2009

Ikväll när vi skulle summera 2008 med ett ord skrev jag "Lycka". 

Jag har i sanning aldrig känt mig så tillfreds som jag känt mig detta år. 

Jag skulle samtidigt skriva ett ord som summerade min förhoppning om 2009 och då blev det ordet "lust". 

Jag önskar att jag kan känna mer lustfyllda tankar inför allt i mitt liv 2009. Inte så allvarsamma och tyngda som jag kanske har för vana. 

Jag önskar oss alla ett sprakande, strålande gott nytt år!

Kramar, 

Linn

Alltså är jag

Älskade dotter.

Här är du.

Nu är du.

Likväl har du alltid funnits.

Dina klarblå ögon har evigt speglats i min själ.

Livet i Dig har alltid fyllt min ande.

Ditt leende har ständigt värmt mitt hjärta. 

Ditt väsen har genomsyrat mitt varande.

Långt innan du föddes var du min dotter. 

Långt innan du fanns i mina armar älskade jag Dig.

Och formen av Din kropp fanns ingjuten i min famn. 

I mitt inre. 

Du är. I mig.

Alltså är jag.

Jag lever. I dig.

I evighet.

Amen

Det bästa jag vet

Det bästa jag vet är nybadade barn i pyjamas.

Näst nymanglade lakan som hängt ute och torkat. 

Båda doftar himmelskt och är så mjuka och lena när man borrar in näsan i dem.

Aha! Nästa gång de badat ska jag prova att vira in dem i manglade lakan...

Jesusflickan

På julaftonens "samling vid krubban" i kyrkan fick Stella och jag det hedersamma uppdraget att gestalta Maria och Jesus-barnet. Stella var ett mycket fint litet Jesusbarn om än något stor för att vara nyfödd och i krubban fick hon ingalunda plats. Men hon satt invirad i en vit filt i mitt knä medan jag sjöng "Ett barn är fött". 

Vem vet - Jesus kanske i själva verket var en flicka... Ni har väl läst boken "Påven Johanna"? Annars kan jag varmt rekommendera den. Det är härligt att vidga sina tankebanor en smula ibland. 

Det mesta är möjligt. Ju.

Nåja, "Jesus-barnet" är ju inte så illa att ha på sitt CV i alla fall. 

Oavsett genusperspektiv.

Annandagen

Så sänker sig lugnet. 

Allt julpapper är undanstädat och julmaten är nästan uppäten. Det ligger några knäck kvar i godisskålen. Tillräckligt många för att var och en ska kunna gå förbi och ta en att suga på då och då. Barnen klär på sig mjukisbyxor och det är inte så noga med att borsta håret eller inte skrynkla ner skjortor. Själv skrotar jag omkring i pyjamasbyxor och sliten t-shirt. 

Det byggs lego, körs med bilbana och spelas Guitar Hero med jämna mellanrum. 

Stella skuttar omkring i sin nya gåstol. 

Och det är tyst mellan varven. Det råder en sorts förnöjd tyst och dämpad stämning. Som om det lagt sig ett härligt, mysigt vitt snötäcke över allt. Fast det har det ju ingalunda. Inte ute i alla fall. 

Och så här kan det förbli några dagar. Mellantid liksom. 

Om man lyckas värja sig från att TV-reklamen skriker om att vi borde ut och handla igen det vill säga. 

Och det kan jag nog i år. Värja mig alltså. 

Det enda som stökar till det är att man måste äta nåt även efter juldagarna. Det hade jag gärna hoppat över faktiskt. Man är liksom inte sugen på mat alls. 

Bara en och annan apelsin. 

Och en knäck eller två.

Tack

Önskningar och drömmars längtan

Viskningar i spänd förväntan

Barnens ögon speglar ljusen

tusental och åter tusen

Brinna de i vinter natt

vittna om en julnattsskatt

Inuti mig änglar sjunger

jublar över livets under

Tack för allt jag fått i livet

Tack för kärleken Du givit

Tack för barnen, ljusen, värmen, skratten

Tack för morgon, dag och julenatten

En varm önskan om en god jul

Linn

En vit jul

Idag har jag något viktigt att säga. 

Och för en gång skull ska jag komma med lite åsikter som kanske kan uppfattas som pekpinnar. Men det må vara hänt. I just det här fallet. 

Imorron är det julafton. Vi ska fira glädjens och kärlekens högtid. Barnens, framförallt. 

Och jag önskar av hela mitt hjärta att alla barn kunde få fira en vit jul. Trevligt med snö - visst - men främst i avsaknad av alkoholens påverkan. 

Så många förväntningar, förhoppningar, viljor och önskningar ska förenas under en kort, kort stund på året. Släktingar ska umgås, barnen ska "uppföra sig" och väntan är otroligt lång. 

Ett barn märker snabbt om en vuxen har druckit alkohol. Inte bara på lukten utan på blicken, rörelserna, stämningen i rummet och framförallt närvaron. Alkohol trubbar sinnet och närvaron även i små mängder. 

Så imorron, på julafton, önskar jag att vi vuxna är helt och fullt närvarande. Hela dagen. 

Vi kan dricka vin och öl alla andra möjliga dagar på året men julen är barnens högtid och för en endaste dag borde man kunna avstå till förmån för att verkligen vara med sina barn. 

Och kan man inte det så kanske man bör fundera varför. 

Har man satt sig själv i ett sällskap där man inte vill vara utan att berusa sig? Ja, då kanske man överhuvudtaget inte ska fira jul med de personerna. 

Knäck nötter, spela spel, förundras över barnen, livet och det som betyder något. Försök att klämma in en tanke på varför vi överhuvudtaget firar jul. Även om man inte tror på det kristna budskapet så har man säkert en tanke bakom högtidligheterna. Eller?

Framförallt - var där i rummet och i nuet. 

Och strunta i att trubba dina sinnen just på julen. För barnens skull. Och för din egen. 

God Jul!

Ur ett annat perspektiv

Vi hade precis stuvat in nio kassar mat från ICA Maxi i kyl och skafferi. Vi skulle just hasta vidare ut i julhandeln för att komplettera med de sista klapparna. 

Vi skulle sen ställa fram tomtarna, ta in granen och slå in paket.

Men mitt i allt ringde telefonen och vi fick veta att en familjemedlem låg på sjukhus. 

I en handvändning ändras perspektivet och pepparkakshus, vissna julstjärnor och julgranskulor blir inte lika viktiga längre. 

En frisk jul - det önskar jag oss - och er. 

Barn av Gud

Idag har jag sjungit på ett barndop.

Det finns faktiskt få saker i livet som skänker mig en sån inre glädje som att se ett barn döpas och att få vara en del av det högtidliga med min sång och mina texter. 

Jag sjöng "Barn av Gud" och "Himmelriket tillhör Dig" som båda är sånger jag skrivit tillsammans med dopföremålets pappa. 

Pappan spelade för övrigt gitarr, syskonen kontrabas, piano, fiol, trumpet och så sjöng mamman och storasystern i den lilla kör som backade upp i refrängerna. 

Magiskt. 

Men det mest fantastiska var den lilla gossens förtjusning över musiken. Och att han tittade på mig oavbrutet när jag sjöng för honom. Och log. 

Han förstod varje ord kändes det som. 

När jag sjöng meningen "Ängeln i Dig finns, du har vingar fast de inte syns" då sprattlade han med benen och skrattade extra mycket. 

Min dotter blev också lugn när jag sjöng i kyrkan. Hon har hört de där sångerna tusen gånger både i och utanför magen. Sönerna tyckte väl också att det var okej men tycker inte längre att det är så märkvärdigt att jag sjunger solo. De tror liksom att det är det mammor gör i kyrkan. 

Men maken tyckte att det lät extra bra idag - i alla fall om ljudet. 

Jag är nöjd att lyckades hålla tillbaka tårarna. Jag blir alltid så rörd när jag ska sjunga på dop.

Det är också extra svårt när nån kusin eller moster sitter i bänkraderna och låter tårarna strila nerför kinderna. 

Men det är härligt att beröra och för mig är det en av de största gåvor jag fått här i livet. Förmågan att uttrycka mig genom sång och text så att det talar till en annan människas hjärta. 

Så gråter farmödrarna, kusinerna och mostrarna då blir jag alldeles varm i själen.

Varm och ytterst tacksam. 

Proffsshopparens semester

Nej, jag kommer inte riktigt igång i år. 

Det känns faktiskt ärligt som om shopping-nerven i mig tagit lite ledigt. 

En tämligen ny känsla får jag säga. 

Jag är som sagt annars en person som botar små krämpor med nya skor eller en onödig topp. 

Som fredagsmyser i en galleria och köper inredning som lördagsgodis. 

December är därför en fröjdefull månad för mig på det sättet eftersom det hela tiden är högst legitimt att handla. Särskilt roligt tycker jag att det är att hitta på perfekta julgåvor till andra. Jag brukar faktiskt vara ganska excellent på att träffa rätt med presenter året runt...

Men i år har jag lagt av mig. 

Det känns inte som om vårt tidevarv uppmuntrar till nåt frosseri, ens i liten skala. 

Vi föreslog för barnen att de i år bara skulle få en julklapp av oss föräldrar och att vi sen skulle skicka resten av pengarna till vårt fadderbarn i Uganda. 

Först blev det lite protester men efter en halvtimme kom pojkarna tillbaka och sa 

-Okejdå. Vi gör väl så. Vi får väl ändå nåt till paket av mormor kanske. 

Och så är det ju. Vi har redan så mycket. 

Så Ester 4 år med familj får lite av våra julklappspengar i år. 

Har du inte redan ett fadderbarn så skaffa ett idag. 

Det borde alla i vår del av världen göra. För det kan vi. Allihop.

Jag läser en bok...

Den heter "Äldst, yngst eller mittemellan" och är skriven av Elisabeth Schönbeck. 

Boken handlar i stort om hur placeringen i syskonskaran påverkar oss genom hela livet. 

Mycket intressant. 

Inom terapivärlden har man ju länge fokuserat mycket på hur relationerna mellan barn och förälder påverkar men det är häftigt att begrunda hur syskon, som ju oftast är livets längsta relation, formar den jag är. Eller avsaknad av syskon.

Jag har fått lära mig att jag är ett enda-barn. Ett funktionellt enda-barn om jag ska vara noga med etiketterna. Och mycket i boken stämmer alldeles oerhört in på den beskrivningen av mig. 

Jag har parat ihop mig med en storebror MEN som har en mamma som är storasyster och det visar sig vara otroligt typiskt och naturligt för mig. 

Både min mamma och min pappa är ett mellanbarn men i realiteten ett funktionellt yngsta barn eftersom deras yngre syskon kom mer än fem år efter dem. De är inte längre gifta ska tilläggas, hihi...

Det är också skönt att läsa att alla syskonarter och positioner är lika bra men har olika för- och nackdelar naturligtvis och att det är genom att känna till dem som man kan öka förståelsen för sig själv och sin familj. 

Det känns också bra att läsa den nu när man är mamma till en egen liten syskonskara. Vissa saker kan vara bra att tänka på och förstå när man ser hur barnen interagerar. 

Det är också alldeles uppenbart hur balansen förändrades nu när det kom in ett tredje syskon som dessutom var en lillasyster i bilden. 

Dagens julklappstips med andra ord: 

"Äldst, yngst eller  mittemellan" av Elisabeth Schönbeck. 

Passar alla med familj eller som vuxit upp i familj, dvs alla.

Majminnen

Idag är hon på pricken sju månader. 

Det innebär att för precis sju månader sen låg vi i sängen på BB-hotellet på Danderyds Sjukhus och tittade på vårt tredje lilla underverk. Jag tror jag log i ett par, tre dygn.

Jag har ett kort på mig själv några minuter efter att hon kommit ut och jag har det bredaste leende som nånsin fångats på bild. Ett rofyllt lyckligt leende. Totalt tillfreds. 

Och sen fortsatte jag bara så.

Utanför fönstret blommade våren, träden var gröna och hoppfulla.

Sju månader sen.

Det innebär också att det faktiskt bara är prick fem månader kvar tills vi är där igen. 

Fem månader till årets vackraste månad. Det kan man inte tro om man tittar ut. Men så är det.

Jag hade alltid ångest i Maj förut. Vet inte varför men mina tuffa perioder har alltid varit när terminssluten närmar sig. Maj och som nu December. 

Fast från och med detta år har ju Maj för evigt något underbart i minnet. Som överskuggar allt det som av någon anledning sitter i kropp och märg sen tidigare och gör mig nedstämd. 

Nu är Maj månad den månad jag fick en dotter. Mina drömmars och min lyckas månad. 

December har varit tuff hittills men jag kämpar med att inte dras ned för djupt i nåt svart hål av stress, oro eller deppighet. Våga vägra kris!!!

Så jag tänder massor av ljus varje dag. Istället för att förbanna mörkret. 

Och så tänker jag att det är bara fem månader kvar till maj. 

Fem månader. Prick.

Social på avstånd

Min dotter är den gladaste lilla tjej man kan tänka sig. Så nöjd och tillfreds med livet i alla tänkbara situationer. 

Ibland i vagnen, på golvet, med brorsorna, pappa men allt som oftast i min famn. 

Hon har liksom hängt med mig, eller på mig, sen hon kom till världen.

Och hon ler. 

Hon ler de allra sötaste och underbaraste leenden man kan tänka sig. Hennes ögon bli till halvmånar och mungiporna drar upp de mjuka, runda kinderna till små bollar. 

Och hon ler mot alla. 

Hon ler, skrattar och sprattlar med benen för att prata med alla som tittar på henne. 

Det vill säga så länge de håller sig på behörigt avstånd. 

För det är bara i min famn, utom räckhåll från andras händer och armar, som hon ler åt dem. 

Så snart jag försvinner ur hennes synfält eller någon obehörig råkar peta på henne så kommer underläppen fram och tårarna blandas med skräckslagna skrik. 

Ve den som försöker sig på att hålla henne ens en liten stund. 

Ingen får komma i närheten, i alla fall inte särskilt länge. 

Men så fort jag "räddat" tillbaka henne till min famn ser hon på dem och avfyrar samma söta leende igen. 

Och om detta att ha ett blygt barn med en sannerligen stark integritet vet jag inte så mycket.

Jag lär mig hela tiden och förundras över hennes bestämdhet inom det sociala området. 

Hennes bröder var ingalunda reserverade och accepterade ett betydligt större antal famnar vid det här laget. 

Men hon är annorlunda. Det har hon alltid varit. 

Och om sanningen ska fram så är jag inte ett dugg bekymrad.

Hon får bo på mig ett tag till. 

Tredje söndagen i advent

Det är nåt särskilt med vissa söndagsmorgnar. 

När yngste sonen väcker mig med en puss på nästippen och säger "Nu är det frukost mamma". 

Man tassar ner i en sliten pyjamas i det vita och juliga köket. 

Där doftar det kaffe och risgrynsgröt och tända ljus. 

Det sitter en glad bebis i barnstolen och hennes ögon bli till två små halvmånestreck när hon ser mig. Jag får en gomorron-kram av pappan och äldste sonen öppnar 14e luckan i adventskalendern. Där står det att vi ska fira lucia på stallet idag. 

På tvn i vardagsrummet åker Anja Pärsson skidor och ute... Äsch, strunt i hur det ser ut ute. 

Härinne är det i alla fall precis som det ska vara en tredje advent. 

Räddningen

En dag som denna är det lätt hänt att man grubblar över ekonomin. 

Men när jag hämtade min äldste son idag kom räddningen. 

 - Mamma, nu är det bestämt!

- Vaddå?

- Jag, B, V och A har gjort ritningar till nya uppfinningar hela dagen idag. 

Vi ska starta ett företag som säljer uppfinningarna och så snart alla vet om att vi finns kommer vi troligtvis att bli multimiljonärer. 

- Det låter ju perfekt!

- Ja, och så kan du sluta jobba. Jag lovar att du ska få...100:- i veckan av mig. Det blir...5.200 kronor om året!

Ja, vad säger man. Saken är biff!

Vi går mot ljusare tider...

Idag har jag egentligen bara en sak att säga: 

Snart vänder det.

Snart blir dygnets mörker kortare. Minut för minut, för varje dag som går. 

Det vänder. Snart. 

Men man måste ner i det mörkaste mörkret först. Och sen kan det bara gå åt ett håll. 

Uppåt. Framåt. 

Snart vänder det. Snart. 

Kokong

Jag tror att vi som är småbarnsmammor idag har en orealistiskt förväntan om att livet ska kunna fortgå, om inte helt som vanligt, så åtminstone nära på när vi får barn. 

Vi tror att det är ett tecken på kompetens och välfärd att kunna jonglera arbete, barn, man, hus, fritid och vänner samtidigt som man utvecklas själv både på ett andligt och personligt plan. 

Själv är jag ganska trött på alla kändismammor som klagar på familjekaoset - så det är inte det jag gör nu. Jag vill nog snarare hylla det. Eller neka till att kalla det kaos överhuvudtaget. 

Min värld krymper med varje barn jag föder.

Naturligtvis hinner jag mindre och mindre med det universum som kretsar utanför vår lilla kokong som vi åstadkommit härinne. 

Och jag kämpar med att säga till mig själv - det är helt okej. 

Det här är mitt livsverk. 

Här mitt framför näsan på mig har jag tre underverk som jag varit med och skapat. 

Jag är en konstnär varje dag i mina kreativa lösningar på vardagens utmaningar. 

Jag är en fullfjädrad projektledare, en helt okej kock och en inte helt oäven pedagog.

Jag tror att det är bra om vi istället för att hela tiden sträva efter att komma ur småbarnskaoset - vända oss in i det istället. 

Gosa in oss i kokongen och meddela omvärlden att vi kommer ut när vi kan och har lust.

Häng upp en skylt på dörren:

 "Stängt för vinter-ide på obestämd tid" eller bara 

"Är i tvättstugan"

Det är så kort tid i livet som det handlar om.

Förresten - det ÄR livet det handlar om. 

Rapport från decemberdimman

Det går sisådär för mig att vara föräldraledig... Hade ju som mål att vara det i december. 

Denna vecka jobbar jag minst tre dagar och mina att-göra-listor är betydligt längre än jag tänkt mig.

Men möts man av svarta rubriker innehållande ord som "finanskris", "räntechock", "depression" och "lågkonjunktur" varje dag så är det svårt att säga nej till betalt arbete. 

Då får man helt enkelt säga nej till obetalt arbete istället. Som städ och tvätt. Fast det är svårt det också, så då får man väl tillslut betala nån annan för att göra det. 

Idag när jag lämnade på dagis möttes vi av en halverad styrka. Hälften av all personalvar sjuka. Som tur är så var hälften av barnen det också. 25 barn istället för 52. Så nu är det bara en tidsfråga innan inget alls blir som man tänkt eller planerat här hemma i alla fall... Det är bara att hänga med. 

Verklighetsflykt

- Na-na-fö-na-naaaa...

- Lägg av!

- Sluta puttas!

- Här får du!

- Du retas HELA tiden!!!

 - Det var du som börja!

- Det var det väl inte alls, dumma unge...

- Det var det visst!

 - Håll tyst!!!

 - Mammaaaaaaaa han slog mig!

- Det gjorde jag väl inte alls det! Det var ju du som puttade mig först. 

 - Nähä!!!!!

 - Mammaaaaaaaa jag blir galen på att han retas hela tiden!!!!

 - MAMMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!

- MAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!

Mamman: ..........

Ur mamman kommer det inte ett ljud. Hennes huvud värker, hon har fem ilskna blåsor i munnen, magkatarr, trötta ögon, väger på tok för lite och nånstans på vägen i ovanstående dialog försvann hon långt bort. Till nåt varmt ställe med pool och paraplydrinkar. Där ligger hon nu och sover i skuggan med en bok uppslagen över magen. Hon har läst samma sida flera gånger och alltid somnat ifrån på samma ställe men det gör inget. Hon har ju all tid i världen. 

Kanske ska hon masa sig iväg och få en shiatsu-massage senare. Eller kanske inte. 

Kanske ska hon äta massor av god mat som nån annan lagat ikväll. Alldeles säkert ska hon det. 

Och sen kanske hon ska ta ett kvällsdopp i det ljumma havet och sen.....

- Mammaaaa????? (Plopp)

Dags att börja hacka lök. 

Sikta mot stjärnorna

Idag hade min äldste varit ledsen på fritids. 

De hade övat till Lucia-tåget och han hade ställt upp på att vara stjärngosse. Alla andra grabbar vill ju va tomtar men han och bästisen ska va stjärngossar och sjunga Staffansvisan. 

Så var det det där med att läsa vers. Han ville ju så gärna det och har aldrig fått. Inte något år har det varit hans tur men i år trodde han att det var det. 

Men se det fick han inte. För man får inte ta för stor plats. Alla ska synas och höras lika mycket. Oavsett om de vill eller inte. 

Jag vet ju att det måste beredas plats för alla. Självklart.

Ändå känner jag så innerligt för honom i de där stunderna. 

Det ska stävjas, stöpas och dämpas. Tas ner på jorden istället för att skjutsas vidare mot stjärnorna. 

Och oj, vad jag känner igen mig. Jag ville ju alltid stå längst fram på alla scener, höras mest, sjunga högst. Allt som oftast fick jag inte. Trots att ingen annan heller ville så fick jag inte i alla fall. Bara för att visa att man får inte vara för mycket. För ofta. 

Och man ska inte tro att man är nåt. 

Fast man är det. 

För det har jag i alla fall lärt min son. Att han är nån - alldeles speciell. 

Så han argumenterade till sig några extra minuter i rampljuset i alla fall. 

Han ska spela "Bjällerklang" på synt. 

Och jag ska va där. Jag ska jubla och gråta av lycka. 

Schack Matt

Igårkväll frågade Leo om vi kunde spela schack.

Okej sa jag där jag satt på hallgolvet och vek tvätt. 

Sen hör jag följande dialog utspela sig i Leos rum mellan honom och hans lillebror: 

- Ska du spela schack med mamma, Leo?

- Ja.

- Schack Matt heter det va?

- Precis. Och det är exakt vad jag kommer att säga till mamma efter ungefär två minuters spel. 

- Exakt.

Mamman på hallgolvet: !!!!!!!!?????????

Hur det gick? Jag vann faktiskt. Man kan lugnt säga att jag koncentrerade mig extra mycket och att han ändå var på vippen att vinna trots att han kollade på julkalendern under tiden. 

Och det där med två minuter är HELT fel. Det brukar ta minst tre och en halv innan han vinner...

Besvärliga mamman

Jag är egentligen inte konflikträdd på något sätt. Eller är jag det?

I ganska många år har jag nu övat på att säga ifrån och vad jag tycker i alla möjliga tänkbara situationer utan att för den skull vara överdrivet elak eller inte ta hänsyn till andra människor. Det är i sanning en balansgång det där när man både ska ta hänsyn till sina egna och andra människors känslor. 

När det kommer till mina barn blir det på något sätt ännu knepigare. Så snart en situation uppstår i skolan eller förskolan där något av mina barn blir behandlat på ett felaktigt eller kränkande sätt väcks ju naturligtvis lejonet i mig. Precis som det ska vara. 

Jag har en i det närmaste manisk strävan efter rättvisa och är det något jag vill att mina barn ska känna så är det att de har en mamma att räkna med. En mamma som står upp för dem och på deras sida. Vem ska annars göra det?

Men avvägningen är alltid lika svår. Ska jag ta konflikten med personalen och riskera den relation jag försökt att bygga upp med dem? Ska jag ta frågan till högre instans och riskera att mitt barn i slutändan får sota för mitt agerande i form av ogillande och ännu mer orättvis behandling. Hur mycket vågar jag bråka?

Att lämna förorätter helt därhän ligger som sagt inte i min natur och det känns oerhört viktigt att barnen ser att jag åtminstone försöker agera i deras sak. 

Men jag är alltid lika rädd. 

Och jag kastas mellan känslan av stor lejonmamma och liten mobbad unge. 

Hur man än gör så har man arslet bak brukar det väl heta. 

Jag hoppas i alla fall att jag i slutändan förmedlar kärlek till mina barn och att det inte är okej för någon att behandla dem illa - varken barn eller vuxna. 

Sen går det väl ändå inte att komma ifrån att livet är hårt. 

Och tyvärr ofta orättvist. 

Lösningen

För ett par veckor sen beklagade jag mig över att jag träffade mina vänner alldeles för sällan på grund av att så många och långa förberedelser krävdes... Jag efterlyste nån lösning på detta problem och nu har jag hittat en. 

Catering eller hämtmat!

Alla tjejer som kommer ikväll har varit hemma hos mig på middag förut. De vet således att jag brukar kunna laga nåt smaskigt om jag vill och har tid. De har också alla sett mitt hem perfekt städat förut. Så ikväll blir det lite annorlunda.

Hämtmat och lite skit i hörnen. Omväxling förnöjer som det brukar heta. 

Jag tänkte sätta ribban lite lägre så att vi alla kan ses oftare och inte känna att det måste vara på ett visst sätt om vi ska kunna träffas. 

Så att de alla kan tänka tillbaka på den där kvällen hos Linn när hon varken hade städat eller lagat maten - men att det var hur trevligt som helst ändå. 

Bemärkelsedag

Idag fyller jag 33 år. 

Just imorse, efter en natt då jag blivit väckt åtminstone 33 gånger, kände jag mig betydligt äldre. 

Jag har faktiskt alltid känt mig äldre än vad jag är.

Jag blev myndig långt innan 18, vuxen i ordets alla bemärkelser långt innan 25 och 30-årskrisen tog jag många år innan den borde kommit. 

Men nu har min ålder hunnit ikapp mitt sinne tror jag.

Det räcker så här. Jag behöver inte bli äldre nu. 

Lagom ung och lagom gammal.

33 år och 3 barn. 

Hurra, hurra, hurra.

En doft av liv

Hon luktar så underbart gott. 

När jag försiktigt drar in doften av hennes runda, mjuka huvud just efter att hon somnat i min famn så fylls jag av...liv.

Doften är en blandning av nytvättade lakan som fått hänga ute och torka i vinden, daggvåta rosor i gryningljus och nybakta kanelbullar med mjölk. 

Den letar sig in alla mina sinnen och finns etsad djupt inne i min märg. 

Jag skulle kunna urskilja henne bland miljoner barn bara på hur gott hon luktar. 

Sniff, sniff - där är min unge. Min.

Fortfarande, går inte en dag, faktiskt knappt en timme utan att jag stannar upp, tittar på henne och tänker: Jo, det är verkligen sant. Hon är här, hon är min, hon finns. 

Ännu har inte en kväll passerat utan att jag tackat Gud för att jag fick bli hennes mamma. 

 

Och den del av mitt hjärta som längtade och önskade är nu så fylld av kärlek och ljus. 

En bit av mitt hjärta väntade på henne. Har alltid väntat.

Och nu finns hon.

Nu finns hon.

Ett klipp

Idag har jag övat på konsten att göra av med en ansenlig slant på nästan ingenting. 

Hur man gör det?

Jo, man beställer klipptid till sina två pojkar. Det är en fördel om pojkarna har osedvanligt tjockt och vildvuxet hår som nu kommit ner en bra bit över ögonen. Sen kör man in i till stan i lagom mycket snöstorm och springer in på en icke helt otrendig och citychic frisörsalong. 

Väl på plats sätter sig pojkarna en efter en i frisörstolen och säger: 

"Du får inte klippa mer än lite grann här i bak för jag ska spara till långt hår, hårdrockshår."

Efter dryga timmen får man sen betala åtskilliga hundralappar för att pojkarna inte blivit klippta alls. 

Hur det ska gå på onsdag när jag själv ska till samma ställe vågar jag knappt tänka på...

Vad kommer det att kosta att INTE klippa allt det hår jag ändå tappat av amningen samt knappt färga nåt alls?

Nej, jag tror jag ska klippa mig rejält på onsdag. 

Vem vet  - det kanske blir jättebilligt.

Han dansade med mamma...

Så stod han där och väntade. 

Han hade klätt sig i skjorta, väst och sina finaste byxor. Kammat luggen åt sidan. Jag hade min längsta och vitaste klänning på mig precis som han sagt att jag skulle. 

Tålmodigt inväntade han den finaste musiken från Dansbandskampen på TVn. 

Sen gick han fram, bugade sig och sa "Får jag lov?". 

Jag sa ja såklart och sen dansade vi vackert och innerligt medan Scotts spelade "Right here waiting". Efteråt grät jag en skvätt och tänkte att den här kvällen kommer jag att minnas i hela mitt liv. Finaste, dansande, virvlande, underbara Noel. 

När jag lite senare stoppade om honom och sa gonatt berättade han att han känt sig lite blyg i början men att det gick över. Sen sa han att han älskar mig två varv runt universum. 

Och jag, jag är världens lyckligaste mamma.

Den första snön

Minns du hur det var? 

När man vaknade på morgonen och kände att nåt var annorlunda. Att ljudet från omvärlden liksom dämpats en aning och att ljuset utifrån plötsligt var ett annat. 

Och hur man tittade ut och såg det allra första snötäcket som sänkt sig över trädgården, gatorna och träden. Skrattet spred sig inombords som en värmen från en kopp varm choklad. Man kastade sig ut för att göra snöänglar, åka pulka och smaka lite på snön. 

Det är lika härligt nu. Och ännu härligare att se sina barn stå i pyjamaser framför fönstret och hoppa upp och ner av lycka. 

För det blir verkligen ett annat liv därute. Fint och vitt istället för lerigt och grått. Torr kyla istället för rå och fuktig. Trädgården blir ett härligt äventyr igen istället för en död yta. Det blinkande skenet från plogbilen åker förbi och plogen ordnar små snödrivor utmed vägarna som man kan hoppa i. Det hörs återigen hissnande skratt från pulkabacken strax intill där det varit tyst och stilla så länge. Grannens uppfart är prydligt skottad och det blir rimfrost på mina gamla fönster så att de inte alls ser otvättade ut utan alldeles sagolika.

I minst fyra dagar ska vi få ha det så här nu enligt SMHI så passa på att njuta. Det kanske är den enda snö vi får i år. 

Städtantens bekännelser

Idag har jag städat ut sjukdomen ur huset. 

Visserligen sitter det ett par hostande knyten i soffan fortfarande men de lyfte snällt på fötterna när jag kom farande med min dammsugare. Och febertermometern har åkt in i skåpet igen strax bredvid alvedonen och hostmedicinen. 

Det finns inget mer tillfredsställande än att göra rent hus efter en veckas sjukstuga. Torka bort alla baciller, vädra ut unken luft och sopa upp snytpapper och tomma medicinburkar.

Det är som om jag med städningen sätter punkt för eländet. Nu får det vara nog. Nu får det vara friskt helt enkelt. 

Jag hoppas att bacillerna håller med mig. För jag tänker inte städa igen förrän nästa fredag. 

Sådetså.

Brev från Utopia

Det finns en film som heter "Det blir aldrig som man tänkt sig". Just nu känns det som om den rullar varje dag härhemma. För visst var det en utopi, de här planerna jag hade för dagen, för gårdagen, för morgondagen och helgen... Varför trodde jag ens i min vildaste fantasi att alla skulle vara friska och krya vid det här laget så att jag skulle hinna ikapp mig själv och njuta en stund av något annat än sjuklägrets innevånare i soffan samt deras lämningar över hela huset. 

Imorron skulle vi ha åkt till min lilla guddotter och uppvaktat henne på den annalkande födelsedagen. Men hon är ett novemberbarn - precis som jag. Och att vara född i november är lite som att vara född mitt i sommaren. Ingen kommer på ens kalas. På sommaren är alla bortresta och i november är alla sjuka. Magsjuka, influensa, streptokocker, hosta, feber, vattkoppor, ja allt möjligt härligt florerar dessa tider i den offentliga miljön och sätter stopp för all social samvaro. Särskilt festliga sammankomster med tårta. 

Så nu återstår det att se hur många av oss som är friska om drygt en vecka när jag bjudit hem mina tjejkompisar för första gången på ett år. 

Oddsen känns skyhöga.

Fryslort

Imorse var det ett par minusgrader. Jag satte på mig min röda vinterjacka som är så varm att man egentligen svettas i den om det är varmare än 10 minus ute. Mina bekväma vinterstövlar, mina tjocka tumvantar, halsduk och mössa åkte också på. Så travade jag iväg mot babysången. 

På vägen mötte jag en tjej, skulle tro att hon var en så där fjorton. 

Hon hade kortbyxor, visserligen med nylonstrumpbyxor under, ett par höga läderstövlar samt en kortkort jacka som hon fick hålla ihop över magen eftersom den säkerligen inte gick att knäppa. 

Och jag log. 

Tänk vad man frysit i sina dagar bara för att vara snygg. Och vad obekvämt man haft det om fötterna. 

Numera är jag i det avseendet tant så det visslar om det. Bekvämt och varmt måste det vara. 

Speciellt med tanke på att jag har en hallux rigidus på vänster fot. Men det är en helt annan historia...

Stressmage

Idag har jag jagat mig själv hela dagen känns det som. Och jag vet att det kommer att bli en likadan dag imorron. 

Maken är sjuk och nedbäddad. Jag har för många jobb inbokade. Tre barn som ska spela piano, äta bebispuré, gå på utflykt och pappans febertoppar genererar högar med tvätt. 

Så runt lunch kom han på mig med att springa omkring och plocka upp saker från golvet samtidigt som jag slevade i mig en tallrik fil. Han protesterade högljutt och sa att om jag inte sätter mig ner när jag äter mat så kommer jag att dö i förtid. Han har ju rätt. Jag skrattade lite innan känslan av bedrövelse kom över mig. För vid det laget hade jag varit ner i tvättstugan med samma tallrik fil och slängt in en tvättmaskin feberlakan samt tagit upp middagsfisken ur frysen... 

Annars har jag idag gjort två jobb inne i stan, ringt 12 jobbsamtal, skrivit manus till poster och mailutskick, laddat ner bilder, mailat med ca 16 personer, bytt fem blöjor, ammat fyra gånger, matat två bebismål, hämtat skol- och dagisbarn, skjutsat till pianolektion, sprungit in på bibblan och lämnat tillbaka försenade böcker, kutat in på apoteket och köpt Ipren och alvedon, åkt hem med barn, lagat mat, åkt och handlat dricka och frukost på ICA, spelat UNO med Noel, läst läxa med Leo, tvättat allihop, bäddat om, läst saga för Noel, nattat Stella, packat gympapåse, lagt fram kläder för morgondagen och förberett matsäcksryggsäcken och skrivit det här. Och nu orkar jag inte mer.

Nu ska jag ta mammaledigt i december. Jag måste faktiskt det. 

Favvis-Emma Hamberg

Efter ett par, tre förvirrade mail-krokar som jag vilt slängde omkring mig tidigare i veckan så fick jag tillslut kontakt med Emma Hamberg. 

Jag kom ju på att det vore så strålande roligt om hon ville komma till Mammakvällen här i Sollentuna och prata lite om sin nya bok "Husmorsorna - The ultimate köksalmanacka". Att det skulle passa så bra eftersom hon också är mamma härifrån Sollentuna, öppenhjärtig och en sån som man tror att man skulle vilja dricka te sent en kväll med. 

Åså kunde hon komma! Och hon ville trots att jag inte alls kunde erbjuda guld och gröna skogar som kompensation. Och fastän jag bara växlat några ord i ett par mail med henne så är hon en ny favvis. För man känner redan på hälsningfrasen att mailet är skrivet på en varm plats med en omtänksam hand. 

Hon är dessutom en alldeles strålande bloggare. 

Länken finns i listan härintill. 

Heja Emma!

 

Middagsplanering

Vi hade en liten fin familj på middag igår. Ett par gulliga vänner och deras 8-månaders dotter. 

Och varje gång man ses så tänker man att man borde ju träffas oftare. Och varför har man inte fler middagar än typ denna enda på ett halvår.

Jag vet varför. 

För även om jag försöker sänka kraven på mig själv, dra ner förväntningarna och tänka att det behöver inte vara så stort eller krångligt så innebär en lördagsmiddag ändå drygt en veckas planering och tankeverksamhet från min sida. Det handlar mest om tidsplanering. När ska det handlas, gås på systemet, städas, när ska jag planera vad vi överhuvudtaget ska äta osv, osv. 

Så middagen finns i mitt medvetande under hela veckan och allt jag gör är liksom ett led i att förbereda för gästerna ankomst. "Jag plockar upp de här strumporna idag så slipper jag göra det på fredagkväll, för då ska jag ju förbereda efterrätten...osv, osv" 

Jag vet att det är knäppt - men likväl är det en realitet. 

Visst kanske man skita i att städa, servera pyttipanna och skratta och ha roligt ändå. Men jag tycker om att laga god mat och göra fint hemma för att gästerna ska trivas. 

Och jag tycker ju att mina vänner är värda alla ansträngningar i världen. 

Måste helt enkelt försöka hitta någon gyllene medelväg och någon typ av balans i alltihop...

Någon som har nåt tips?

Hälsningar: mamma med många vänner som hon träffar alldeles för sällan.

Änglarnas tofflor

Jag tror på änglar.

Ja, jag tror på Gud också men det är ett annat inlägg...

Vid minst två tillfällen i mitt liv har jag sett dem. Ännu fler gånger har jag märkt deras närvaro.

Den senaste gången jag verkligen såg dem var när jag födde vår andra son. 

Under förlossningen var jag vid ett tillfälle så smärtpåverkad att jag på fullaste allvar trodde att jag inte skulle överleva. Just när det var som allra värst försvann världen omkring mig, det blev mörkt och tyst och tre ljusgestalter kom emot mig. Det var som om jag blev räddad undan det värsta och efter en stund drogs jag tillbaka till rummet, ljuden och människorna runtomkring mig igen. Strax därefter föddes vår son och jag visste att vi inte var de enda som vakade över honom i rummet. 

Det var frid i de där ljusen. Frid och öm kärlek. 

Om man öppnar sitt sinne kan man se spår av änglar lite överallt. 

Till exempel kan de se till att nycklarna ligger i rätt ficka när man bär bebis, skötväska och kassar till dörren och fumlar och letar med den enda lediga handen. 

Man kan känna deras närvaro i ett tyst rum om natten just när man ska till och somna in och svävar mellan dröm och verklighet. När man plötsligt vet att någon ser på en...

Idag ser jag spår av dem överallt härhemma. 

För du vet väl att dammtussar är änglarnas tofflor? Så det är ingen idé att dammsuga under sängen. Man vill ju inte att änglarna ska förkyla sig och bli sjukskrivna nån längre tid....

Nåt i hästväg...

Jag är en ridtjej.

Ingen stall-och hästtjej alltså utan en ridtjej. (Om man nu kan kalla sig för tjej när man snart passerat 33). 

Det innebär att jag älskar att rida men inte nödvändigtvis att borsta, kratsa, mocka eller hänga i stallet. Varje onsdag sätter jag på mig mina ridkläder och far iväg. När jag kommit så långt som till stallbacken på Solna Ridskola så tar jag mig fram med små hoppsasteg den sista biten in i klubbhuset - så barnsligt roligt tycker jag att det är. 

Det är något utpräglat mystiskt och härligt att skapa ett samspel med en häst på 250 kilo. Att med små, små hjälpmedel få den att göra som man tänker att man vill att den ska....liksom....

Och man får kämpa! Det är den allra skönaste och roligaste form av träning man kan tänka sig. 

För ridningen är det enda jag gör i veckan enbart för min egen skull och bara för att det är lustfyllt. Fritt från måsten och förpliktelser. 

Det ligger dessutom så långt ifrån allt annat jag pysslar med och kräver ett totalt fokus vilket gör att man slutar tänka på allt annat för en stund. 

Jag skulle kunna fortsätta länge i ämnet men nu håller mitt nytvättade hår på att självtorka så jag måste sluta. Annars kommer jag att se ut som fågelskrämma resten av dagen...

Mammakväll

Ville bara som hastigast informera om att nästa Mammakväll på Scandic Star i Sollentuna kommer att gå av stapeln den 19/2-09 så rita in det i kalendern redan nu. Det kommer att bli superbra i år! Återkommer snart med mer info...

Himlen måste sakna en ängel

När han föddes förändrades mitt liv för alltid. 

I hans ögon ser jag en del av mig själv och ibland en glimt av himlen. 

Hans själ är djupare än jag vågar ana, hans hjärta större än jag kan förstå. 

Han går aldrig förbi mig utan lätt smeka min kind, krama mig eller, om han är utom räckhåll - le det allra finaste leende. 

Han har aldrig, verkligen inte en enda gång i hela sitt 8-åriga liv sagt ett fult eller ont ord till mig. 

Jag skrev sången "Himlen måste sakna en ängel" till honom för att försöka sätta ord på mina känslor. 

Den ger en aning och slår an en sträng men jag kan egentligen aldrig någonsin förklara hur mycket jag älskar honom. 

Fast när jag säger gonatt till honom så ser jag i hans ögon att han ändå vet. Och inget annat spelar någon roll. 

Närhetsprincipen

Vi har ganska nära till dagis. Morgnar som denna är det en skänk från ovan.

Då kan man nämligen dra upp rullgardinen och titta ner på förskolans gård och upptäcka sin lilla 5-åring springa omkring med reflexväst. Det innebär att han ska till skogen på utflykt. 

Sen kan man utan vidare springa ut i pyjamas och gummistövlar, hoppa upp i komposthögen och sträcka över hans ryggsäck med matsäck som man glömt att skicka med. 

Hårdrock

Det är ganska ironiskt ändå. 

Ibland slår man knut på sig själv för att vara en närvarande, engagerad och lyhörd mamma men hör ändå bara tjat och gnäll. 

Så kommer man på att man kan spela "We're not gonna take it" på piano och som genom ett trollslag är man världens bästa och coolaste morsa...

Världens Bästa Pappa

Idag måste jag få skriva en rad om den pappa som jag så lyckosamt valde till mina barn och som turligt nog valde mig som mamma till sina....

Han är nämligen världens bästa. 

Han är en så oerhört kärleksfull och varm pappa till Leo, Noel och Stella. Han ser dem, rör vid dem, tröstar dem, kramar dem, busar med dem, leker med dem men framförallt så älskar han dem villkorslöst, fullt och starkt. 

Han är en sån pappa som låter sina barn sjunka in i famnen tills de gråtit färdigt. Som aldrig någonsin släpper taget först när de kramar honom och som aldrig, aldrig förminskar barnen inför andra människor. 

Han är en sådan pappa som alla barn borde få ha. 

Och lyckliga vi som fick honom. 

Grattis på Fars Dag, Anders!

Lördans

Imorse löste vi melodikrysset och jag kunde tillochmed 

dubbelfrågan om Ernst Rolf. 

Ikväll ser vi på Dansbandskampen. 

Noel älskar att dansa styrdans med mig ända sedan vi åkte på 

kryssning för några månader sedan. 

Han stod och tittade på dansgolvet och bandet som spelade 

när jag sa "Får jag lov?". 

Och jag glömmer aldrig hans blick den gången. 

Hur han högtidligt tog min hand och gick med mig ner 

på dansgolvet och sedan högst allvarsamt dansade i tur och ordning 

en foxtrot och en bugg med sin mamma.

"Det är så fint när din kjol svänger så där" sa han. 

Och sedan dess är dans vår speciella grej. 

Så vad säger ni? Melodikrysset och Dansbandskampen. 

Är det nåt för en 33-åring en lördag?  

Man kan undra vad jag kommer att pyssla med när jag är 70... 

Klubbing i Barcelona månne....?

Tidsletande

Har ni, som jag, undrat var alla borttappade udda fingervantar tar vägen? Enstaka strumpor, kulspetspennor och saxar som jag vet att jag köpt hem. Alla mössor och kepsar, gympapåsar med våta handdukar i, nappar och livsviktiga snuttefiltar... 

Jag försäkrar att om jag skulle lägga ihop all tid som jag letar efter familjens försvunna galonisar, matteböcker och kulpåsar så skulle den räcka till att läsa minst 10 av de där böckerna jag aldrig hinner läsa. Jag skulle plötsligt ha tid att yoga, träffa kompisar och skriva minst ett par, tre romaner. 

Hmmmm... Jag anar en konspiration. 

Kanske dags att börja leta tid istället för prylar... 

Gospelglädje

Jag sjunger i en Gospelkör. 

I ca två år har jag nu varit alt i Kummelby Gospel. 

Musik är ju en del av mitt yrke och oftast är jag solist i olika sammanhang. Men så kom det sig att jag gick på adventskonsert med Kummelby Gospel och märkte att jag saknat körsången oerhört. Jag är skolad i musikklass där körsång är en stor del av undervisningen så den biten har liksom fattats mig den senare delen av mitt liv. 

Att sjunga gospel är så fantastiskt, roligt och underbart! Det passar mig dessutom alldeles utmärkt eftersom sångsättet mer liknar en solists teknik - fast i större grupp om du förstår vad jag menar. 

Och sen är det denna sångglädje! Jag kan vara precis hur trött och energifattig som helst när jag beger mig till kyrkan i mörka novemberkvällen. Men efter bara några minuters körövning är jag ett sprudlande energiknippe som har svårt att sitta still och vara tyst (även om man faktiskt måste det också ibland på övningarna;). 

Vi har en superb ledare. Hon har en röst som fyller det allra största tomrum med värme och behaglig rysning. Hon kan få den surmulnaste körmedlem på gott humör och hon är fenomenal på att förmedla just denna sångglädje och teknik som är specifik för gospel. 

Att hela tilldragelsen sker i kyrkan med allt vad det står för och innebär gör det hela alldeles perfekt!

Vi är bra också - faktiskt riktigt, riktigt bra stundtals. 

Ibland, som imorse, önskar jag att jag kunde öppna en garderobsdörr och där bakom skulle gospelkören stå och sjunga nån svängig dänga ur repertoaren. Då skulle ingen morgon kännas seg och motig. Faktum är att jag skulle önska att alla fick sig lite gospel till livs då och då. Det är som vilken vitaminkick eller energiboost som helst. 

Så om du vill smittas lite av denna glädje, kom då till Kummelby Kyrka följande datum: 

9/11 kl. 10.00 Gudtjänst med Kummelby Gospel

29/11 kl. 14.00 Adventskonsert tillsammans med Kyrkokören

10/1 kl. 15.00 Gospel i juletid, vår egen konsert. Entré 80:-.

Välkommen!

Fullkorn

HJÄLP! Min 8-åring vägrar äta vanliga makaroner! 

- Det ska vara fullkorn, säger han.

Ur led är tiden...

Hjärnskapning

 - Mamma, jag vill titta på "Madicken och Hjärnskapningen".

Noel, 5 år.

Ser ni filmen framför er...?

Oro

Från det att graviditetstestet visar ett extra blått streck föds den oro i en förälder som jag misstänker kommer att bli livslång.

Naturligtvis en massa andra känslor med - men dock en stor portion oro...

Först över graviditet och förlossning och sen när barnet väl är där så blir ju oron ännu mer påtaglig. 

Jag minns att jag första gången ibland tänkte att det var mig övermäktigt. Att jag inte stod ut med att vara så orolig i resten av mitt liv. 

Det där går ju naturligtvis i vågor och man lär sig att leva med oron. 

Men den finns där ständigt...som ett hot runt hörnet. En evig brasklapp. 

För det är ju så att man kan inte älska något så högt och innerligt utan att ytterst vara rädd att mista det eller att det ska fara illa. Kärleken och oron går därför hand i hand, sammanlänkade ironiskt nog.

Men jag tror att det också är oron som gör oss till bra föräldrar. Som gör oss vaksamma och uppmärksamma på om något inte står rätt till, som får oss att reagera och ta det säkra före det osäkra, som gör oss till engagerade föräldrar. 

Jag försöker att ta min oro på allvar. Göra den till min bundsförvant. 

Faktum är att den är bästis med min intuition och magkänsla. 

Ibland spelar den dock mig ett spratt och skapar en rad av dansande hjärnspöken. 

Men bara ibland. 

Jag är mamma - alltså är jag orolig. Undrar vad det ordspråket blir på latin...

Dammigt

- Mamma, jag vill inte gå ut idag. Det är så dammigt.

Noel, 5 år, den dimmiga morgonen då Obama blev vald till USA's 44:e president. 

Änglavingar

Kom hit ni änglar och bred ut

er vinge runt mitt barn

Och skydda det tills mörkrets slut 

och natten blir till dag

Väv stjärnors stoft och månens ljus

i barnets drömmar in

Slå vakt omkring vårt lilla hus

och barnaskaran min

Kom änglar hit och sjung en sång

en himmelsk melodi

som minner om var vi en gång

fick börja detta liv

Låt barnet vakna tryggt och visst

att störst är kärleken

Och låt mig be er sen till sist

Kom åter snart igen

Vardagslyx

Idag när jag åkte och jobbade själv en timme och lämnade man och sjuka barn hemma så hade jag handväska över axeln istället för skötväska. 

Det kändes lite lyxigt...

Doktor Mamma

Att vara trebarnsmamma kan ibland liknas vid en grundläggande vårdutbildning. Det känns som om jag har en ganska hög grad av kunskap när det gäller allmänmedicin vid det här laget och vi besitter med säkerhet ett av norra Europas mest välfyllda husapotek. 

Det händer till och med att vänner ringer mig istället om det är lång kö till sjukvårdsrådgivningen...

Ve den läkare eller sjuksyster som i enlighet med primärvårdens mått på servicegrad försöker förmå mig att avvakta nåt dygn till innan vi får komma in. Eller påstår att ett halsprov är helt onödigt om barnet inte har feber. 

Somliga skulle kalla mig målmedveten i min kontakt med vårdinrättningar - andra kanske nåt i stil med häxa. 

För är det något jag har lärt mig så är det att man måste skrika och vara lite besvärlig för att få den hjälp man behöver. Idag vet jag när det är nåt knas med mina barn. Det visste jag oftast redan som förstagångsmamma också men då var jag inte lika påstridig. Så när man suttit i telefonkö en timme till närakuten och sköterskan frågade om det var mitt första barn och om jag provat med koksaltlösning i näsan, jag då vågade man inte säga att man faktiskt i hela kroppen VISSTE att han hade öroninflammation. 

När något av mina barn är sjuka nuförtiden så ringer jag inte någon rådgivning längre. Jag ringer helt sonika upp och säger: "Min son har halsfluss och jag behöver få en tid idag till en läkare". 

Det är dessvärre så att man helst ska behöva ställa diagnosen själv för att få rätt hjälp. 

Och väntar man på en remiss så måste man jaga den, se till att den kommit fram ordentligt och sedan själv skynda på den med ett par, tre telefonsamtal. Väntar man på provsvar så måste man ringa upp och kolla dem även om man fått löfte om uppringning vid avvikande resultat. 

Idag förmådde jag vår husläkare ta halsprov på oss alla fem i familjen trots att bara två av oss hade inbokad tid och en av oss egentligen var för liten för att vara patient på mottagningen. 

En av oss hade streptokocker och det var han som hade minst symptom av barnen och som de inte tyckte att det var någon idé att kolla. 

Det är bra att vara lite häxa ibland. Häx-doktor.

Noel Mittemellan

Min yngste son är fem år. Han har just fått en lillasyster och är nu både storebror och lillebror. 

Han älskar verkligen sina syskon. Storebror är hans bäste vän och idol. Men åttaårige Leo är inte lätt att följa i fotspåren. Han är så duktig, framåt, social och har väldans lätt för att lära. Noel springer och springer men kommer ju aldrig riktigt ikapp...

Och så kom lillasyster. Söt som socker hamnar hon i allas blickfång och knän. Enda bebisflickan i släkten. Noel är en fantastisk storebror till Stella. Han kånkar kärleksfullt omkring på henne, pussar henne, hämtar hennes napp och får henne att skratta. Ibland säger han att han önskar att de kunde gifta sig. Ibland säger han att han önskar att han också vore lika liten som Stella för då skulle vi tycka om honom lite mer... Och i hjärtat skär det när han säger så. 

Noel är mittemellan nu. För stor för att åka vagn och ammas, för liten för att sova över hos kompisar och bygga stora legobyggsatser. 

Men han är så otroligt fantastisk, Noel. Han kan springa hur långt och snabbt som helst för att i nästa sekund sitta helt still och vara totalt fokuserad. Han är mjuk, empatisk och snäll men låter ingen trampa på honom. Tjejerna på dagis älskar honom och han tar emot pussar i massor hela dagarna. Han ritar de mest fantastiska, färgglada konstverk man kan tänka sig och han har just lärt sig läsa. Dessutom kan han enklare mattetal och lägger alla sångtexter på minnet i ett huj. Han är humoristisk, stark och är jättebra på att dansa. 

Men just nu verkar jag inte riktigt lyckas förmedla hur underbar jag verkligen tycker att han är. Dagarna tycks bli en evig kamp och fyllda till bredden av konflikter. 

På natten kommer han krypande under mitt täcke och viskar att han älskar mig och då håller jag honom hårt, hårt. 

Min fina, fina Prins Noel - om du bara kunde förstå hur jag älskar dig. 

Så nära

Är du hungrig?

Så, så....här, nu ska du få mat.

Det är tyst runtomkring oss. 

Det enda som hörs är ett svagt snusande när du andas genom näsan 

och ljudet av klunkarna du sväljer. 

Då och då smaskar du till och tar ett nytt grepp. 

Din hand smeker och trevar. Stannar upp och tar tag när den hittar min. 

Så sitter vi, sammanlänkade, sammanbundna.

Efter en stund släpper du taget.

Så sneglar du upp på mig. 

Ler. 

Tar ett nytt tag.

Blundar och somnar.

Så nära, så underbart nära.

Och för en stund stannar världen.

Amning

När jag ändå är i gång så tar jag det här med amning också. Egentligen är min tanke runt detta helt i linje med min sömnstrategi - dvs att jag inte har nån strategi.

Återigen så tog det två barn innan jag kom på att bara jag ammade i den takt bebisen ville så blev det allra bäst. Det låter kanske självklart idag men jag vet att det är många råd och riktlinjer att värja sig emot, framförallt om förstagångsmamma. Jag minns att jag stod och grät på BVC med min förste lille kille eftersom han bara åt och åt och gick upp massor i vikt. Varje gång jag skulle väga honom fick jag kommentarer om att jag måste försöka glesa ut amningarna och jag kände mig som en usel mamma. Andra sonen var smal och hungrig redan från början och hade dessutom en hög förbränning. Han var hungrig konstant - det är han fortfarande - men jag var livrädd för att mata honom för ofta och för mycket. Jag gick återigen på tidsintervaller och rekommendationer istället för att verkligen lyssna på hans behov. 

Den här gången har jag ammat när dottern varit hungrig. Och konstigt nog har det blivit med ganska jämna intervall om tre timmar. Dessutom har hon som sagt sovit bra om nätterna. 

Många har frågat mig om vi har fått in bra rutiner, vilka tider hon har och så vidare. Och jag har svarat att "Jag vet inte riktigt. Hon äter när hon är hungrig och sover när hon är trött" 

Såklart. Så fungerar ju bebisar och även vuxna om vi bara skulle få chansen. 

Strunta i gliringar om för dålig viktuppgång eller för mycket mat. Ammande bebisar växer i skov och inte efter nån medioker kurva. En del bebisar går inte upp så mycket alls i vikt och en del är små michelingubbar innan de börjar gå. Det är helt okej att inte följa normen så länge barnet är nöjt och tillfreds. Och är det inte tillfreds - så prova att amma oftare. Hellre än mer sällan i alla fall.

Amning är heller inte bara ett sätt att utfodra barnet på - det är ju också bebisens sätt att tanka närhet och kärlek - och vem kan säga att man kan ge för mycket av sånt till ett barn.

Kanske självklarheter för en del men att amma kan faktiskt vara lättare sagt än gjort. 

Det är en härlig liten konst. Och idag har vi med blandade känslor tagit första steget mot att sluta: En sked gröt. 

5 minuters metoden

Det finns många råd och rön kring hur man bäst får de små att somna på ett bra sätt om kvällarna. Nu när jag är trebarnsmamma känner jag att jag med gott samvete kan uttala mig i ämnet. Mitt svar är enkelt: Det finns inga svar. 

Det finns inga givna eller universella metoder för att få den lilla bebisen att somna själv eller ens somna alls. Tro mig - jag har testat dem alla. Jag har kört bil genom koliknätter, guppat, sjungit, masserat, badat, provat egen säng, provat våran säng, matat, inte matat osv, osv. Jag har haft fasta, lugna kvällsrutiner och jag har busat dem till sömns.

Vissa saker har fungerat ibland och ibland inte. Så fort man fått in en rutin så ändrar den lilla bebisen sig och tycker att man borde göra på nåt nytt sätt. 

Jag kan bara konstatera att alla barn är olika och dessutom ändrar de sig under resans gång. 

Vår nyaste lilla bebis lägger jag ner i hennes säng som står bredvid vår. Jag viskar "Gonatt, min skatt" i hennes öra och sen går jag därifrån. Och hon sover! Det tar högst 5 minuter men klassas knappast som någon metod. Och det är heller inget resultat av någon brysk avvänjning. Hon var sån när hon kom. Vårt första barn somnade bara i vår famn och vårt andra ville helst inte somna alls om han fick råda. Nu sover de alla - som stockar. Men det fanns en tid då jag på fullt allvar trodde att jag aldrig skulle få sova en hel natt igen. 

Vår dotter har sovit otroligt bra men just nu har hon en period då hon vaknar ofta och äter mer på natten. Och jag tänker att det är bara att hänga med. Nu är det så här - imorron är en annan dag. 

Den enda metoden som funkar, oavsett barn, är att helt enkelt vara lyhörd och att gå med behovet istället för att gå emot. Vilket behov det än må vara. Så lyssna inte på alla sömnprofeter. Lyssna på ditt barn och dig själv. Och just i det här fallet: lite grann på mig. 

Utmaningen

Jag fick en utmaning av Pumpan igår. 

Följande gäller: 

• Berätta sju saker om Dig själv, både alldagliga och knäppa.
• Utmana sju andra i slutet av Ditt inlägg och länka till dem.
• Lämna en kommentar på deras blogg att de blivit utmanade.

Sju saker om mig själv...

1. Jag är i grunden sångerska och textförfattare men eftersom musikbranschen stundom inte är helt lukrativ försörjer jag mig som s.k. speaker. Det innebär att du kan höra min röst på en massa ställen utan att du tänker på det. Exempel: TV reklam för tex. Apollo, Opel och Libresse. I telesvarstjänsten för Glocalnet eller vissa av Länsförsäkringars kontor. Jag kommer med glada mattips i butiksTV apparater samt hörs i högtalarna när du går och handlar på Coop. Man kommer inte undan helt enkelt. 

2. En gång i tiden var jag popsnöre. "Var ni kända?" undrar några då. Tjaaa, om jag ska skryta för nån tonåring så brukar jag säga att en gång var vi på turné i Tyskland och då var Backstreet Boys förband till oss. Fast numera börjar även Backstreet Boys närma sig pensionsåldern så barnen blir inte längre så imponerade som de en gång blev.

3. När jag döptes tyckte jag att "Tryggare kan ingen vara" var en trist melodi och började sjunga "Money, money, money" med Abba för prästen istället. Sen dess har det fortsatt ungefär så. Jag ska tillägga att jag var drygt ett år när jag döptes. 

4. Jag inreder helst i vitt. Jag älskar "Shabby Chic" och "New England"-stilen. Ibland försöker jag vara lite crazy och ta in nån klatschig färg för att bryta av men föremålen åker snabbt undan igen. Färglöst blir det men väldans vilsamt.

5. Jag har fött tre barn på tre helt olika sätt. Min första förlossning var lång, seg och utdragen och jag föll på utmattning tillslut. Min andra var snabb och explosiv och jag trodde för en stund att jag verkligen skulle dö. Min tredje var lugn, kontrollerad och harmonisk (om man nu kan säga det om en förlossning). Det märkliga är att barnens personligheter speglar förloppen. 

6. Jag trodde länge att det var något fel på ljudet i klippet från den tecknade Robin Hood-filmen i Kalle Ankas julafton. Jag trodde att Broder Tuck sa "Kör mot, kör mot skogen" i slutet när de flyr med alla fritagna fångar. När jag var 25 år upptäckte jag att han sa "Kör mot Sherwoodskogen". Bättre sent än aldrig...

7. Jag anser att man kan bota det mesta med att köpa ett par skor, i alla fall för en stund. Det kan också fungera med en väska eller möjligtvis en helt onödig topp.

Nu är det så att jag inte känner någon som bloggar som jag kan länka till. Tror jag i alla fall.

Jag ska undersöka saken lite och återkomma. 

Kalasig

Igår kammade Noel, 5 år sin lillasyster för första gången. 

Det blev en liten sidbena, knappt synbar, men ändå.

-Mamma, titta va fin och kalasig hon ser ut!

"Kalasig". Underbara unge.

 

Här är den rosa lilla drömmen...

En rosa dröm

Jag hade länge en önskan. Nu ligger hon här bredvid mig och snusar förnöjt. Min rosa dröm. Mitt sockervadd. Och inuti mig porlar det som en vårbäck. 

Om man tittar in i hennes lilla garderob så ligger där små högar av fint vikta underbara små kläder. Det ena plagget sötare än det andra. En del vitt och rött men det mesta har olika nyanser av rosa. Jag har ett visst uppdämt behov efter 8 år av blått med siffror på. Det låter överdrivet trist men sånt är ofta pojkmodet. Tyvärr. 

Fast sanningen är den att hon inte behöver ha något på sig alls. Hon är den ljuvligaste lilla varelse man kan tänka sig oavsett. 

Men hon passar bra i rosa. Faktiskt.

Höstmys

Det gäller att höstmysa. Själv gillar jag att mörkret kryper in i vrårna så man med gott samvete kan tända massor av ljus. I fredags var jag med barnen hos deras morfar och Ulla. Min bror och hans sambo var också där. Vi åt middag och efter maten spelade valda delar av sällskapet coronne i vardagsrummet. Det blev ganska trångt men mysigt varmt och fnittrigt. Då säger min 8-årige Leo så här: "Det här är det näst bästa jag vet". "Va härligt att du säger så" svarade jag "Vad är det bästa då?" "Det är att mysa med Dig i fem timmar i sträck". Snyft. Så fin är han och han har ett så stort och djupt hjärta. Jag lär mig massor av honom varje dag. Och nu har jag lärt mig att jag måste boka in fem timmars mys i kalendern - snarast! 

En timme tillgodo

Varje gång vi går över till vintertid så känns det som om jag får tillbaka den timme jag saknat sen vi fick sommartid. Jag har liksom jagat den sen den försvann och aldrig riktigt hunnit ikapp. Nu är den här igen. Och för en liten tid framöver kommer jag att titta på klockan och tänka "Nämen, är den inte mer". Fast den där känslan brukar ha avtagit när man kommer in i december... Hur ställer man förresten om en bebis? En liten tjej på fem månader som just börjat få in lite rutiner och tider - hur vrider man tillbaka henne? Äh, hon får ligga lite före helt enkelt. Det är numera London-tid på henne. 

Höstlov

Idag börjar Höstlovet. Fritids och dagis är stängt. Förlåt, förskolan ska det vara. Jag vet att min 8-åring kommer att vara tämligen ensam om att vara på fritids den här veckan och jag undrar alltid hur det kommer sig. Vi bor nämligen i ett område där det tycks som om alla reser bort titt som tätt. Till solen på höstlovet, Sälen på sportlovet, Thailand på jullovet, New York på klämdagarna i Maj och sen till Skärgårdsvillan hela härliga sommarlovet. 

Hur får de ihop det? Jag menar, om jag bara räknar samman alla semesterdagar så blir det ca 15 veckor ledigt per läsår. Vad kostar inte det? Lägg därtill hur mycket det måste kosta att åka bort på alla dessa tillfällen... Jag begriper inte hur de gör. 

Vi ska kratta löv på förmiddagen. Barnen har möjlighet att tjäna 20:- var. Sen ska vi åka till Täby Centrum och göra av med alltihop på kulor. Det ska bli jättemysigt!

Börja blogga...

Jag har stått emot länge. Tänkt att jag inte alls ska hänga på den där "blogg-flugan". Men nu är jag här. Ett tag i alla fall. Just nu är jag mest imponerad av mig själv att jag lyckats lägga upp bloggen överhuvudtaget. Teknik är inte min starka sida. Men ord. Det kan jag många och är ganska duktig på att sätta dem i kluriga kombinationer. Om ingen vill läsa dem så gör det inget. De finns ändå.