra.

Av någon anledning känner jag en liten tvekan i det här med att ta tag i det nya året...

Har stora förhoppningar och är rädd att bli besviken.

Men först måste man sova. Sen vila.

Och sen...lite längre fram när ljuset återvänt. Och orken och viljan.

Då - då är året mitt.

Och livet.