Proffs på jul

Min man säger att jag är proffs på jul.

Jag skulle gärna hålla med honom men kan dessvärre inte göra det om jag ska vara sanningsenlig.

Jag är proffs på att förbereda julen. Är en fena på julklappar, på att komma ihåg alla små detaljer som hör julfirandet till. Mina listor håller en fullfjädrad projektledares standard och jag planerar julmatens tillagande, inläggande och bakande på dagar och timmar.

När julaftonens dagas har jag tänkt på allt och lite till.

Det är det som min man förundras över eftersom han springer i bakvattnet av mina listor och tar kommandon som ska utföras på ett visst sätt.

Han hinner oftast inte komma så långt som att tänka något förrän det är utfört, avbockat och klart.

Vi är alltid hemma över jul. Det innebär en strid ström av släkt och familj som huserar och firar hos oss under juldagarna. Är man värdinna så är man - oavsett jul och familj.

Att stå för julfirande förpliktigar ett visst mått av pynt och städ vilket jag också vill påstå att jag är bra på. För att inte säga proffs;)

Missförstå mig rätt - jag vill vara hemma, bjuda in till vårt hem, baka, lägga in, köpa julklappar i långa banor, pynta, fixa, dona och stå i.

Men proffs på jul - det är jag inte.

För när den där julefriden ska sänka sig över hemmets vrå - då är jag sämst.

När sista julklappen är öppnad och sista sillbiten är uppäten då smyger rastlösheten sig på mig. Då ser jag hur kladdigt det blivit i kylskåpet av all julmat, hur dammtussarna dansar runt i vardagsrummet och hur små högar av matrester huserar under köksbordet.

Då är jag plötsligt trött på tomtarna och den lite slokande amaryllisen.

Då tittar jag längtande ut efter ljuset och drömmer om tulpaner och storstädning.

Jag är julgeneralen som inte tar semester när kriget är utkämpat och klart.

Ändå lyckades jag vara mer avslappnad i år än någonsin tror jag - men det räcker inte så långt som jag önskar.

Ikväll ska vi spela Monopol hela familjen och det är jag ändå ganska bra på.

Och jag önskar att mina barn kommer att minnas min ambition och min genuina önskan och vilja att ordna fina jular för dem - snarare än min rastlöshet i mellandagarna.

Vem vet tids nog kanske jag lär mig jag också.

Bedömd

Oj, va länge sen;)

Dagarna bara trillar iväg så här i decembermörkret.

Men just gårdagen var ovanligt ljus ändå.

På morgonen fick vi avnjuta en 7-årig tomtenisse med skolkamrater som sjöng så fint och just våran nisse läste vers med hög och klar stämma.

På kvällen tog Sollentuna Musikklassers Jul- och Lucia konsert fullkomligt andan ur mig...

10-åringen sjöng i ett hav av oerhört musikaliska barn och jag kände en sån enorm glädje och tacksamhet över att han får vara med om något sånt där.

Det är säreget att vara delaktig i en så stor och välorganiserad konsert som dessutom låter gudomligt. Snacka om teambuildning!

Att det dessutom handlar om musik som berör och når ut till alla de 1500 gästerna som samlats i den stora, stora kyrkan - ja det gör ju inte saken sämre.

Jag som själv gick i musikklass fick stundom hålla mig hårt i stolen för att inte ge efter för ingivelsen att kasta mig upp och vara med i kören...

Just den här dagen startade jag med att bli sågad av Laila Bagge Wahlgren m.fl. i Lugna Favoriters programpunkt "Favorit eller inte".

Det kändes inte fullt så trevligt som föregående event;)

Man spelade halva min "Kan du älska mig ändå" varpå ovannämnda celebritet skulle göra ett utlåtande huruvida den stod sig i sammanhanget.

Det tyckte hon inte att den gjorde.

Själv hade jag varken bett om att få vara med i denna bedömning, än mindre haft något att säga om vilken låt som skulle bedömas.

Jag är helt enkelt för gammal för sånt där. Min musik kommer inte att spela på kommersiell radio. Den har sitt rum på mindre intima scener och möjligtvis i P4. Men att den skulle passa bland balladerna i Lugna Favoriters format, nej det hade jag sannerligen inte förväntat mig.

Ändå har jag svårt att skaka av mig såna där dömande ord. Jag ogillar egentligen såna där bedömningsformat överhuvudtaget. Det är tillsynes så lätt för somliga att tycka och tänka, raljera och förkasta utan att tänka på att det bakom alltihop står en människa. Som lagt ner sitt hjärta och sin själ i sin skapelse.

Jag är ju övertygad om att hade jag stått i rummet hade inte orden varit desamma. Såklart.

Nu är jag inte förvånad. Alls. Jag förstod att det skulle bli den reaktion som det blev - just eftersom formatet är som det är.

Det är inte min plats. Det är inte för den platsen jag skrivit.

Det är en 19-årings sorgsenhet över att bli hårt kritiserad och bedömd som vaknar till liv i mig. Då när jag var popsnöre och bara ville sjunga,....

Nu är jag inte den 19-åringen längre. Jag vill inte att min musik ska vara med i "Flipp eller Flopp"-program. Så jag sätter mig och läser alla de fina, fantastiska mail jag fått från personer som lyssnat, tänkt och blivit berörda.

Och skiter i resten.

Nån Idol - det blir jag aldrig.

Men jag är sann. Och har nåt att berätta.

Så det så;)

Räkna med bråk

På release-kalaset kom det fram en mamma till mig.

Jag känner henne inte, hon var ny flickvän till en bekant.

Precis innan hon skulle gå vände hon sig till mig och frågade:

- Du... jag måste fråga...Är du aldrig arg på Dina barn?

- ........?

En stunds tystnad.

- Va?!! Nej, bara så där 17 gånger om dan....ibland, skrattar jag till svar.

- Jag bara undrade...det ser liksom inte ut så på bilderna. Eller låter så på sångerna....

- Oj,...tack. Eller....ja. Trevar jag.

Sen går hon.

Och jag har undrat i efterhand över det där.

Det är klart att mina texter om barnen inte handlar om våra konflikter i vardagen. Så de kanske inte ger nån rättvis bild av "hela" verkligheten. Men den skildrar absolut hela kärleken till dem. För den är ju odelat lycklig och stor.

Och det är klart att om man ser in i mina ögon på bilderna tillsammans med barnen så syns inga spår av tjafs, hot, mutor, arga ord, bitska kommentarer, suckar eller trötthet. Nej, då syns bara just den där kärleken. Såklart.

Tur är väl det.

Jag tänker ibland att det är tur att jag har dokumenterat och spelat in dessa kärleksförklaringar. Så att jag kan ta fram dem och påminna barnen om hur de inspirerade mig till texterna. Så att de själva kan lyssna på mina ord när jag inte själv kan berätta längre.

Och ibland när stämningen är sur i bilen till exempel så sätter jag på en av sångerna. Så att de kan lyssna och känna vad jag egentligen alltid vill säga dem.

För visst har vi konflikter. Ojojoj. Ibland hopplöst många. Och jag kämpar varje dag med att välja strider, väja för utbrott men ändå stå upp i föräldraskapet, våga sätta gränser, ta fajter och vara - mamma. Jag önskar att jag var bättre på att inte höja rösten. Att inte tjata och gnata så där hela tiden utan hellre säga till en gång på skarpen.

Jag önskar att jag ibland hade ett större tålamod.

Att jag orkade mer än jag ibland gör.

Vi bråkar. Men inte hela tiden.

Och kärleken är alltid större och tar mer plats.

Det är ändå huvudsaken.

En önskan

När jag var liten önskade jag mig ofta snö till födelsedagen.

Jag minns att den önskan ganska sällan gick i uppfyllelse.

Men när det hände var det magiskt.

Kanske just för att det hände så sällan.

I många år suktade jag efter ett dockskåp. Ett sånt där gult Lundby med spröjsade fönster och riktiga lampor i. Jag brukade stå och se andäktigt på det när vi besökte Nallens leksaksaffär inne i stan. Ett sånt ville jag ha. Precis just ett sånt. Jag skulle vara den lyckligaste i hela världen bara jag fick ett sånt dockskåp.

Men det kostade förskräckligt mycket pengar. Pengar som inte fanns - i alla fall inte till ett dockskåp.

I sin yttersta välvilja och största pedagogiska ambition snickrade min mor ett dockskåp till mig under sin utbildning på förskoleseminariet. Jag fick tillochmed vara med och tillverka trappan i brunt trä, en skorsten samt en röd och blå soffa.

Jag hissnar vid tanken på detta så här i efterhand. Skulle själv aldrig klara av något sådant och är störtimponerad av att hon gjorde det.

Kanske var jag inte riktigt lika imponerad just då som barn.

Men jag lekte med det där dockhuset - det gjorde jag. Fast jag drömde vidare om skåpet på Nallens med de vackra fönstren och lamporna. Suktade, önskade.

Jag minns också hur oändligt lycklig jag var när jag fick min allra första Sindy-docka.

Även den hett eftertraktad och önskad. Länge.

Hur jag andäktigt borstade hennes blonda hår, klädde av och på henne olika kläder och inredde ett Barbie-hus i en av mina garderober.

I vår tid hinner barnen knappt önska sig saker känns det som.

Det räcker med att skicka sin önskelista på mail till utvalda familjemedlemmar och släktingar och så vips kommer tomten med sakerna nån vecka efter.

Önskelistan har blivit en beställningslista.

I vår iver att ge våra barn det vi aldrig fick själva, det vi så hett eftertraktade och önskade oss berövar vi barnen en av de allra skönaste känslorna man kan uppleva i livet.

Nämligen den att just längta efter något, önska sig något väldigt länge.... och SEN ÄNTLIGEN FÅ DET. Att få vänta tillräckligt länge för att verkligen känna sakens eller upplevelsens sanna värde. Eller kanske bemöda sig själv med att sträva efter, tjäna ihop, spara - och sen själv känna den oerhörda tillfredsställelsen i att uppnå målet.

Att barnen sen blir lite blassé eller inte reagerar med den där totala lyckan när paketen rivs upp på julafton - det är ju egentligen inte så konstigt. Det är ju bara vårt eget verk.

Jag försöker verkligen streta emot denna utveckling. Men lyckas sällan så bra. Låter mig övertalas, mjuknar inför tanken och drömmen om de tindrande ögonen på julafton.

Om tacksamheten.

Ändå vet djupt inom mig att jag inte vill lockas in i all denna materialistiska hysteri. Jag vill komma ihåg varför vi firar jul och tänka på de som inte alls får några julklappar.

Men det är svårt att stå emot - det ska gudarna veta.

På söndag ska vi samla julklappar till Lettiska barn genom Hoppets Stjärna och en kampanj som vår finaste barnvakt S dragit igång.

Alltid är det något.

Och på julafton går vi i kyrkan så att man inte glömmer bort vem det egentligen är ursprunget till allt detta ståhej.

Tomten är trots allt en importerad företeelse och just den röda versionen är en uppfinning av företaget Coca-Cola. Det tycker jag är ganska tänkvärt.

Firad

I lördags firade jag min skiva.

Tillsammans med massor av familj och vänner och kollegor.

För allra första gången spelade vi en massa sånger från skivan live.

Jag och de andra fina musikerna som varit med på inspelningen av densamma.

Det var...härligt. Känslosamt. Och svårt.

Jag sjunger hellre för 10000 jag inte känner än för en mindre skara som står mig nära.

Jag har lagt så mycket av mig själv, mina känslor, min glädje och min sorg i de där texterna så det är som att stå helt naken på scen.

Inför människor man inte känner personligen kan man ändå på något vis skärma sig en aning med någon genomskinlig plastfilm eller så - men de här som känner mig, vet - inför dem är det ju omöjligt.

Just därför blev det iochförsig bra. Men jag hade svårt att hålla tårarna borta ibland och då blir det ännu svårare att sjunga.

Och näst intill omöjligt är det när man ser vissa delar av publiken snörvla.

Nu låter det som att det var en alltigenom deppig tillställning.

Det kan jag meddela att det var det inte.

Jag blev så fantastiskt firad så jag tror jag tänker releasa en skiva om året från och med nu.

Men först ska jag vila lite. Reflektera.

Sen ska jag börja jobba. Och se till att så många som möjligt får lyssna på den här rackarns skivan. Synd vore väl annars - när jag lagt ner så mycket jobb på den.

Och den faktiskt är riktigt bra;)

Adventsfirande

Imorse firade Montessoribarnen åk F-6 advent i Kummelby kyrka.

Föräldrar och familj var inbjudna att lyssna och delta.

Barnen turades om att sjunga en rad fina adventssånger. Andäktigt och innerligt.

Glädjefyllt.

Vi fick också vara med och sjunga "Bereden väg" och "Hosianna". Skönt.

För jag hinner inte till kyrkan den här helgen trots att jag älskar advent i kyrkan och anser att minst en gång varje advent måste man sjunga "Bereden väg". För hälsan och själens skull.

Jag klämde dock i lite för mycket vid ett tillfälle och barnen på raden framför vände sig om och såg undrande på mig. Nåja, det bjuder jag såklart på.

Sonens Montessori-del av den stora, kommunala skolan är liksom det sista arbetslaget i Sveige, känns det som, - som firar såna här sammankomster i kyrkan.

Det har ju blivit tabu och anses stötande mot andra kulturer och religioner att vistas i det svenska kyrkorummet och fira högtider som har anknytning till kristendom.

Så synd tycker jag.

Kyrkorummet är det mest fantastiska i alla sammanhang där något skall kännas andäktigt och högtidligt. En gymnastikssal har inte alls samma inverkan på till exempel en skolavslutning som en vacker kyrka med stor klang har. Det kan vi ändå alla vara överens om.

Och de kyrkliga traditionerna och högtiderna är en del av vår historia och vår kultur och torde därför vara en del av allmänbildningen.

Likväl som man naturligtvis ska lära sig om andra kulturer och religioner i skolan.

Jag tänker att om man bara har ett öppet hjärta i alla rum och sammanhang - oavsett om det är kyrkorum, synagogor, moskéer eller gymnastiksalar så blir det i slutändan bra.

I vårt fönster lyser redan adventsstjärnan och stakarna och däri ligger väl min största synd den här veckan;) Men jag kunde inte hålla mig helt enkelt - ville inte.

Så nu är det advent. I alla fall hos mig.

Levererar

Jag packar skivor i brevpåsar. Skriver små fina tackkort och stoppar i dem också.

Det känns sött på något sätt.

Skivan kan än så länge bara köpas via mig. Den kommer inte ut på distribution förrän i början av nästa år. Så nu är det bara jag och mina skivor. De fina mailen, de rara små kommentarerna i kommentarsfältet på ordrarna.

Och jag suger åt mig.

För övrigt kan jag berätta att det är helt magiskt att sitta i bilen och höra sina tre barn sjunga med i sångerna på skivan. Dessutom ropar den yngsta "Igen, igen!" så fort en sång är slut.

På lördag är det födelsedagskalas för skivan. Och för mig.

Jag blir 35 och det är exakt fem år sen som jag för första gången spelade sångerna från den förra skivan för publik. För vänner och gäster.

Och nu på lördag är det alltså dags igen. Tänker att det vore fantastiskt att hålla på den här skivutgivar-traditionen.

Men nu ska jag först ta sats. Och kasta mig ut tillsammans med de här sångerna.

Hoppas att de hittar rätt.

Bjuder nedan på några bilder från inspelningen i slutet av Augusti.

För mig är det redan nostalgi...

Jesper Kviberg - topptrummis

Anders Skogh - världens bästa kompositör och gitarrist

Emil Skogh - kontrabasist med värme och underbar ton

Peter Nilsbo - pianist i världklass

Jag - lycklig....

Välkommen

Nu håller jag den i min hand.

Den finns. På riktigt.

Fin på utsidan och insidan. Låter precis som den ska.

Det är en obeskrivlig känsla. Att hålla en dröm i sin hand.

En blandning av tacksamhet, lycka, andakt med ett stråk av vemod.

För nu är den inte bara min längre.

Nu är den allas. Alla som vill höra, läsa och lyssna.

Nu får den klara sig själv och spegla sig i andra människors känslor och tankar.

Nu ska den riskera att bli missförstådd. Att bli stående, tyst på en hylla.

Nu ska den få möjlighet att beröra, nå fram och väcka frågor. Ge svar.

Nu kan den glädja, röra till tårar eller bara finnas i bakgrunden.

Nu finns den. På riktigt.

Min skiva "Mamma Bland Annat".

Välkommen.

Lycka till.

Linn Maria Webbshop: http://shop.textalk.se/se/shop.php?id=17110

Mamma bland en massa annat

Nu ska jag börja blogga.

Lite mer. Igen.

Det har varit en fullproppad höst.

Imorron avverkar jag Mammakväll på Junibacken och nästa vecka är det så dags för pre-release av mitt nya album - Mamma Bland Annat.

Kopplingen till bloggen är ju uppenbar och därför måste det onekligen bli lite mer liv härinne.

Eller det måste ingenting.

Jag vill att det ska vara så.

Jag har en massa saker på gång, tusen tankar och en miljon idéer. Minst lika många funderingar på hur jag ska förverkliga allt.

Men jag är rätt så trött. Och behöver fylla på med energi.

En solresa hade inte suttit fel alls.

Sådan är dock inte min verklighet precis just nu.

Imorron fyller jag på med energi från en hel hord av minglande mammor.

Och kanske...kanske, kanske, kanske... kan jag hämta de allra första kartongerna med skivor från fabriken imorron kl 14..... Kanske.

Det vore väl alldeles, alldeles underbart.

Gå vidare

Mitt liv är fyllt av konstraster.

Igårkväll sprang jag från ett lagbildningsmöte för sonens fotbollslag där jag är lagledare rakt in i ett pågående föredrag om helande i Kyrkans regi.

På fotbollsmötet pratades det lagkonto, ansvarstränare, cup-organisation och materialare.

På Alpha-mötet kropp, själ, väg till helande och läkning, gripande människoöden och omsorg.

Jag var lika glad på båda ställena - även om det sista ämnet berör på ett annat plan. Så att säga.

Jag har funderat lite runt det där med sorg och helande. Själsligt helande pratar jag alltså om nu.

Ibland kan jag känna det som om jag länge gått runt och burit på sår som jag bara satt plåster på. Men som fortfarande gör lite ont och börjar blöda om man av någon anledning lyfter på det där plåstret. Och det gör sig påmint när något berör och man plötsligt gråter, känner sig deppig eller nedstämd.

Så när har man liksom gråtit klart?

När kan man fullt och helt säga att -Ja, det där är mina erfarenheter. De har till viss del format mig till den jag är idag men det gör inte ont längre. Jag släpper ryggsäcken. Förlåter och går vidare.

På riktigt.

Och då menar jag så att man aldrig mer blöder när plåstret råkar gå upp. För där finns inget plåster längre. Inte ens ett ärr. Där är helt och smärtan är bara vad den egentligen har varit hela tiden - ett minne.

För första gången i mitt liv känner jag på allvar att jag börjar närma mig den där punkten.

Då jag har gråtit klart.

Ja det förstås, att böla i diverse situationer kommer ju jag fortsätta med i all evinnerlighet av olika anledningar men då kommer det att vara av saker som berör mig i nuet. Och det är okej. Sån är jag och sån vill jag vara.

Men sorgen i min dåtid kommer inte att förstärka det jag känner idag.

Och nu ska ni få höra något konstigt.

Ju närmare jag kommer den där punkten, desto svårare har jag att minnas varför jag varit så outgrundligt ledsen.

Men det är väl så det är med sorg.

Man måste helt enkelt gråta klart.

Ta sin säng - och gå.

Vidare.

Helt färdig

Idag har skivan mastrats.

Den sista förfiningen av ljudet. Samma volym på alla sånger. Alla frekvenser lagom starka.

Skivans sista utpost. I Segeltorp hos Classe på CRP närmare bestämt.

Det låter så fint.

Jag önskar att man kunde ta med hans högtalare och skicka med ett par med varje skiva så att den alltid låter som den gör där. Så som den ska låta.

I bilen på väg därifrån lyssnar jag på det färdiga resultatet.

På E4:an vid Essingeöarna börjar jag gråta hejdlöst.

Jag är helt utmattad. Och på andra sidan.

Den är färdig nu. Den är klar.

Jag får inom loppet av en kvart en febertopp. Huvudvärk. Blir så matt att jag har svårt att lyfta armarna.

Jag är så trött. Och så nöjd. Och så lycklig.

Men just nu - mest trött.

När jag senare på kvällen kommer hem möts jag av tända ljus, blommor och bubbel.

Vi lyssnar på skivan tillsammans i vårt kök.

Jag sitter där på en köksstol med ett glas champange som jag knappt orkar sippa på.

Blundar och lyssnar. Njuter.

Så kommer min dotter på 2,5 år in. Hon har just börjat prata på allvar. Fina, längre meningar kommer ur henne.

Plötsligt sjunger hon med i en av stroferna på skivan. Kan texten...!

Sen säger hon, ordagrant:

-Va fint du sjunger, mamma.

Och jag, ja jag gråter en skvätt till.

Och känner livet i en annars mycket matt kropp.

På gränsen...

Söndag.

Ojojoj vad dagarna fullkomligt sprutar iväg. Jag har haft andan i halsen i snart två veckor känns det som. Hostan har äntligen givit med sig. Och sakta har feberkänslan lämnat kroppen.

Snygg blir man inte att ett par veckors sjukdom utan vila.

Häromdagen skulle jag spela in reklamfilmer till Nivea. Det har jag gjort att antal gånger förut. Tjejen från reklambyrån har varit med de senaste fem gångerna - minst. Vi har alltid kommit bra överens och småpratat om ditten och datten.

I torsdags efter inspelningen var klar och kunder och reklambyrå i Danmark godkänt min insats frågade hon lite försiktigt om vi hade jobbat ihop förut...Hon kände hon inte igen mig.

Men jag känner inte igen mig själv heller när jag kollar i spegeln.

Mixen av skivan är klar. Tror jag. Hoppas jag.

Sångerska på gränsen till nervsammanbrott. Det är jag det. När jag fick de första mixarna blev jag kallsvettig. Ändå var det nyanser jag ville ändra på. Men i vanlig ordning tycker jag att det är läskigt att be någon att ändra enligt mina direktiv. Det är dessutom svårt att uttrycka sig när man själv inte är tekniker och producent. Jag måste vara besvärlig. Och det är ju jag inget bra på. Så fick jag nya mixar idag. Skulle lyssna och satte på musiken i kökets högtalare. Tre taktslag räckte för att jag nästan skulle börja gråta hysteriskt. NEJ! det låter jättekonstigt. Eller???!!! Gör det det???.... Hur låter det? Jo, men nu hör man ju inte min sång plötsligt....Nej, den är helt bortmixad. Hjälp!!! Och Gunnar som inte har tid att mixa om nu,....

Panik.

A försöker lugna, det går inget vidare.

Jag ringer Gunnar och säger att förlåt, men jag måste be dig ändra lite i alla fall....

Har ågren i några timmar.

Sen lyssnar jag i källarstudion. Och i bilen.

Det låter bra. Jättebra. PANIK IGEN. Jag har lurat ner Gunnar en söndagkväll i studion för att korrigera nåt som låter fint.

Jag andas, har blivit hes på kuppen och ringer och säger att "Glöm allt jag sa - det låter bra".

Det är så svårt när man är så här nära målet.

När vågar man säga att nu - nu är det klart. Nu låter det bra.

Typ.....aldrig.

Fast man måste tillslut. Hoppas. Hoppa.

På torsdag ska jag mastra och på fredag morgon lämna in min nya skiva till fabrik för tryck .

Känslan i det hörrni, känslan i det.....

Panik och total lycka. På en och samma knasiga gång.

Mammakvällar på Junibacken

Jag arrangerar återigen:

Sagolika Mammakvällar på Junibacken!

17/11 med Louise Hallin

Knattetimmen Live

Dessutom Lotta Abrahamsson med boken "Full Koll"

18/11 med Heidi Andersen

Mindfulness för Mammor

Mingel, bubbel, god mat, inspiration, shopping, värme och skratt - bara för Mammor.

Åså en tung goodiebag med massor av lyx och godsaker!

Kolla mer info och boka biljetter på www.mammakvall.se.

Varmt välkommen,

Linn

Stråkar i mitt hjärta

Feber.

Hosta och heshet.

Men imorron blir det stråkkvartett och det mina vänner, är som vilken medicin och energiboost som helst. Det får mig osökt att tänka på sist jag spelade in stråkkvartett på egen musik.

Då åkte jag direkt till studion efter att ha varit inlagd på Danderyd för hjärtobservation.

Det kändes som att komma från dödens käftar rakt in i himmelen.

Dagen innan hade man vid en rutinkontroll upptäckt ett blåsljud på mitt hjärta och jag skickades omedelbart upp till Danderyds hjärtmottagning där jag sen fick följa mitt hjärta på monitor under ett dygn. Ett ultraljud kunde konstatera att blåsljudet var medfött, inget farligt.

Men jag lovar att innan den snälla, räddande ängeln i vit läkarrock konstaterade det hade jag vänt upp och ner på hela mitt liv i mina tankar. Fått lugnande medicin dessutom.

Jag tänkte att nehej tack - om det här hjärtat inte funkar så vill jag ha ett nytt - omedelbums.

Så jag var liksom lite pånyttfödd den där gången när jag kom till studion och fick höra stråkkvartetten spela så fantastiskt och underbart på min sång "Himlen måste sakna en ängel".

Jag grät floder vill jag minnas.

Ja, nu är ju inte det nåt särdeles märkvärdigt när det kommer till mig tänker ni kanske och nej, det har ni i så fall rätt i.

Men just de där tårarna var lätta och tacksamma. För musiken och livet.

Jag kommer säkerligen att gråta imorron också.

Alldeles säkert kommer jag det.

Och jag ska faktiskt försöka minnas den där känslan av tacksamhet över livet - och musiken - som var så stark sist.

Heshet och hosta. "Spik i foten..."

Vad är väl det?

Inte mycket att gnälla över. Egentligen.

Söndags-kul

Lunch. Söndag.

En helg då inget riktigt blev som det var tänkt. Baciller och virus står som spön i backen.

Ryggen vill ingenting. Absolut ingenting.

Men så händer något som lättar upp sinnesstämningen avsevärt.

Älskade 10-åringen har sovit borta. Drog till bästisen B redan igår på förmiddagen och kommer hem exakt ett dygn senare.

Nya klasskompisen J ringer och vill ses efter lunch.

Mamman suckar lite motvilligt. Okej - en stund då, men sen får du komma hem och ta det lite lugnt på eftermiddagen.

Mamman: Borstade du tänderna imorse?

10-åringen: .....Mmmmmm....

Mamman: Borsta nu tänderna innan du åker till Johan.
10-åringen: Jag haaaar borstat tänderna...
Mamman: Det har du ju inte, nu ljuger du allt, (och tillägger lite skämtsamt) ,den som ljuger kommer inte till himlen vet du väl.

Blixtsnabbt kommer 10-åringens replik:
- Jag ska inte till himlen, jag ska bara till Johan.

Och mamman skrattar ur hjärtat en lång stund. Och skrattet har räckt hela eftermiddagen.

Vet iochförsig inte om han nånsin borstade tänderna. Men med den punch-linen tror jag att jag struntar i det för dagen.

Svartvitt eller färg?

Det är frågan...

Vad tycker du?

Grus i skon

När jag hade som mest ont drömde jag om morfin.

Tänker jag på det börjar jag gråta.

Jag kom på mig själv att längta tillbaka till förlossningarna, inte efter mer smärta, utan till lustgasen.

Det var då jag insåg att något måste vara fel.

Jag hade faktiskt inte förstått hur slut och hur ont jag hade i kroppen förrän det gick upp för mig att jag gick och drömde om stark smärtlindring.

Jag har inte riktigt lika ont just nu. I alla fall inte i hela kroppen. Just nu är det mest koncentrerat i bröstrygg, axlar, armar och nacke. Höfterna kanske lite grann. Händer och fötter. Men annars ganska okej.

Det hjälper inte att sova undermåligt och sporadiskt såklart.

I nästa vecka ska jag magnetröntgas.

Tror inte att det kommer att leda till nåt revolutionerande. Men det är bra att ha det gjort i alla fall. Så att jag inte går runt och har nåt diskbråck i onödan bara för att man är van med smärta.

Det är med smärta som det är med all sorts obehag. Går man runt med grus i skon tillräckligt länge så tror man att det ska vara så. Omger man sig med energikrävande människor så blir man en energigivare.

Har man ont i rygg och axlar går man lite lätt framåtlutad, ihopkurad.

Man anpassar sig, förändrar, accepterar.

Tills man kanske inte kan skilja på vad man måste acceptera och vad man faktiskt kan förändra. Ibland är det bara att vända på skon så är gruset borta.

Eller så är det ett diskbråck som går att göra nåt åt men som gömmer sig i en summa av smärta som är odefinierbar.

Jag är en person som gått omkring med så jädrans mycket grus i skorna i mitt liv.

För att inte tala om hur ofta jag är kissnödig men ändå håller mig.

Eller har lite obekväma kläder.

Det får vara ett slut på det nu.

Jag får skärpa till mig.

Och vända på skon.

Är jag verkligen så här gammal nu...?

Går igenom bilder som kanske ska få vara med i CD-boken... Skulle just skicka iväg ett mail till fotografen och be henne fixa lite med den här bilden. Dämpa linjerna runt ögonen. De syns nämligen extra mycket i just den här formen av retuchering, där färgerna liksom förhöjs och bränts ut. Men jag hejdade mig. Linjerna berättar nåt de med.

Berättar att jag har nåt att berätta.

Texterna på den här skivan är inte skrivna av någon 19-åring.

Så det måste väl få synas.

För trovärdighetens skull.

För att det är sant.

Jag har nåt att berätta.

Samtal i tanken

Igår efter mitt inlägg fick jag den mest fantastiska hälsningen på min mobil.

"Du är förlåten.

Jag för tanke-samtal med dig flera gånger om dagen och du svarar så bra".

Tänk att jag får vara någon att samtala med i tanken.

För att vara en sådan person måste man ändå vara ganska tydlig i sin kontur.

Ha en utpräglad personlighet och karaktär. Med något att säga.

Oj, va stolt jag är över att få vara en person som någon tanke-pratar med.

Jag jobbar på. Åker och hämtar läxor till sjuke sonen mellan varven, packar matsäck i ryggsäck till dottern. Lyssnar på friske sonens läsläxa.

Planerar nya mammakvällar på Junibacken. Maken backar upp med webb-support.

Samtidigt lyssnar jag hela tiden på skivan. I bakgrunden. På datorn medan jag jobbar, I bilen när jag far hit och dit.

På så sätt försöker jag klura ut om något saknas. I vilken ordning låtarna ska få komma.

Det är klurigare än det låter.

Texterna är små berättelser. Budskap.

Stämningen i slutet av en sång får inte förta starten på nästa. Det ska liksom vävas ihop som ett fint lapptäcke.

Ibland gråter jag en skvätt. Jag vet - det är förmätet att gråta till sin egen musik och sina egna texter. Likväl gör jag det när jag kommer på vad de handlar om. Hur jag kände när jag skrev dem. Och nej - det är inte ångest över hela plattan.

Men den är långt ifrån lättsmält och glättig.

Fast det var det väl ingen som förväntade sig heller.

I söndags fyllde Leo 10 år och jag firade ett decennium som Mamma.

Vart tog tiden vägen...?

Om det handlar en av sångerna på skivan. En av de bättre faktiskt....

Snart får ni höra;)

Ett meddelande: Förlåt!

Vid terminsstarten tänkte jag att - jo, men det blir bättre bara man kommer in i vardagen igen. När alla föräldramöten, träningsstarter, skolbyten och sånt är över. Då kommer det att lugna ner sig. Bli lite lättare.

Nu är det oktober. Mitt i terminen får man ändå säga.

Och jag har fortfarande inte kommit in i matchen.

Det känns som om det här är hösten då jag bara hinner med att dra runt familjelivet. Ja, och så producera en skiva och göra de andra jobb som jag måste för att överhuvudtaget gå runt. Etablera det nya aktiebolaget. Försöka strukturera upp mitt nya yrkesliv.

Jag hinner absolut inte prata med nån i telefon.

Har inte träffat en vän IRL sen Rom brann.

Vad är det som händer???

Har inget inplanerat heller. Framöver. Jag hinner inte planera in nåt.

Orkar inte tänka kreativt längre än till vilken sovställning jag ska försöka prova inatt för att kanske, eventuellt kunna sova mer än två timmar i streck.

Tar en dag i taget hela tiden, en timme nästan för att orka.

Den här mamman är en smula utbränd. Sa hon i tredje person för att ändå inte riktigt erkänna det för sig själv.

Kära vänner, släkt och familj (som inet råkar bo i mitt hus) ! Det här är ett meddelande till er.

Förlåt - men jag räcker inte till som kompis och medmänniska just nu.

Jag har inte glömt er, jag tänker på och längtar efter er - men jag får inte till det just nu helt enkelt.

Så jag ber om lite överseende. Jag ska försöka hinna ikapp. Krypa ut ur hålet så snart jag kan.

Jag hoppas att det blir snart.

Men kanske blir det inte förrän efter jul.

Vi får se.

Kram.

Nya foton...

...i söndags fotade vi oss för min nya, kommande skiva.

Det är en utmaning att få alla barn på samma bild, samtidigt - helst på relativt gott humör.

Jeanette Sundin heter fotografen.

Här är ett smakprov...

Synd

Tillåt mig att bli en smula religiös...;)

Jag går en kurs. I kyrkans regi.

Som barn född på sjuttiotalet blev jag senare i slutet av 80-talet aldrig tvingad att konfirmera mig. Antagligen för att mina föräldrar ovilligt motats till läsning och nu inte ville göra detsamma mot mig. Frågan kom liksom aldrig upp som jag minns det. Inte heller bland kompisar eller i skolan.

Det där har jag i alla händelser ångrat senare i livet.

Jag har känt att jag missat något, att det fattats en del av min allmänbildning.

När min tro utvecklats i vuxen ålder har jag således skämts lite för att jag mycket sällan ens slagit upp en Bibel och läst. Hur kan man säga att man tror om man inte utforskat, resonerat, vridit och vänt, ifrågasatt och kanske accepterat?

Så nu har jag äntligen gjort slag i saken och går en kurs. Man kan säga att det är som en konfirmandsundervisning för vuxna.

Som många andra har jag ibland brottats med detta att man som människa automatiskt ska vara syndare. Att vi pekas ut som syndare i ord, tanke och handling och egentligen jämnställs vid sidan av mördare, tjuvar och annat löst folk.

Att vi bär en ständig skuld som vi måste be om förlåtelse för.

Historiskt sett har ju detta utnyttjats av kyrkan för att utöva makt över folket och få dem att sälla sig i leden. Att få människan att frukta Guds straff och därmed inte våga ifrågasätta kyrkan och dess makt.

Idag är kyrkan lite mer försiktig med att prata om skuld, synd och straff. Men vill inte skrämma iväg de få besökarna man har i bänkarna. Då är det bättre att prata om kärleken, nåden och härligheten.

Men igår insåg jag något.

Ordet synd kommer från ett grekiskt ord som i direkt översättning betyder "Att missa målet".

Att missa målet.

Det är en helt annan klang i det - eller hur?

Om vi nu tänker oss att målet är kärleken, det goda, rena, sanningen och ytterst relationen med Gud så är ju synd det som för oss längre bort från det målet. Det som flyttar vårt fokus, som dränerar oss på energin som borde gå till glädjen, kärleken och livet. Det som för oss längre bort från oss själva - och därmed Gud.

Jag har ofta i mitt liv kommit till insikt om att jag liksom irrat iväg i nån riktning utan att riktigt veta varför. Stannat upp och frågat mig själv: - Men varför känner jag mig så sorgsen och vilse? Svaret har alltid varit att jag hamnat längre bort från det som egentligen är min inre önskan, dröm - mitt mål. Det finns alltid anledningar, yttre och inre omständigheter, förklaringar. Men svaret är alltid detsamma - jag missar målet.

Och behöver ta ny riktning, lyssna inåt. Ta ett djupt andetag.

Innerst inne vet man ju vad som är sant och viktigt. Och gång på gång i mitt liv har det påvisats när jag gör något som ligger nära min kärna och mitt hjärta - så når jag ockå fram. Hittar rätt. Mår bra.

Motsatsen genererar motsatsen.

Och det är ju så synd.

Att missa målet.

Är synd.

Undsättaren

Jag har infört en ny liten regel i mitt liv.

Den innebär att jag varje dag aktivt måste tänka på vad jag är tacksam över. Inte bara i förbifarten utan låta tanken gro lite längre och tacksamheten dröja sig kvar.

I förmiddags reflekterade jag över mitt jobb. Jag har ett knasigt, allsidigt, omväxlande, stundom krävande, fritt, kreativt, finfint jobb. Är min egen arbetsgivare med allt vad det innebär. Både för och nackdelar såklart. Tänker inte gå in på detaljerna i det här inlägget men just den här förmiddagen tänkta jag på följande:

Jag är tacksam över att ha ett jobb där jag en torsdagförmiddag, inte alltid men ibland, kan ta och dammsuga och städa av lite så att det är klart inför fredagen och helgen. Präktigt och hemskt?

Jag vet. Men så kände jag just idag. Jag slipper städa när barnen har kommit hem. Då kan vi istället göra annat - eller inget.

Jag jobbade före och efter. Fick massor gjort. Drog iväg på ärenden. Det spöregnade. Jag tänkte på min tappre lille 10-åring som åker buss med byten varje dag och funderade över hur blöt han skulle bli på vägen hem.

Just då ringde telefonen. Det var Chrippe på Q-ben - Leo fritidsgård.

Han sa att han ringde från Leos mobil som han glömt där på lunchrasten.

Tack snälla! Sa jag och satte mig i bilen.

Tänkte att nu är det nog bäst att hämta Leo i alla fall. Mobillös i spöregn - det kan inte va kul.

Jag såg honom på långt håll. Han gick med tunga släpande steg över fotbollsplanen mellan idrotsshallen och skolbyggnaden. Kapuschongen uppfälld mot regnet. En gympapåse över ena axeln och en boktyngd väska över den andra. Och jag tänkte att det är tufft att vara 10 ibland. Klara sig själv, hålla reda på alla saker.

Jag vinkade till honom och han började gå mot mig. Han började gråta när han såg mig.

- Nån har stulit min mobil...snyftade han.

Jag tog honom i famnen och sa att det har de alls inte. Han grät ändå, av lättnad.

Sen gick vi till Q-ben och fikade mellanmål. Vi körde hem nya kompisen E, stannade på bibblan på vägen hem och sen hämtade vi hans syskon.

Jag, jag fick vara mamman som kom till undsättning. Som fick göra allt bra med en kram.

Och för det är jag tacksam idag.

Tillslut måste man ändå möta de fula gubbarna...

Igår var vi på Jonas Gardell.

Han sa iochförsig mycket. Skojigt och allvarligt.

Men ett stannade kvar i mig.

Han sa: Det är bara genom erfarenheterna vi lär oss. Därför måste vi som föräldrar förr eller senare släppa ut våra barn obevakade på gatan. Därför måste de tillslut möta den fula farbrorn som bjuder på karameller. Och gå med.

Lite väl drastiskt, kan tänkas. Men jag förstår vad han menar.

Tillslut hamnar man ändå i situationer där man ställs inför den yttersta spetsen. Då det kan gå bra eller riktigt dåligt - och tyvärr är det ofta slumpen som avgör. Har man tur är det något man hört, lärt sig eller känner på sig.

Och som mamma kan man bara hoppas och be.

För hur mycket man än vill skydda sina barn från allt ont i världen så inser man ändå någonstans inom sig att man aldrig kommer att lyckas. Så klart. Så är det.

Och det är det som är den stora sorgen och ångesten i föräldraskapet.

Ibland tänker jag på hur oändlig tur jag själv haft under mina uppväxår.

Hur många vägskäl och tillfällen jag passerat och upplevt då det kunde ha barkat käpprätt åt fanders. Då mitt liv kunde ha slagits i spillror. För alltid.

Den gången man åkte konstig svarttaxi och ändå kom hem. Den gången när jag var 16, ensam med en kompis på Kos och någon la nåt i min drink så att jag fick en minneslucka på ca 8 timmar. Vad hade kunnat hända om inte min kompis stannat vid min sida alla de åtta timmarna?

Alla gånger man litat på fel människor, cyklat utan hjälm, övningkört med sin faster vid 12 års ålder, varit onykter i skogen utanför Östervåla, sprungit över vägen i mörkret, chansat...

Det har funnits så oändligt många tillfällen i mitt liv då det kunde gått snett - men tack och lov inte gjorde det.

Igårkväll när vi satt i taxin hem tänkte jag på en alldeles specifik händelse.

Jag började jobba när jag var 13. Tidigt. Kan tyckas.

Och det var det också.

Jag jobbade i kiosken och grillen i det lilla samhälle där jag bodde, senare även den intilliggande pizzerian som hade samma ägare.

Jag var duktig, ambitiös och lojal. Jobbade lätt varje fredagkväll, lördag och söndag. Ibland i tolv timmar i streck. Jag minns att jag fick min första lön i en bunt 20-kronors sedlar instoppad i en sån där vit godispåse med runda färgglada bollar på. Minns Du dem?

30 kronor i timmen fick jag, svart.

Ägaren var en man i 40-årsåldern. Han tyckte mycket om mig. Pratade med mig, bjöd mig på godis, pizza och annat som jag ville ha.

Hans fru var alltid lite avig. Jag tror att hon inte gillade våra långa samtal. Och det var ju inte så konstigt.

Efter något år bjöd han hem mig till sitt hus i Storvreta.

Han sa att vi skulle käka middag. Jag tyckte inte att det var nåt konstigt med det. Vi hade som sagt en ganska hjärtlig och trevlig relation. Jag var naiv. Eller ung.

Han sa att den övriga familjen skulle vara bortrest och då kunde vi ju passa på. Det skulle ändå bli trevligare så. Och det förstod väl jag... Det var ju onödigt att säga nåt till hans fru. Hon skulle säkert bara bli sur och det fanns ju absolut inget att bli sur över.

Jag var bara 14 och tänkte så gott om alla. För mig var det verkligen helt oskyldigt. Jag hade inte EN ENDA tanke på att min chef skulle ha baktankar med den där middagen.

INTE EN ENDA.

Han bjöd på Baylies. Det smakade gott.

Vi åt och skrattade. Inget konstigt alls.

Sen tyckte han att vi kunde se på TV i deras sovrum.

Visst! Tänkte jag. Inget konstigt alls.

Jag minns att han kramade mig lite konstigt och tyckte att han sa att jag skulle säga till om det gjorde ont... Fast i efterhand kom jag underfund med att han nog sagt att jag "skulle säga till om han gick för långt"... Språkförbistring. Och total blåögdhet från min sida.

Tillslut tog den där magkänslan över i alla fall och jag sa att nu skulle jag nog åka hem.

Inte alls sova över i gästrummet som han föreslagit.

Sent, kallt och mörkt var det när jag efter otaliga protester från hans sida (han spärrade tillochmed dörren vid ett tillfälle) stod på busshållplatsen för att bege mig därifrån. Visste inte ens om det gick nån buss men jag tänkte att det var nog ändå bättre att chansa än att stanna kvar.

Så jag klarade mig. Kom undan något som jag egentligen inte vet vad det hade kunnat bli.

Men jag kom undan.

Och jag vet att jag tänkte när jag stod där på busshållplatsen mitt i natten att "Nu vet ingen i hela världen var jag befinner mig nånstans. Eller varför".

Jag blev lite mer vuxen av den där händelsen.

Och så här i efterhand förstår jag att det var en av de stunder som gjorde att jag lämnade barndomens stora tillit till det goda i världen.

Ändå hände ingenting riktigt hemskt. Inte i jämförelse med vad som kunde ha hänt.

Jag vill skydda mina barn från allt ont i världen. Naturligtvis.

Men jag inser att jag aldrig kommer att räcka till helt och fullt.

Så jag ber till Gud och hoppas att när de står inför det onda i livet, hoten, olyckan, sveken, farligheterna - för det är ju oundvikligt om man ska leva - så hoppas jag att de bara får en glimt av vad som kan hända. Får se en skymt av det öde som de ändå lyckas undgå och inse att här är det dags att vända om. Göra ett annat val. Ropa på hjälp.

Gode Gud, beskydda och bevara mina barn.

Ta vid där jag inte förmår och var med dem på de platser dit jag inte når.

Amen.

Snart Sju

För sju år sen gick vattnet.

Jag minns att jag tänkte:

- Va!!!??? Nej, inte nu - jag är inte klar än...

Inte för att jag nödvändigtvis ville vara gravid längre. Nej, efter "bäckenuppluckring from hell" med kryckor som resultat var det inte något jag insisterade på. Men jag hade inte hunnit bädda hans säng, packa väskan, handlat de där mjukisbyxorna jag skulle ha på BB.

Jag var liksom bara inte riktigt redo.

Om det brydde sig Noel - inte ett dugg.

Han hade bråttom. Kastade sig ut i världen. Sprang ut ur mig och har liksom sprungit sen dess. Känns det som.

Explosiv förlossning var det där den nye alldeles blonde sonen landade i sin pappas händer.

Strax innan var jag övertygad om att min sista stund var kommen.

Men jag överlevde. Om än med nöd och näppe.

Stannade i exakt 10 timmar på förlossningen. Sen var det vi som hade bråttom.

Hem till Leo, 3 år som blivit storebror.

Men det var egentligen senare, efteråt. Han föddes först 04.02 på morgonen.

Om några timmar alltså. Vid det här laget hade inte ens värkarna kommit igång på allvar.

Så jag ska vila nu en stund.

Efter dagens släktkalas och innan det är dags att gå upp tidigt och förbereda brickan och paketen. Och gå in och sjunga för min 7-åring.

Min finaste sjuåring.

Prins Noel.

Himlen måste sakna en ängel

Jag vet precis när jag skrev den. På vilka platser och på vilka tidpunkter.

Största delen av refrängen kom till på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Höga nummer, nästan i korsningen Surbrunnsgatan var jag när jag kom på att den skulle heta "Himlen måste sakna en ängel". Och jag minns att jag tänkte att nog har jag hört nån sång som heter så nån gång fast på engelska??... Men jag kunde inte minnas hur den i så fall gick.

Visste bara att så skulle min sång heta. Den som snurrade runt i mitt huvud och handlade om det som växte i min mage.

För han fanns faktiskt inte då. Han var inte ens född när jag skrev refrängen till hans sång.

Ändå visste jag att han var den där ängeln som himlen borde sakna.

Verserna kom till senare.

När han låg bredvid mig i det lilla sovrummet på David Bagares gata. Tidig morgon, gryning till och med. Nybliven, omskakad mamma som just insett att universums center flyttats förevigt - ut ur mig själv och in i denna lilla, lilla människa.

Där låg jag och såg honom sova. Andas.

Och insåg att jag väntat på just den dagen, just den stunden i hela mitt liv.

Så skrev jag verserna.

Jag trodde nog aldrig att någon annan skulle få höra den där sången. Eller bry sig om den om de hörde den. Jag skrev den till honom. Till min ängel och förstfödde son.

Men så fick jag chansen att spela in den och eftersom jag då konsultade på skivbolag och ordnade samlingsskivor så hittade jag på en som skulle innehålla sånger som var skrivna om barn. Och så smugglade jag in min egen där.

Bland Lisa Nilsson, Mauro Scocco, Ainbusk och Cecilia Vennersten.

Jag var den okända med egen sång.

Sången som så småningom blev titelspåret och den kända och använda från den där samlingen.

Senare spelade jag in den på riktigt. På egen CD med riktiga musiker, stråkkvartett och hela paketet. Så underbart fint. Och rättvist.

"Himlen måste sakna en ängel" har - sen den gavs ut varit den mest använda och populära dopsången som (än så länge) inte finns med i psalmboken eller något av dess tillägg.

Den har funnits med på sammanlagt ca 70.000 sålda skivor inklusive samlingar och mitt eget soloalbum. Noterna till sången finns med i otaliga böcker och har laddats ner tusentals gånger.

Ikväll var jag på releasefest för boken "De bästa Svenska Visorna genom tiderna" där den också är med. Den trängs bland Taube-visor, Bellman och Peter Lundsblads "Ta mig till havet". Och för det är jag stolt.

Den blev mångas sång. Dopsång, vaggvisa, kärlekslåt.

Den hittade ut till många andra öron och hjärtan.

Och ändå skrev jag den bara till Honom. Min ängel. Tänkte inte på att beveka några andra öron eller tillmötesgå några andras önskemål.

Jag skrev den bara från mig till honom.

Och det är hans.

Leos egen sång.

För alltid.

http://www.youtube.com/watch?v=cxlkIbv7T44

Bortom alla adjektiv

Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska starta det här inlägget. Så jag gör det bara.

Det börjar liksom med några toner i huvudet. Kanske en fras, några ord. Ibland om man har tur kommer det en hel liten briljant melodi på mailen från finaste A Skogh som får orden att forsa fram. Men ibland kommer den inifrån mig själv.

En morgon vaknade jag till exempel med en hel refräng färdig i huvudet. Jag hade på något märkligt sätt drömt fram den.

Jag vill berätta något. Beröra. Kan bara skriva om sånt som ligger nära. Väldigt, väldigt nära.

Förr kunde jag hitta på. Tänka mig in i andras sagor, historier och liv. Nu har jag allt svårare för det. För det känns som om jag inte berättar något sant om mig själv så kan det lika gärna vara. Då kan ju någon annan berätta det istället.

Men mina texter kan ingen annan skriva. Ingen annan berätta och inte heller sjunga på samma sätt som jag.

Ändå är det så att när man sitter vid sitt piano och klinkar, med blocket och pennan i hand och kluddar textuppslag och rim - ja då känns det liksom inte riktigt på riktigt.

Mer som en önskan eller dröm. Eller utopi.

Därför går det inte med ord beskriva hur det känns när den musik och den text man skapat i sitt hjärta och i sin själ - får liv.

Det är obetalbart. Ljuvligt, underbart och bortom alla adjektiv jag kan komma på.

I måndags gick vi in i studion för att spela in min nya skiva. Jag visste egentligen inte mycket om hur det hela skulle te sig, hur studion var, hur ljudet skulle bli, hur pianisten skulle spela, kontrabasisten skulle vara, gitarren skulle klinga - och hur jag skulle kunna sjunga.

Jag hade chansat på en rad parametrar. Gått på magkänsla och rekommendationer och bett en och annan bön.

Och i den studion under några dagar blev musiken på riktigt. Sann och levande.

Någon räknade in och plötsligt var den där. Omslutande, uppfyllande.

Och för de här dagarna är jag så lycklig och tacksam.

Resan är inte över. Skivan är ingalunda klar. Men jag är en god bit på väg och känner stor tillförsikt om att resultatet kommer att bli precis det jag drömt om. Kanske mer.

Det är sammanbindande att skapa musik och magi i stunden sådär. Särskilt när man öppnar sig så fullständigt i text och ton. Därför är det också lite sorgset att släppa iväg dessa fantastiska musiker ut ur studion och ut i världen igen. En del av mig själv vill vara kvar där inne i bubblan en stund till. Njuta.

Det blir en bra skiva. Väldigt bra.

Vad den ska heta?...

"Mamma bland annat".

Igång

"Hejdå, Mamma!"

2-åringen vinkar glatt och avbryter mig i mitt samtal med förskolepedagogerna. Jag har stått där i 4 minuter. Exakt. Och nu tycker hon tydligen att den lilla mini-inskolningen efter det sju veckors långa sommaruppehållet är avklarad.

"Jaha, ja hej då älskling. Då går mamma nu. Puss, puss" Jag går lite sakta och tveksamt om hon skulle bli lessen och ångra sig.

"Hejdå. Tella gör sannkaka."

Jaha. Så var det med det. På 4 minuter var vardagen igång igen. In i rutinernas förlovade och inrutade land. Och det långa sommarlovet är ett minne blott.

Vädret hjälper till. Regnar lite pö om pö. Men bjuder på fuktig värme emellanåt som får vilken 35-åring som helst att undra om det inte är lite väl tidigt för klimakterie-vallningar.

Så skolgård. Upprop för den blivande 7-åringen och tillika ettakluddaren.

Riktiga skolan. Nya glasögon och ryggsäck. Pennskrin.

Han står där i en klunga om ca 300 barn i åldrarna 6 till 11. Första dagen på skolåret och de startar med att sjunga "This is the song of joy" med världens bästa musiklärare R på gitarr. I kanon och stämmor.

Mamman döljer några tårar. Igen. Och tänker att "Vänta nu! Stod jag inte här alldeles nyss och grät över Den blomstertid eller nåt?" Vet inte vad som är värst. Att sommaren gått så fort eller att jag prompt måste böla för allt i tid och otid.

Så imorron. Musikklasser och alldeles ny klass och skola för blivande 10-åringen som börjar 4an. Pirrigt är det. Han längtar så det låter högt om honom när han vankar runt härhemma och väntar. Väntar och längtar. Jag hoppas så innerligt att det blir bra för honom.

Och så ska jag anstränga mig för att inte anstränga mig så himla, himla mycket nu när vi ska ge oss in i ett nytt sammanhang. Det blir min lilla läxa.

Inte vara så Übertrevlig mot precis alla hela tiden. (Ja, inte otrevlig heller såklart;) Bara lagom, liksom. Inte ställa upp på alla föräldrauppdrag och funktioner alldeles omedelbart. Bara hänga med och vara jag. Kan det räcka tror ni?

Låter galet - jag vet. Men jag behöver öva faktiskt.

Nu ska jag sova så jag orkar med ett par till vardagar den här veckan. Vem bestämde att det skulle vara fem av dem per vecka? Kunde det inte räcka med 3-4?

Lite av varje

Blogginläggen duggar inte tätt nu - det är jag medveten om.

Men även orden måste få semester då och då. Formuleringarna måste få vila.

Reflektionerna kommer sen. När huset är tomt. När skrattet, glammen, stojet, skriken, ljuden av familjeliv lagt sig och alla är tillbaka i vardagen igen.

Då kan jag berätta mer. Eller så uppstår något annat jag vill berätta om.

Sommaren har varit lång. Ändå får man inte riktigt nog och tycker det är trist när lågtrycken och åskskurarna avlöser varandra. Fastän sol sannerligen inte saknats just denna semester.

Kanske är det för att vintern var så lång och kall som det känns extra svårt att klä på sig jeansen nu redan i augusti.

Vi har haft det bra. Lekt, umgåtts, upplevt, farit hit och dit, hälsat på, badat, badat, badat.

Inte känns så många förpliktelser denna sommar som vi annars brukar.

Inte alls gjort lika mycket nytta, renoverat eller målat.

Staketet ser fortfarande ut som en kvarleva från Sovjettiden.

Men det gör inte så mycket antar jag.

Fotografen som var hitskickad att göra repotage för Expressens Leva&Bo tog ingen bild på just staketet. Inte på badrummet heller, eller gud förbjude källaren.

Nej, hon tog bilder på vårt kök, vårt vardagsrum som jag egentligen vill göra om helt, på vårt matrum, hallen, Stellas rum, vår trädgård och en del annat.

Och på bilderna ser vårt hem fint och hemtrevligt ut.

Så jag försöker tänka att så där ser det faktiskt ut hemma hos oss. Också.

Fint och hemtrevligt. Delvis. Tillräckligt för att vara med i ett inredningsrepotage.

Jag våndas över den förestående skivinspelningen.

Så är det alltid. Så kanske det måste vara.

Det är svårt att känna att man inte riktigt har full kontroll över vad som kommer att ske i studion om knappt två veckor.

Men något kommer att ske - det är klart.

Och om jag tänker på alla fina mail, meddelanden, brev och samtal jag får från uppskattande personer som berörts av min musik så känner jag mig starkare. Modigare.

Det gäller bara att lyssna på magen. Och hjärtat. Så ordnar det sig.

Men jag hör inte så bra här i stojet och larmet och familjelivet. Det är inte så tyst runtomkring att jag kan lyssna.

Fifa09 och Qeen's "We will rock you" vräker ut ljud ur olika högtalare och en annan liten person går runt och skriver efter nappar. Pappan i familjen lyssnar av sin senaste syntmix i köket och jag - jag sitter här uppe i min lilla arbetshörna och försöker lyssna inåt.

Det går inte.

Dricker kaffe istället och skickar snart familjen till nåt lekland.

Det är min plan.

Återkommer.

Nada

Jag är dålig på att sitta still. För att inte säga usel.

Jag är så sjukt dålig på att göra ingenting att det liknar...ingenting.

Det är som om jag måste vara klar med allt för att kunna koppla av. För att förtjäna en stunds lugn och ro. Och klar med allt - det blir jag ju aldrig.

Det finns ett trix dock. Jag är bättre på att vara stilla ett tag om andra nyttigheter pågår runtomkring mig. Exempel: Om maken går runt och plockar, lagar mat, fixar, gräver, spikar eller så - då kan jag sätta mig och läsa ett tag. För då är det som om något ändå blir gjort fastän jag kopplar av en stund. Och jag kan vila. Men det fungerar ju sällan eftersom det bor tre andra i det här huset som är mellan 94 och 140 centimeter långa och är maken upptagen med att tex gräva så måste jag byta blöja eller leta glasögon när situationen kräver.

Så det blir korthugget, minst sagt.

Jag behöver således träna på detta.

Så in i bängen.

Meditation och yoga lockar mig när jag läser om det. Vid ett tillfälle när jag besökte Yasuragi som är ett japanskt spa utanför Stockholm provade jag att delta i en stunds japansk meditation. Det hela gick ut på att man skulle sätta sig så bekvämt som möjligt utan att tappa hållningen. Sen ringde meditationsledaren i en klocka varpå 15 minuters tystnad skulle följa. Under den tiden skulle man helst inte röra sig, tänka på något särskilt eller ens flytta blicken.

Det låter plättlätt.

Men shit!

Jag klarade ett par minuter sen kröp det i mina ben.

Jag domnade i händer, tår och efter 7 minuter mådde jag fysiskt illa.

Vid 9.30 reste jag på mig och gick ut.

Svettig och illamående.

Jag behöver alltså öva på att göra absolut ingenting.

Om en stund ska jag öva.

Ska bara gå ner och slänga i en tvätt först.

Öde

Vi cyklade genom S-tuna idag. Genom de gamla villaområdena ner till centrum.

Och det var tomt. Dött. Däst i solen.

Gräset utbränt. Trädgårdarna lite övervuxna.

Nån ensam trehjuling övergiven på en öde grusgång. Öde.

I Maj och Juni när vi cyklade samma väg sjöd trädgårdarna av aktivitet. Det grillades, rensades, snickrades, målades, lektes, studsades.

Skratt och grillos låg som en slöja över samhället. Nu - inget.

Det är ju som det brukar vara. Och kanske ska vara. Mitt i Juli har de flesta flyttat sitt sommarnöje till annan ort, plats, båt eller stuga.

Det slår mig att det är just den där öde känslan som jag har så svårt för. Att livet stannat upp och fortsatt nån annan stans - utan mig.

Gammal känsla - nytt liv - gammal känsla finns kvar i kroppsminnet i alla fall.

Det är den där smygångesten som är så välbekant även om livet i allra högsta grad pågår här runtomkring mig. Det har jag åtminstone tre stycken i varierande storlek som påminner mig om vareviga sekund.

Det är nåt med det där... Att det inte är nån idé förrän senare i augusti. Att det ändå inte går att ringa nu mitt i semestern. Att det inte finns nån hemma nu att leka med. Att det får vänta till vardagen är igång igen. Att det ändå inte går att planera eller boka nåt nu i Juli.

Det är nåt med det som krälar inne bakom maggropen.

Fast jag övar. Gör många saker som ska ändra hjärnans mönster och tankebanor.

Kanske har kopplingarna blivit definitiva om några år.

Kanske.

Nu ska vi göra allt annat än inget i ett par dagar till exempel. Och det blir ju hur bra som helst.

Barndomens doft

Handen stryker över det nyhängda lakanet. Det är svalt och lite fuktigt mot huden. Jag andas in och låter doften fylla mina sinnen. Mina minnen blir så levande.

Jag blundar och ser hennes leende ansikte skymta förbi mellan lakan som fladdrar i vinden.

Jag är en liten flicka.

Springer mellan de upphängda lakanen och låter mina händer smeka dem var och ett. Jag skrattar. Jag hör mitt eget skratt tydligt.

Hon hänger upp fler nytvättade lakan och örngott och påslakan på sträcket. Hon plockar dem ur en stor näverkrog med handtag på var sida. Korgen är så djup och bred att jag brukar få hjälpa henne och ta i det ena handtaget när vi går från tvättstugan ut i trädgården för att hänga tvätten.

Nu sitter alla lakanen fast med klädnypor och de dansar vackert i vinden. Inbjuder till lek. Jag får leka en liten stund. Men inte för länge och inte för häftigt. Då kan de dras ner och bli smutsiga.

Lite senare mot kvällningen står vi vid samma klädsträck och befriar lakanen från sina klädnypor. Hon berättar hur jag ska stå när vi ska vika dem tillsammans. I tre delar ska de vikas och de ska sträckas ordentligt mellan varje vik. Det är viktigt att vi sträcker precis samtidigt och precis lika mycket - annars tappar någon taget. Och lakanet måste tvättas om.

De vikta rullas sen i hårda rullar och läggs i samma stora näverkorg.

Vi hjälps åt att bära in dem och upp för vindstrappan.

Där uppe på vinden är det spännande. Varmt och tyst fast ändå fullt av avlägsna ljud. Skogen, korna borta i hagen och bilarna på E4an hörs svagt genom de glesa brädorna på yttervinden.

Golvet är gjort av breda obehandlade tiljor och de är täckta av trasmattorna som inte är fina nog att bo på nedervåningen.

Jag tassar barfota över dem in i mangelrummet.

Där manglar vi sen vart och ett av lakanen, örngotten, kökshanddukarna och dukarna. Noga, ytterst noga så att inga kanter blir knöliga. Vi stänker dem med den lilla stänkflaskan för säkerhets skull.

Hon förmanar mig som alltid att hålla fingrarna borta från valsarna. Berättar de mest hiskeliga historier om barn som inte gjort det. Och i min fantasi kan jag verkligen se hur platt en hand kan bli som råkar åka med ett lakan in i mangeln.

Sen bäddar hon åt mig i fotändan av hennes säng. På en madrass av tagel breder hon ett alldeles nytvättat och nymanglat underlakan. Över mig får jag ett överlakan vars kant är vikt över ett tjock sidentäcke och det vilar tungt på mitt bröst.

Jag somnar omgiven av de mest fantastiska dofter.

Det är dem jag minns när jag står här i min egen trädgård och stryker handen över mina egna lakan. Barndomens doft.

Farmors nymanglade lakan.

En doft av lycka.

Tack

Jag ville bara säga tack.

Tack för idag.

Tack för sommardagen på stranden.

Tack för sommarens första dopp. Kallt från början men sen ljuvligt.

Tack för att jag fick åka vattenrutschkana med grabbarna - två gånger! Jag hade glömt hur kul det är.

Tack för stunden då alla tre barnen satt på filten i skuggan av strandtältet och åt sommarlunch på papptallrikar. När de tittade på varandra och log och mumsade. När Stella sa - Åh, mamma. Mysigt!

Tack för att min Mamma kom ner en stund och hjälpte till med sina ögon, händer och famn.

Tack för en sagolikt ljum kväll med lax och bubbel i glaset.

Sommarpackning inför båttur i skärgården.

Tack för att det är så härligt med ungar i flytvästar! Särskilt när de redan vill ha dem på sig i hallen kvällen innan avfärd.

Tack för idag.

Tack.

Här är jag

Förlåt.

Jag ber om ursäkt men jag dåsade bort ett tag.

I sommarvärmen och solen och doften av vresrosor och schersmin.

Försvann till stranden med badande barn. Skrattande barn.

Blev trött och somnade i skuggan en stund på altanen.

Njöt av midsommar som uppbringade inte mindre än 25 härliga grader och några glas rosé.

Fann mig själv mitt i ett sommarlov.

Nåja, visst har det varit ett par måsten här och där. Kroppen är dessutom konstigt trött och öm trots de angenäma temperaturerna. Lagom är bäst. Idag är tex ett strålande exempel. Lite molnigt men ändå ljumt.

Ljumma vindar. Skugga.

Imorron blir det stranden igen. Det är inte så lugnt att vara på stranden ensam med tre barn. Ibland en lånad fyra.

Lilla S springer åt alla möjliga håll. Nonno är mest och spelar strandfotboll så honom har man ändå lite koll på. Fast ibland blir det akut skade-utryckning förstås. Storebror Leo hoppar från hopptornet och har just vågat sig på den högsta avsatsen.

Det är lite jobbigt för mamman. Man önskar att man hade 16 par ögon, 8 armar och kanske kunde klona sig själv med jämna mellanrum.

Man får ta hjälp av filt-grannen och be dem passa ens värdesaker när man måste springa runt bryggorna med Stella. Och man får be sina stora och duktiga killar om bärhjälp när alla handdukar, stolar, strandtält, badringar, hinkar, bollar och kylväskor ska till och från stranden. Men det går.

Faktiskt så går det.

Räddningen - eller pausen som gör det möjligt ska jag säga - är att lilla S sover middag i vagnen ca 1-2 timmar. Då får jag sjunka ner några minuter i brassestolen. Kanske hinna glutta lite i den medhavda boken.

Är man smart köper man nya serietidningar till grabbarna som man serverar just i den stunden och vips är allt lugnt för ett ögonblick. För några minuter.

Jag längtar efter A's semester. Så att vi får vara allihopa.

Tid tillsammans. Också av praktiska skäl.

Som att vi då är två om all denna matlagning som ska till när barnen är lediga. Det är frukost, lunch, 2 mellanmål, fika och middag. Välling, kvällsmacka och kanske te.

Eller kan turas om att passa lilla S på stranden.

Så att vi kan åka bort och slippa plocka i och ur diskmaskinen här hemma. Jag plockar gärna i och ur den någon annanstans för omväxlingsskull. Eller äter på papperstallrikar. Eller låter nån annan diska. Det går också bra.

Sommarlov. Smaka på det ordet.

Det smakar vaniljglass, rabarbersaft och hallonpaj.

Störst av allt

Igår segrade kärleken över konventionen.

Och över alla de tvivel och den skepsis som pyrt i konservativa och republikanska hörn av vårt kungarike svepte en varm vind från ömheten i två förälskades ögon.

Magi, romantik och äkta uppriktig kärlek.

Hon var så strålande vacker igår. Man blir ju det av lycka.

Han blev en prins. Inom loppet av några minuter och ett ytterst välformulerat men ärligt tal hade han vunnit många fler hjärtan än det han just svurit evig trohet.

Och det är en saga. Ljuvligt omkastad till pojken som "måhända inte var en groda - men verkligen ingen prins" och som i slutet får sin prinsessa och halva kungariket.

Idag har jag funderat över vad som berört mig allra djupast med deras kärlekshistoria och det vi fick se igår. Jag tror att det är synen av den avgrundsdjupa och innerliga kärleken. Att de båda så ivrigt vill finnas där för varandra.

Att de genom just den viljan också bär varandra och sig själva.

Sen den stora lojalitet och respekt som det ändå står klart att de visat och visar varandra.

Jag blir alltid så djupt berörd av lojalitet som uthärdar allt och alla påtryckningar.

Jag är så glad att hon fick sin prins. Sitt hjärtas prins.

Att hon valde just honom och han henne.

Inte bara igår utan alla dagar som föregått den och alla de dagar som ska komma efter.

Måhända är statsskicket monarki inte det mest moderna, demokratiska eller jämställda.

Men Kronprinsessan Victoria har genom sin kärlek och sin övertygelse ändå visat var skåpet ska stå. Hon har vunnit. Kärleken har vunnit. Vilket den i slutändan alltid gör.

Och det är egentligen det enda som gårdagens fantastiska festligheter handlade om.

Att oavsett statskick, titlar, kronor, rikedom, ordensband och medaljer är vi egentligen alla lika och jämställda. I allt som i sanning betyder något.

För störst av allt är kärleken.

Får jag?

Får jag lägga mitt huvud här?

Får jag vila min kind i dina händer?

Min kropp är så trött, så trött.

Musklerna värker och spänner.

Lederna vill inte.

Det finns ingen kraft här inuti.

Och jag minns inte hur det känns att vara lätt. Svävande.

Får jag lägga mitt huvud här?

Får jag krypa ihop i din famn och somna?

Är du vaken tills jag somnat och flutit bort i den barmhärtiga sömnen?

Håller du vakt? Lyssnar du efter barn-gråt, monster och obehöriga intrång?

Tar du natten inatt?

Får jag lägga mitt huvud här?

Kan du lägga dina varma, torra händer om mina skuldror?

Inte röra eller tynga. Bara beröra. Finnas.

Får jag gråta tills tårarna är slut?

Utan att behöva svara på var de kommer ifrån. Eller varför.

Får jag vila hos dig?

Får jag?

Vila.

Kiss bland annat

Han fick den där TV-reklamrollen. 3 filmer för IKEA...Skulle han ha gjort.

Istället fick han 39 graders feber och kräksjuka. Tufft va ordet.

Men, men det är inte mycket att göra åt. Vi får hoppas på nästa tillfälle.

Lilla My pottränas. Eller tränas gör hon inte alls. Hon låter sig inte påverkas på ett sånt sätt. Nej, hon erbjuds möjligheten att beträda potta och toalett då och då. En möjlighet hon faktiskt uppskattar på alla sätt. Dessutom är det ju tydligen en fantastisk sensation detta med att lyckas åstadkomma något i pottan eftersom hela familjen gör vågen, klappar och hurrar varje gång hon stolt visar upp resultatet. Att hon bär pottan tvärs över köksgolvet och hälften skvimpar ut på vägen rör dem tydligen inte alls.

Så hon hurrar tillbaka. "BJAAAAAVO MAMMA!!!" utropar hon förtjust när jag kissat klart. Och jag måste tillstå att nog är det lite skojigare att gå på toa med sådan feedback.

Annars är det faktiskt sommarlov. Äntligen sommarlov. Inte ledigt för mig eller A än. Men pojkarna har ingen skola. Nonno går på 4H-läger och pysslar om djur vilket passar honom som hand i handsken. Får se om storebror ansluter när febern gett upp för den här gången.

Jag drömmer om varma dagar på stranden. Varma dagar i trädgården. Varma dagar i Danmark. Varma dagar.

Nästa vecka ska jag starta inspelnings-resan mot den nya skivan. Spännande. När människor frågar mig vad den ska handla om blir jag tyst. Fundersam. Fast jag redan har texterna.

Det är inte lika enkelt den här gången. Men det är det ju inte i verkligheten heller. Livet.

Den handlar om livet. Som mamma. Bland annat.

Anarki

Hjälp. Anarki råder här hemma.

Jag letar tämligen desperat i min inbyggda mamma-handbok och undrar vad jag ska ta till nu.

Lilla My har flyttat in och förklätt sig till min ljusa, ljuva lilla dotter.

Hon är arg som ett bi hela dagarna. Ja, eller åtminstone när jag är i närheten. Förskolefröknarna verkar oberörda. Men de kanske är luttrade. Vår tillvaro känns som en snitslad bana där jag balanserar mig fram och undviker utbrott, fallgropar, strider och fullständig härdsmälta.

Jag hade glömt att det är så här i 2-årsåldern. Tänk va fort man förtränger!

Hon ska betämma ALLT och testar alla regler. rutiner och ramar.

Dessutom har hon börjat rymma.

Vid minst ett par tillfällen har vi råkat titta bort i någon minut och så har hon sett sin möjlighet att dra och försvinna ganska långt bort. Och det är inte alls så att hon tillslut stannar av oro att komma bort eller att vi inte ska hinna ikapp henne. Icke.

Igår stod jag med ryggen vänd åt henne i EXAKT 45 sekunder ute i trädgården. När jag vände mig om och såg att hon var borta började pojkarna och jag omedelbart springa runt och leta.

Jag kommer utrusande på gatan och hinner just se toppen på hennes lilla solhatt just som den försvinner bakom kröken bort mot skolan.

Jag sprang så fort jag kunde och ändå hann hon hur långt som helst och vände sig inte om en enda gång.

När vi andra ska äta - ska hon inte det. Hon skriker istället ilsket i 45 minuter och när allt sen är undanplockat och klart, då går det minsann bra att käka sin mat. Fast bara med den blå gaffeln. Hon ska inte ha blöja på sig utom när jag vill ta av den gamla som hon haft på dagis - då ska den minsann sitta på. Hon vill inte klä på sig och inte klä av sig. Hon vill inte bli hjälpt men blir tokig när inget funkar som hon tänkt.

Så idag testade jag det äldsta tricket i boken.

När jag försökte få henne att borsta tänderna och hon skrek NEEEEEEJ! Så började jag säga att: Nej Stella, du får inte borsta tänderna nu!

Då skrek hon JOOO-HOOO! och tog tandborsten i ett surt grepp.

Samma sak räddade vällingvägran senare och nappkrånglet.

Så nu blir det tvärtom-mamman ett tag.

Tills hon klurar ut taktiken.

Har jag tur tar det ett par dagar och jag hinner fundera ut nästa drag.

Det gäller att ligga steget före en tvärilsken och trotsig 2-åring.

Min snart 7-åring

Idag var det dags för förskoleklassen sommarshow. Som en avslutning för klassen innan de delas upp och ska starta i "riktiga" ettan.

Inför detta hade Noel, snart 7, och jag varit och inhandlat ett par solglasögon och ett mycket coolt nitarmband. I onsdags hade han det på sig i skolan vid repet och tydligen upprättades det en lånelista bland de andra killarna. Så coolt var det.

På kvällen tränade han fotboll på HIP och var ju tvungen att ta av sig armbandet under straffläggningarna. Såklart. Och då glömde han det såklart.

Så när han försökte leta upp det igårmorse ringde han och storgrät av förtvivlan eftersom det naturligtvis inte gick att hitta.

Och som den curling-mamma jag är gick jag raka vägen till H&M och köpte ett nytt. Som han dyrt och heligt lovade att aldrig tappa bort. I alla fall inte innan showen.

På showen mimade han och dansade koreografi till "Manboy" tillsammans med två av tjejerna i klassen. Han var strålande. Gav allt. Bjöd verkligen på sig själv.

Med armband och allt.

Förresten ska han nu få glasögon. Igen och ÄNTLIGEN enligt honom själv. Jag har ju hoppats att han skulle slippa men det verkar oundvikligt. Som tur är verkar han inte behöva dem annat än när han jobbar i skolan och sitter framför datorn. Så när han tränar fotboll kan han vara utan. Skönt.

Min älskade Noel. Som har blivit så stor och lång, fast han egentligen är ganska liten. Som kan läsa finfint nu och har lärt sig klockan. Som kan bli arg som en hel vulkan på bråkdelen av en sekund och som utan vidare retar gallfeber på sin storebror. Som myser, gosar och busar med sin lillasyster och vill somna i mammas säng och sen bli nedburen till sin egen. Bara för att vakna vid 4-snåret och komma tillbaka upp igen.

Som är så snygg i sin blonda snelugg och sitt brunbrända ansikte.

Som är en mästare på fotboll och på att charma tjejer.

När han rensade sin låda i skolan häromdagen och tog hem innehållet i en stor påse hittade vi tre-fyra skrivböcker, en mattebok, en bok om planeter och 32 kärleksbrev från olika flickor i klassen.

Den killen kommer att gå långt!

Hoarse

Ingen röst. Inga speaker-jobb. Ingen inspelning av ny musik på fredag. Snyft.

Det är så j-drans frustrerande för mig att vara utan röst.

Jag känner mig liksom...naken. Funktionshandikappad.

Så jag får tid över till administration, planering, uppdateringar och allt sånt annat som jag vareviga dag skjuter på framtiden.

Men för att ändå slippa några stunder här och där tänker jag givetvis på annat.

Som varför "hes" heter "hoarse" på engelska...

Det känns alltid så märkligt att säga "I'm a little hoarse today..."

Nu är det inte varje dag jag är hes (vilket ändå är väldans sällan) som jag behöver förmedla mig på utrikiska - men idag skulle jag faktiskt behövt det.

Och ändå valde jag att inte använda just ovannämnda uttryck utan sa bara att jag hade ont i halsen. I rädsla för att bli lite missförstådd.

Imorse var jag på besök i Leos nya musikklass. Jag var pirrigare än han och tyckte det var superspännande.

De fick sjunga på en gång, träffa sin nya musiklärare (Toppen!) och sina nya mentorer.

Tillbaka från klassrummet kom Leo skuttandes och utropade:

"Mamma! Första dan och jag har redan en ny kompis!!!".

Lycka.

Min underbara unge. Min.

Annars har den blivande 10-åringen en stark identifikationsperiod riktad åt sin pappas håll just för tillfället. Det är bara pappa som gäller. Mig ser han knappt åt. Än mindre kramar. Snyft.

Jag antar att det är som det ska vara men det är lite hårt faktiskt. Vi har delat så mycket jämt han och jag. Pratat innerligt om allt.

Nu är det som om han är på väg från mig lite. In i en värld jag liksom inte tillhör. Den manliga.

Kanske är det därför vi mammor omhuldar våra söner lite extra. För att vi innerst inne vet att de inte kommer att stanna för evigt. Och sen spenderar vi resten av livet med att önska att de ska "återvända" och lockar med god mat, ren tvätt och bakade bullar.

Nä, jag vet inte. Lite könsstereotypiskt blev allt det här inlägget. Men det må vara hänt.

Jag är en ganska typisk mamma.

Ett samtal...

Jag får ofta fina brev eller mail från människor som vill ha mina sånger på sina barns dop. Ibland får jag en liten fin bild på dopbarnet i efterhand.

Vissa gånger får jag träffa människor som är glada och berättar att min musik berört dem. Att just min text passade in på deras bröllop eller deras barndop.

Ibland ringer någon och frågar om jag kan komma och sjunga i kyrkan. Ibland gör jag det.

Ofta är jag så glad och rörd över att de valt mina texter och mina sånger. Stolt.

Idag ringde en mamma till mig. Jag kan inte säga varför men bara efter någon mening kände jag att jag höll på att börja gråta. Jag svalde hårt och ruskade på mig. Undrade varför detta bara sköljt över mig just nu?

Så sa hon "Jag har precis förlorat min son..." och därefter bröts hennes röst och hon började gråta. "Förlåt.." sa hon "Nu gråter jag igen".

"Förlåt" snyftade jag. "Det gör jag med..."

Så grät vi i några ögonblick. Snörvlade. Snöt oss.

"Jag skulle så gärna vilja ha din sång Prins Noel på begravningen - som en hyllning...." så grät hon lite till.

Jag med.

Vi bestämde att jag skulle skicka den till henne. Jag sa att jag hoppades att begravningen skulle bli så fin och så som hon ville ha den.

"Ta hand om dig".

Sen la vi på.

Tårarna trillade i alla fall. Men jag torkade dem, snöt mig igen.

Jag hade min Prins Noel i bilen. Jag kunde ta honom i handen och trava iväg och köpa mjukglass.

Och för det är jag så evigt och otroligt tacksam.

Jag får många brev, mail och samtal - men det jag fick idag kommer jag alltid att minnas.

Vett och etikett

Man hamnar lätt i fack. Faller in i spår som någon annan medvetet eller omedvetet ansett att man skulle gå i. Det räcker med en enda liten kommentar, ett enda litet uppmuntrande ord - eller ännu hellre motsatsen.

När jag var liten insåg jag ju snabbt att det fanns bättre och sämre fungerande sätt att skaffa sig uppmärksamhet, acceptans och kärlek på. Att sjunga var bra. Tydligen var jag bra på det. Vuxna gillade det - till en början i alla fall. Så fort man överstiger en viss ålder, när man går från gullig, duktig och lillgammal flicka till danande tonåring med artistdrömmar så ska man genast rätt sig i ledet. Och inte tro att man kan bli något som ingen annan kan.

Att prestera bra i skolan var tydligen också en nyckel. Prestation var för övrigt ett nyckelord inom alla områden. Man var inte mer än man presterade. Så var det med den saken.

Vid mina allra första bild-lektioner i mellanstadiet minns jag att läraren vid ett tillfälle när han betraktade något av mina alster sa att: - Jamen Linn, du kan ju sjunga - man kan inte vara bra på allt.

Och så var det klart att Bild, det var inte mitt ämne.

Trots att jag aldrig hunnit riktigt testa. Och har heller aldrig vågat efter det.

Sen blev jag tydligen humanist. Språkbegåvad. Använde bara min vänstra hjärnhalva. Därmed var ju inte matte, fysik eller kemi heller några av "mina ämnen".

För det krävs ju den högra hjärnhalvan. Eller?

Ändå hade jag högsta betyg i matte. Konstigt. Fast om nån frågar mig så är jag dålig på räkenskaper och logik. För någon gång har någon lärt mig att säga så. Vem har jag glömt för länge sen.

Rytmen i blodet - det har jag. Det fastslog en balettlärarinna redan när jag var 5 år. Kunde ha blivit steppare eller något annat komplicerat. Och det har jag och min omgivning trott på sen dess. Och visst - dansa kan jag men jag har inte särskilt lätt att lära in koreografi så nån steppdansare tror jag då rakt inte att jag någonsin hade kunnat bli.

Men självförtroende i dans har jag alltid haft.

Skriva och uttrycka mig. Där har jag ett äss i skjortärmen.

Jag hade författaren Håkan Nesser som klassföreståndare i högstadiet och när han sa att jag kunde skriva - då kunde jag ju det! Han var för övrigt uppmuntrande på fler områden och jag minns att han faktiskt satt i publiken på den lilla studentkrogen i Uppsala under min allra första spelning. Tror att jag var 14 då. Sjöng "Stand by me" och "Time after Time".

När jag ser hur barn ibland bemöts av pedagoger i förskola och skola skulle jag önska att de i varje möte med ett barn, i varje tilltal kunde förstå och inse att de har det lilla livet i sin hand. Att de har makten att få ett barn att hamna rätt, blomma ut och hitta sin passion - men också att missa något som kanske hade kunnat bli en passion, att för tidigt välja bort ett ämne eller område i livet i tron om att det "inte är för mig".

Att allt för tidigt se till att barnet sätter etikett på sig själv, sätter sig själv i ett fack och stannar där - helt i onödan.

Om de bara kunde tänka på det och möta varje barn med den insikten lite oftare. Kanske skulle vi ha fler nobel-pristagare från Sverige i framtiden då. Men framförallt - lyckligare människor.

Lätt att vara Linn

Så var det fredag. Några varma dagar har passerat.

Vid ett flertal gånger har jag sagt till personer jag mött att det är så mycket lättare att vara människa i den här årstiden och temperaturen. Sant kanske.

Lättare att vara Linn är det i alla fall. Otvivelaktigt.

Och det är en seger i sig att jag faktiskt kan säga så och mena det.

Maj brukade vara en av mina deppigaste månader på året - knasigt nog. Men ända sen jag medvetet försökt skapa nya kopplingar och vägar i hjärnbarken gällande detta så blir det sakta bättre. Dessutom unnade jag mig tillochmed en dotter just i Maj och det känns faktiskt som om det blev spiken i kistan för maj-bluesen.

Bara känslan av att slippa gå ihopkrupen av kyla. Hänga på sig tunga kläder. Spänna sig ännu mer i axlar och nacke samt skjuta ut den berömda änkeknölen för att kröna den dåliga hållningen - att slippa allt det gör att jag tillochmed trotsar stortå-leden från helv--et och går i benvit kilklack dagen till ära.

Sonen kan plötsligt spela ukulele, nämnde jag det? Nej, jag pratade nog mer om hans utslagna tand sist...

Nåväl, efter ett par dagar av elevens val där musik stod på schemat lärde han sig denna ädla konst. Redan första dagen fick pappan ett sms som löd "pappa, kan du köpa en ukulele på vägen hem?". Nu kör han popdängor som "I'm yours" och "Fireflies" på ukken och sjunger som en liten gud till det. Fantastiskt att ett så litet oansenligt instrument kan förmedla sån feeling. För att inte tala om den lille pojken.

Som inte är så liten längre.

I början av hösten lovade jag att om han skötte skolarbetet så skulle sommarlovet starta med en ny cykel. En riktigt bra cykel. Många växlar. Rubbet.

Sommaren närmar sig och följaktligen startar cykel-jakten. Shit va det är dyrt med cyklar! Man betalar ett antal tusenlappar fler än man från början tänk sig och då ingår ändå inte väsentligheter som stöd(!), stänkskärmar (som sagt - jag kände en från Rasbo som tvätta' ihjäl sig) samt lås...

Så idag gällde det hururvida det skulle bli en 24 tum eller 26 tum till gossen. Mamman tyckte att gossen kanske borde ha en 24 tum. För att han ska kunna hantera den på ett bra sätt och faktiskt - för att den är lite billigare.

Det höll varken maken eller cykelförsäljaren med om. Såklart.

Det var dött lopp från start. Jag väljer mina strider.

Och önskar i mitt stilla sinne att sonen inte ska växa så fort....

26 tum, grönmetallic/svart cykel med 28 växlar av digert märke som jag givetvis redan glömt står nu och väntar på min förstfödde inne i city. Because he's worth it!

Dessutom valde han att lägga in en del av sina egna pengar i affären för att få tipp-topp tillbehören. Han gjorde just ett radio-reklamjobb idag och det tyckte han att det var värt.

För som han sa i bilen på vägen hem:

- Mamma, det är rätt konstigt ändå. Jag går in och säger några ord - och så BETALAR de mig för det!!!

Mmmmm, knasigt är det. Och sånt de betalar mamma för hela dagarna.

Jag vet att man inte ska skriva långa blogginlägg (förlåt) men jag måste ändå sluta med detta.

Yngste sonen, Noel, är som jag sagt tidigare PASSIONERAD fotbollsspelare.

Sist kom han hem från träningen och sa:

- Mamma, vi spelade match och jag gjorde FYRA mål för mitt lag. Då tyckte tränaren att det var för ojämnt så jag fick hoppa över i andra laget. Där gjorde jag två mål. Sen var matchen slut. Kan man säga att jag vann eller förlorade då?

Ja - vad säger man?

It's a wrap.